Äldre svenskar mår bättre än unga

Utegymmet har blivit ett självklart inslag i svenska parker och motionsspår. Den moderna historien börjar i en schweizisk skog 1968 och går via kinesiska parkmaskiner till dagens nordiska anläggningar, där träning kombineras med dagsljus, natur och fri tillgång.

Efter andra världskriget förändrades arbetslivet i stora delar av Europa. Fler gick från fysiska arbeten till stillasittande tjänster, samtidigt som femdagarsveckan gav mer fritid.

Förändringen väckte både en ny motionskultur och en oro för vad det moderna, bekvämare livet gjorde med kroppen.

Idén till det moderna utegymmet föddes i Zürich. En gymnastikförening tränade i skogen med stockar, stubbar och andra naturliga hinder. Skogsarbetarnas röjningar väckte idén om en permanent träningsslinga.

Med stöd från livförsäkringsbolaget Vita öppnade den första moderna motionsbanan av typen Vita Parcours i stadsdelen Fluntern 1968, enligt en sammanställning som Zürichs officiella turistorganisation har publicerat.

När skogen blev ett gym

Den ursprungliga modellen liknade inte dagens samlade park med metallmaskiner.

En typisk bana var två till två och en halv kilometer lång och hade omkring 15 stationer. Motionären kunde träna styrka, smidighet och uthållighet med den egna kroppsvikten, stockar och enkla redskap.

Stationerna stod framme utan bemanning och utan att någon behövde släppas in. Tidstypisk folkhälsa: ingen reception, inget medlemskort och inga öppettider. Skogen rymde träningen, i valfri takt, ensam eller tillsammans med andra.

Under 1970-talet spred turister och utlandsschweizare idén utanför Schweiz. I Tyskland kom de att kallas Trimm-dich-Pfade och liknande anläggningar växte fram i bland annat Österrike, Frankrike, Belgien och USA.

Enligt Schweiz utrikesdepartement finns omkring 2 500 sådana motionsbanor av Vita Parcours-typ i världen, varav cirka 500 i Schweiz.

Siffrorna gäller alltså skogsbanorna med sina utspridda stationer, inte dagens samlade utegym.

Parkmaskinerna i Kina

Nästa stora steg kom när träningsstationerna flyttade från motionsslingan till bostadsområdet och stadsparken.

Kina antog 1995 ett nationellt program för fysisk aktivitet. Kina placerade offentliga träningsredskap i parker, på torg, längs vägar och i bostadsområden.

I Peking började den storskaliga utbyggnaden under slutet av 1990-talet. Inför OS 2008 ökade satsningen ytterligare.

Färgglada och vädertåliga maskiner stod ofta samlade på en mindre yta. Användarens egen kraft drev maskinerna. Motionären kunde göra benpress, dragövningar, balans- och ledrörelser.

Här började utegymmet mer likna det vi känner igen i dag: en kostnadsfri träningsplats mitt i vardagen, snarare än en serie stationer längs ett löpspår.

Från Peking till Sverige

Den kinesiska modellen fick en direkt svensk efterföljare. År 2008 invigde Göteborg två maskinbaserade utegym i Angered och Lövgärdet.

Initiativet kom från en sjukgymnast som hade sett hur människor tränade i Pekings parker. Göteborgs stad beskrev anläggningarna som de första i Sverige av just detta slag.

Varje gym bestod av elva maskiner som använde kroppstyngd och motstånd i stället för lösa vikter.

Tanken var inte bara att redskapen skulle stå framme, utan också att Hälsoteket skulle ordna gemensam cirkelträning.

Det schweiziska idealet om fri träning mötte den kinesiska parkmodellen och svensk kommunal folkhälsa.

Olika nordiska versioner

Danmark var tidigt ute med en egen konstruktion. Företaget TræningsPavillonen uppger att man satte upp landets första moderna, offentliga styrketräningsredskap vid Tangkrogen i Århus 2003. Den danska modellen fick tak och väderskydd, vilket gjorde den anpassad till regn, blåst och stark sol.

I Finland hade enkla situpsbänkar och räcken funnits vid motionsspår i årtionden. Under 2010-talet började städerna investera i mer avancerade och hållbara redskap som även gav möjlighet till tyngre styrketräning. När Yle beskrev utvecklingen hade Helsingfors utegym på omkring 140 platser.

Norge fick sin första Tuftepark i Asker 2012. Den norska varianten byggde på metallställningar för egenviktsträning och spred sig snabbt till kommuner, skolor och bostadsområden. Företaget bakom konceptet uppger att det finns mer än 200 parker i landet.

De nordiska utegymmen har vuxit fram på olika sätt: svenska träredskap och parkmaskiner, finländska anläggningar vid löpspår, norska parker för egenviktsträning och danska, delvis väderskyddade konstruktioner. Gemensamt är att de ligger öppet, är gratis och kan användas utan bokning.

Utegym i Sverige

Hur många utegym som finns i Sverige vet ingen exakt, men storleksordningen går att räkna fram. Uppsala kommun redovisar i sin lokalförsörjningsplan 1,47 utegym per 10 000 invånare år 2023, medan medelvärdet för kommunens referenskommuner var 1,31.

Överfört på 290 kommuner och cirka 10,6 miljoner invånare ger det omkring 1 400 utegym i landet. Siffran är redaktionens egen uppskattning, byggd på ett enda kommuntal och ett medelvärde – inte officiell nationell statistik.

Någon sådan statistik finns nämligen inte. Sverige saknar samlade nationella uppgifter om antalet utegym, men i anläggningsenkäten 2019 uppgav 86 procent av kommunerna att de har tillgång till utegym.

Stockholms stad uppger att det i dag finns 108 utegym i staden vid sidan av motionsspår, bollplaner och andra öppna träningsytor.

Närhet räcker inte alltid

Frågan är inte om träning på utegym ger effekt, utan om närheten faktiskt får fler att börja röra på sig. Forskningsbilden är mer blandad.

I en australisk studie följde forskare en park före och efter att ett utegym hade anlagts. Efter ett år hade andelen äldre parkbesökare som ägnade sig åt måttlig eller intensiv aktivitet ökat från 1,6 till 5,1 procent. I själva utegymsområdet ökade andelen aktiva besökare från 6 till 40 procent.

Studien var dock ett naturförsök i en enda park och kan inte visa att samma resultat uppstår överallt.

En studie av två parker i Kalifornien pekade i samma riktning. Efter att träningsredskap hade satts upp ökade sannolikheten för att besökarna ägnade sig åt intensiv fysisk aktivitet med 19 respektive 23 procent. Den största förändringen syntes där redskapen hade samlats i en tydlig träningszon, vilket talar för att placeringen spelar roll.

Ett utegym kan också bli stående nästan tomt.

I en kanadensisk studie använde bara 2,7 procent av de vuxna parkbesökarna redskapen under mer än 100 timmars observation. Samtidigt uppgav 22,3 procent i intervjuer att de använde dem minst en gång i månaden. Skillnaden visar hur lätt människor överskattar användningen när de själva beskriver sina vanor.

Intervjuade besökare var ändå positiva till anläggningen.

För att få fler att använda den efterfrågade de tydligare information, introduktioner och ledda aktiviteter samt bättre redskap och underhåll. En forskningsöversikt av nio studier fann liknande mönster: människor uppskattade att utegymmen var gratis och sociala mötesplatser, men stöd, utformning och marknadsföring påverkade om de faktiskt kom till användning.

Svensk forskning om träningsanläggningar generellt visar också att närhet har betydelse. Personer med minst fyra motionsanläggningar inom en kilometer från bostaden rörde sig i genomsnitt 5,5 minuter mer per dag än personer med högst en anläggning i närheten, enligt en sammanställning från Riksidrottsförbundet.

Resultatet gäller dock alla typer av motionsanläggningar och kan inte isolera effekten av just utegym.

Forskningsläget säger att ett närbeläget utegym kan sänka tröskeln och bidra till mer aktivitet, men att redskapen inte gör jobbet på egen hand. Synlig placering, trygga omgivningar, begripliga instruktioner och löpande underhåll tycks vara avgörande för om folk faktiskt använder investeringen.

Utomhus eller inomhus?

Den tydligaste fördelen med utegymmet är tillgängligheten. Passet kostar inget, kräver inget medlemskap och går att slå ihop med en promenad eller löprunda. Dagsljus och en grön omgivning kan också göra passet mer lockande.

En forskningsöversikt som jämförde träning ute och inne fann att deltagarna upplevde utomhusträningen som tydligt roligare när intensiteten var densamma.

De fysiologiska skillnaderna var däremot små eller oklara. Utomhusmiljön tycks alltså främst kunna bidra genom upplevelsen och motivationen, inte genom att samma övning automatiskt ger större fysisk effekt.

Inte heller “frisk luft” är en garanti. Ett utegym nära tung trafik kan utsätta den tränande för luftföroreningar samtidigt som andningen ökar. Forskningen pekar på att motionens vinster i de flesta miljöer fortfarande väger tyngre, men platsen spelar roll – särskilt för äldre och personer med hjärt- eller lungsjukdom.

Innegymmet har andra styrkor: jämn temperatur, kontrollerbara vikter, fler redskap och större möjlighet till handledning.

Utegymmet erbjuder i stället en låg tröskel och gör träningen synlig i vardagen. Kanske är det också förklaringen till dess långa liv – från stockarna i Zürichs skogar till metallställningarna och träredskapen i dagens nordiska parker.