Krönikor

Är vi i slutet av riktig svensk demokrati?

Den breda regeringskoalitionens respektlösa inställning till yttrandefriheten i kombination med EU:s urholkande av suveräniteten är ett allvarligt hot mot den svenska demokratin. Det skriver Dan Ahlmark i sin krönika.

Publicerad 23 november 2019
Uppdaterad 25 november 2019

Argumentationen mot SD från den breda regeringskoalitionens (S, MP, V, C och L) sida är vanligen en klar brunsmetning, och det finns skäl att tro att M och KD snart kommer att tydligt behandlas på liknande vis. Skillnaderna gällande synen på invandringspolitiken lämnar utrymme för anklagelser att de senare partierna inte respekterar en del av värdegrunden – och därmed är de förkastade. Frågan är om M och KD då inte anpassar och böjer sig och förblir en tandlös opposition istället för att bilda ett riktigt oppositionsblock med en ny invandrings- och integrationspolitik. De är ju faktiskt medlemmar i Åsiktskartellen; den blandning av partier, organisationer och media som övergripande bestämmer över svensk politik. I andra frågor överensstämmer M:s och KD:s främst socialliberala åsikter väl med regeringskoalitionens.

Man kan säga att den socialdemokratiska uppfattningen om demokrati – liksom den socialliberala – numera inte innebär någon riktig demokrati.

Om regeringskoalitionens värdegrund inte följs slaviskt, eller man är klart emot delar av den, är ju de personerna fördömliga. Åsiktsfrihet – så fullkomligt fundamental för demokratin – respekteras med andra ord inte längre. Åsiktskorridoren innebär en klar censur och dessutom med inblandning av offentligfinansierade media. Upprätthållandet av politisk korrekthet överallt i samhället, bland annat den offentliga sektorn, innebär att repressalier av många slag (karriärmässiga, ekonomiska, sociala) och metoder som förnedring och skam används mot motståndarna.1 Frågan är också om våldet från vänsterns sida kommer att växa i betydelse. Allt detta innebär att den breda regeringskoalitionen helt enkelt är emot riktig demokrati. Sverige kan i en väsentlig mening inte överleva denna förvandling och det är därför en huvudfråga som bör lanseras som en sådan och drivas i valrörelser.

Ett exempel på demokratins förfall i Sverige var Decemberöverenskommelsen (DÖ) i slutet av 2014 gällande invandring. Den innebar att den parlamentariska demokratin sattes ur spel beträffande landets viktigaste politiska frågor. Man lämnade väsentligen det parlamentariska systemet, där riksdagsbeslut kräver stöd av en verklig majoritet vid omröstningar i riksdagen och införde istället en låtsasparlamentarism. DÖ innebar ju att oppositionen inte fick agera som en riktig opposition. En verklig majoritet i riksdagen (annat än det låga kravet att det största DÖ-blocket måste vara större än SD) krävdes inte längre på grund av parternas löfte att inte opponera beträffande regeringstillsättning och budgeten. Genom att regeringens olika förslag då senare inte röstas igenom med aktivt deltagande av alla partier och efter verkliga förhandlingar i detalj, där eftergifter och kompromisser måste ske, eliminerades SD:s inflytande helt. Och vem hade då ansvaret för politiken som genomfördes? Många viktiga förslag hade sannolikt ingen verklig majoritet i riksdagen bakom sig beroende på DÖ:s utomparlamentariska paketlösning, vilken underminerade demokratin. När återkommer metoden gällande en annan viktig fråga?

Ett problem som vänstern glömmer är demokratins roll som beslutsform för styrning av landet. Ett huvudskäl till att demokrati ursprungligen accepterades allmänt var att olika meningsriktningar i landet enades om att det är förmånligare att regelbundet rösta istället för att slåss med vapen. Om nu meningsfull demokrati inskränks, minskar det skälet i betydelse. Och om ett viktigt skäl för beslutsformen röstning i val – att detta mycket bättre upprätthåller friheten i landet än alternativen – nu minskar i vikt, påverkar det också värdet av att upprätthålla ”demokratin”. Innan regeringskoalitionen eller Åsiktskartellen enas om ytterligare tvångsåtgärder mot den svenska befolkningen, bör de fundera över dessas möjliga reaktioner i framtiden.

Förtrycket av åsikter i Sverige väcker fundamentala frågor.

Det riktigt stora framtida projektet avseende fortsatt nedmontering av svensk demokrati utgörs troligen av kommande förslag att Sverige ska ingå en federal europeisk union, där makten kommer att vara centraliserad. En europeisk union, vars beslutsstruktur i mycket liknar dagens institutioner och regler med ett maktfullkomligt och svårkontrollerat centrum, vore en tragedi för Europa. Vårt främsta intresse är Sverige, och det är uppenbart att ett svenskt medlemskap i sådant federalt Europa innebär att vi glider in i rollen som en tysk-fransk provins. Tyskar och fransmän kommer på grund av sin storlek och sitt traditionella inflytande i vissa omkringliggande länder att vara unionens politiska ledare. Brexit förstärker den slutsatsen.

Hotet mot svensk demokrati ligger inte främst i EU:s demokratiska underskott utan i förlusten av nationell suveränitet. Varför skulle det ligga i vårt intresse att ingå i en sådan federal stat (dessutom med en rätt undermålig demokratisk struktur 2) ? Mycket av väsentliga frågor och prioriteringar beslutas då för oss utan att vi på något nämnvärt sätt kan påverka beslutet. Med cirka två procent av befolkningen väger vi lätt.

Beslut som vi annars kan ta uteslutande med inriktning på våra egna behov och intressen tas då främst med hänsyn till många nationer med ofta rätt annorlunda värderingar och anspråk. Sverige får totalt kanske ett tjugotal representanter i parlamentet, där då bara några få svenskar ska representera just den enskilde svenskens politiska åsikter, och en halv miljon medborgare får tävla om uppmärksamheten från varje ledamot. Vid utvidgning av unionen kommer dessutom troligen varje nations antal parlamentsledamöter att minskas. Representationen via den svenska regeringen, som dessutom kanske har en annan politisk färg än medborgaren, är knappast nåbar.

Man bör – med vissa undantag – maximalt utforma och anpassa ett lands politiska beslut till de lokala förhållandena.

Varför ska vi acceptera att de allra flesta beslut inte blir de bästa för oss, utan ibland även verkar direkt mot våra intressen? Och varför är det intressant för oss att påverka beslut för andra (och i en struktur, som är otillräckligt demokratisk)? Vari ligger nyttan för oss? Varför ska regler på alla områden vara likformiga i länder med olika historia, ekonomisk struktur och utvecklingsnivå?

Likformighet inom ett frihandelsområde är viktig främst gällande (a) delar av det kommersiella området för att underlätta varuhandel, tjänsteförsäljning samt investeringar, (b) gällande grundläggande mänskliga rättigheter, samt (c) om och när arbetsmarknaden öppnats för alla medlemmars medborgare; avseende reglerna för tillfälligt eller långvarigt arbete utomlands (deltagande i sociala system, pensionssystem och dylikt). Detta kan nås utan en politisk union.3

Demokratin i EU är med andra ord otillräcklig och den svenska demokratin undermineras; vi har inte samma åsikter som de flesta EU-medborgare; fördelarna med kollektiva EU-beslut är på de flesta områden små (obefintliga?) jämfört med självständighet; det finns inga skäl att ta ett ekonomiskt ansvar för andra europeiska länder; och de ledande länderna är politiskt och historiskt oattraktiva. Ska vi alltså för detta lämna svensk suveränitet och betydande delar av vår demokrati? Det är berättigat att fråga sig varför.

 

Dan Ahlmark

 

 

Källhänvisningar
1) Petterssons bloggEtt varnande förebud för Sverige
2) Nya TiderVarför skall Sverige ingå i The United States of Europe (USE)? 
3) Contra.nuAtt avsluta eller reformera EU

Dan Ahlmark är ekonomie licentiat samt jur.- och fil. kand. examina vid Stockholms Universitet.

Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi.

Han gav förra året ut boken “Vakna upp! Dags att dö! – Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.

 



Liknande artiklar:

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 072 722 01 72, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!