Den 6 oktober 1914 föddes Thor Heyerdahl i kuststaden Larvik i Norge. Fadern, som även han hette Thor, var ölbryggare medan modern Alison hade ett starkt intresse för naturvetenskap, särskilt för Charles Darwins för tiden relativt nya evolutionsteorier.
Exponeringen för vetenskapliga idéer under uppväxten väckte en djup nyfikenhet hos den unge Thor, något som skulle ta honom hela vägen till studier av zoologi och geografi vid universitetet i Oslo. En av hans kurskamrater var dotter till Alfred Wegener, mannen som lade fram de för tiden kontroversiella teorierna om kontinentalförskjutning som kraftigt stred mot vetenskapens dåvarande konsensus.
Den här artikeln publicerades ursprungligen den 8 december 2024 på Nya Dagbladet.
– Hon blev förtvivlad när nån nämnde fadern, för alla skrattade åt honom för att han kunde tro att kontinenterna rörde på sig. Han blev till åtlöje överallt på den tiden. Idag är det ett erkänt faktum. Alla vet att det är så. Kontinenterna rör sig, hans teori höll. Det finns många sådana händelser, reflekterade Heyerdahl senare i en intervju med svensk tv år 1991.
Även Heyerdahls eget liv skulle i allra högsta grad komma att gå i Alfred Wegeners fotspår och handla om att ge sig ut på nya områden - i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. År 1937 begav han sig ut på sitt egna första stora forskningsprojekt på en resa till Polynesien, något som skulle komma att spela en avgörande roll för att forma hans banbrytande vetenskapliga teorier.
Resan till paradiset
Nygift, med Liv Coucheron-Torp, och inspirerad av romantiska idéer om att lämna civilisationens stress, begav sig Thor Heyerdahl iväg med sin fru till Fatu Hiva, en av Marquesasöarna i den polynesiska delen av Stilla havet. För det unga paret framstod platsen närmast som ett paradis för deras ambitioner att studera naturen och utforska främmande kulturella traditioner.
Planen var i sin enkelhet att leva av jorden, studera öns flora och fauna samt fördjupa sig i den polynesiska kulturen. Med minimala förnödenheter försökte de anamma en mer primitiv och naturlig livsstil som skulle likna hur människor hade levt tusentals år tillbaka i historien.
Vid ankomsten bosatte sig paret i en dal omgiven av tät djungel och palmer. De levde på frukt, fisk och det lilla de kunde odla själva där de även undvek moderna material och levde i närmsta möjliga symbios med naturen. Drömmen om det enkla livet förvandlades dock snart till en kärv verklighet i det intensiva klimatet, med farliga insekter och parasiter där de båda insjuknade i tropiska sjukdomar.
Efter ungefär ett år på Fatu Hiva insåg paret Heyerdahl att de inte längre kunde stanna kvar på grund av att deras hälsotillstånd försämrades och andra svårigheter radades upp, vilket föranledde att de återvände till Norge.
Den nya hypotesen
Efterhand skulle Heyerdahl komma att få ett allt starkare intresse för människans historia och komplexa antropologiska frågor. Parallellt med de svåra utmaningarna på Fatu Hiva hade han samtidigt bland annat fått upp ögonen för flera biologiska och kulturella kopplingar som han kunde notera mellan Polynesien och Sydamerika. Bland annat lade han märke till att vissa växtarter som sötpotatis och bomull, som tycktes ha sitt ursprung i Sydamerika, återfanns i Polynesien.
Kopplingarna fick honom att börja ifrågasätta den etablerade historiska teorin vid tiden, som var att Polynesien hade befolkats enbart från Asien. Heyerdahl utvecklade istället en hypotes om att forntida kulturer från Sydamerika mycket väl kunde ha seglat över Stilla havet och nått Polynesien. Han började samla information om lokala traditioner och myter för att testa sin hypotes, och han kunde också konstatera att man ibland även refererade till människor som kom från öster, något som han tolkade som ett stärkt belägg för sin tes.
Efter att ha laddat om batterierna i Norge skulle den unge forskaren nu bege sig till den andra sidan av Stilla havet.
Kanada
År 1939 reste den 24-årige Heyerdahl till British Columbia i Kanada, där han studerade de lokala ursprungsbefolkningarnas kultur och konst. Särskilt fokus fick deras totempålar och traditioner där han sökte efter mer information om hur forntida kulturer kunde ha utvecklats och influerat varandra.
Forskarens omfattande fältanteckningar och fotografier skulle bli viktiga underlag för hans idéer om kulturella kopplingar mellan avlägsna regioner. Heyerdahl noterade bland annat att ursprungsbefolkningarnas myter och legender ofta innehöll berättelser om sjöfart och havsresor, något som stärkte hans tro på att havet snarare än landvägar var en bärande faktor för kulturellt utbyte långt tillbaka i historien.
När andra världskriget bröt ut anmälde sig Heyerdahl hos de norska styrkorna i Kanada och utbildades sedan till fallskärmsjägare i England. Under den sista krigsvintern 1944-1945 fick han ägna sig åt underrättelsearbete och tjänstgjorde också som löjtnant i Finnmark. Efter krigsslutet var det dags för ett äventyr som skulle komma att dra världens blickar till sig.
Kon-Tiki
Efter Heyerdahls observationer av Amerika och Polynesien lade han nu öppet fram en mer detaljerad hypotes om att forntida sydamerikanska folk, möjligen från inkakulturen, kunde ha seglat västerut över Stilla havet och nått Polynesien. Som bekant med forskarvärlden förstod han samtidigt att det skulle krävas något särskilt för att övertyga fältet om att hans hypotes var värd att ta på allvar.
1947 byggde han sin berömda flotte av balsaträ som han döpte till Kon-Tiki, uppkallad efter en gammal inkagud. Flotten byggde han med hjälp av verktyg och material som rimligen bör ha varit tillgängliga för forntidens sydamerikanska folk.
Heyerdahl var säker på sin sak. Med hjälp av flotten, helt utan hjälp av moderna navigationsmedel, skulle han visa att Kon-Tiki kunde ta honom längs Stilla havets strömmar västerut, hela vägen till Polynesien.
Med fem besättningsmedlemmar lämnade han Callao i Peru den 28 april 1947. Efter att ha överlevt 101 dagar och tillryggalagt 7 000 kilometer nådde Kon-Tiki slutligen Raroia-atollen i Tuamotuöarna trots våldsamma stormar, hajar som följde flotten, begränsade matförråd och den ständiga risken att den primitiva båten skulle falla isär. Nu hade man bevisat att det var tekniskt potentiellt möjligt för forntida kulturer i Sydamerika att färdas från till Polynesien.
Den spektakulära expeditionen gjorde Heyerdahl till en global symbol för djärva äventyr och forskande upptäckaranda. Heyerdahls egen bok om expeditionen, Kon-Tiki, skulle bli en internationell bästsäljare och dokumentären som gjordes om resan vann en Oscarsstatyett 1951.
Expeditionerna över Atlanten
Kon-Tiki-expeditionens upplägg var för Heyerdahl inget undantag, utan något han ämnade tillämpa på sina teorier om forntida sjöfart och kulturella kontakter även på andra håll i världen. Med Ra och Ra II genomförde han två ytterligare expeditioner över Atlanten, inspirerade av egyptiska, afrikanska och mesopotamiska civilisationers potential att ha haft kontakter med Amerika långt före Columbus.
Den första båten, Ra, byggdes i maj 1969 i Safi, Marocko, med hjälp av erfarna hantverkare från Chad och Egypten. Papyrus till båten hämtades från Tchadsjön, där materialet fortfarande användes för att bygga traditionella båtar. Heyerdahl samlade en internationell besättning för att symbolisera globalt samarbete. Besättningen bestod av sju män från olika länder, inklusive Norge, Egypten, Italien, Mexiko och USA där gruppens medlemmar alla hade olika bakgrunder och kompetenser.
Ra lämnade Safi den 25 maj 1969 men drabbades av stora svårigheter. Inte bara upptäcktes det att båten hade allvarliga strukturella brister – den började också ta in vatten och de strömmar som i resans inledning var så gynnsamma försvann vilket gjorde resan allt svårare att genomföra. Efter 56 dagar och cirka 5000 kilometer till havs tvingades besättningen att överge båten nära Barbados kust.
Trots misslyckandet gav expeditionen värdefulla lärdomar om hur båten kunde förbättras och att papyrusbåtar kunde vara havsdugliga under rätt omständigheter.
1970 byggde Heyerdahl en ny papyrusbåt – Ra II – denna gång med hjälp av irakiska hantverkare och en starkare konstruktion som var bättre anpassad till havsresor.
Denna gång hade man betydligt större lycka och den 12 juli 1970 nådde den internationella besättningen Barbados efter en 57 dagar och 6100 kilometer lång resa. Således kunde man konstatera att det var tekniskt möjligt för forntida människor att segla över Atlanten med hjälp av förhållandevis simpla båtar.
Ra-expeditionerna bidrog ytterligare till Heyerdahls redan globala kändisskap och hans budskap att omvärdera mänsklighetens historia. Dokumentationen från resorna, inklusive en film och en bok, blev återigen internationella succéer.
Brände sin båt i protest
Och på det spåret fortsatte det. 1977 byggde Heyerdahl en annan båt av vass – nämligen Tigris, där syftet var att undersöka om civilisationer i Mesopotamien kunde ha haft kontakt med Indusdalen och Egypten.
Upptäcktsresanden och hans besättning seglade från Irak genom Persiska viken och Arabiska havet, men resan fick ett abrupt slut när Heyerdahl valde att bränna båten i Djibouti - ett symboliskt beslutet som var en protest mot de pågående krigen i regionen.
– Till de oskyldiga massorna i alla industrialiserade länder riktar vi vår vädjan. Vi måste vakna upp till vår tids vansinniga verklighet ... Vi är alla oansvariga, om vi inte kräver av de ansvariga beslutsfattarna att moderna vapen inte längre får ställas till förfogande för människor vars forna stridsyxor och svärd våra förfäder en gång fördömde, deklarerade han bland anat i samband med protesten.
Också Galapagosöarna och den mytomspunna Påskön skulle få besök av Heyederdahl under 1950-talet med syftet att studera öarnas kultur, arkeologi och vilken roll de kan ha spelat i den forntida sjöfarten. Den norske upptäcktsresandens upptäckter på Galapagos bekräftade att inte heller dessa till synes isolerade öar nödvändigtvis var otillgängliga för forntida sjöfarare och hans forskning på Påskön bidrog till en fördjupad förståelse av öns kultur och historia, vilket skulle inspirera till många kommande studier av de mystiska stenstatyerna och även bedöms ha bidragit till att skydda öns unika kulturarv.
Drömmen om Atlantis
Även sent i sin karriär pekade Heyerdahl på behovet av att se på människans historia med nya ögon. Utgående från sin egna forskning pekade han bland annat på hur slående det var att civilisationerna i det gamla Egypten, Mesopotamien och Indusdalen alla till synes hade uppstått plötsligt och ungefär samtidigt på sin högsta kulturhöjd omkring 3100 före Kristus.
– Man måste absolut betrakta det ur en annan synvinkel än vetenskapen hittills har gjort. Varje gång man finner en parallell så förkastar man den med argumentet att det kan vara en slump. Det kan det vara, om man betraktar de här parallellerna var för sig. Men vi kan idag lägga fram över hundra sådana paralleller som alltid upptäcks i samma två begränsade områden: i Mellanöstern på ena sidan och på den andra sidan ett smalt landområde från Mexiko till Peru, menade Heyerdahl i en intervju med svenska SVT 1991.
Den norske forskaren menade bland annat på att det vore ett misstag att utesluta att mänsklighetens kända historia föregåtts av betydligt äldre kulturer med global spännvidd, i linje med Platons skrifter om att det en gång i tiden fanns en kontinent i Atlanten varifrån en avancerad civilisation hade sin utgångspunkt, enligt uppgifter från den egyptiske prästen Solon.
– Jag anser att det vore fel att skratta bort hela Atlantismyten innan man har bevis åt något håll. Vi vet att det på botten av Atlanten, på den mittatlantiska ryggen, som det heter, har man tagit upp rullsten från havsdjupen. Det hade aldrig funnits om det inte varit land där en gång. Vi vet också att det gjorts pollenprovtagningar, bland annat av den svenska Albatrossexpeditionen. Där fick man upp pollen från sötvatten från botten av Atlanten. Det hade heller aldrig funnits om det inte varit land där en gång för det innebär att det varit en insjö där, och därmed även fast mark.
Själv spekulerade Heyerdahl kring att det kan ha funnits en koppling till en geologisk katastrof som kunnat dateras på Island.
– Och tar man till exempel sprickan som går tvärs igenom Island, där det första alltinget hölls, har man lyckats fastslå en datering tack vare att en timmerstock som suttit fast i lavan kom i dagen. Den är daterad till cirka 3000 före Kristus. Den sprickan fortsätter ut i mittatlantiska ryggen, så vi vet att det inträffat en större geologisk katastrof för cirka 5000 år sedan. Så vi kan inte avfärda tanken på att det kan ha funnits landområden där.
Jakten på Oden
Mot slutet av sitt liv fördjupade Heyerdahl sitt intresse för nordisk mytologi, och då för Oden i synnerhet. Heyerdahl spekulerade i att Oden inte bara var en mytisk gestalt, utan att det handlar om en historisk person som med tiden hade gudaförklarats efter att ha lett ett folk från ett område öster om Skandinavien och sedan utvandrat därifrån.
Denna teori tog honom på en djup resa genom historia och arkeologi, där han sökte fysiska bevis för Odens existens och ursprung i den ryska Azov-regionen. Under utgrävningarna strax efter millennieskiftet hittade hans team också lämningar av forntida bosättningar, men inga avgörande bevis för att dessa hade en direkt koppling till Oden eller den nordiska mytologin.
Själv betraktade Heyerdahl expeditionen som en del av sitt livsprojekt att utforska mänsklighetens kulturella och historiska sammanhang.
Thor Heyerdahl fortsatte helhjärtat med de frågor han brann för långt upp i 80-årsåldern och när han den 18 april 2022 avled vid 87 års ålder hedrades han av den norska regeringen med en statsbegravning.
"Man lär sig mest av att lyssna"
Med sin orädda inställning skulle Heyerdahl under hela sin levnadstid förbli kontroversiell i vissa akademiska kretsar, samtidigt som han också hann ta emot ett stort antal utmärkelser och flera hedersdoktorat för sina fynd och expeditioner. Av många har även hans egen livshistoria kommit att bli en symbol för kraften i den sanne forskarens orädda nyfikenhet och beredvillighet att utmana auktoriteter och konventionella teorier.
– Man lär sig mer av att lyssna än av att prata. Och både vinden och de människor som fortfarande lever nära naturen har mycket att berätta för oss som vi inte kan höra inom universitetets väggar, sammanfattade norrmannen själv sina oortodoxa metoder.
