Den lilla människan får kämpa allt hårdare för att betala hyran, köpa mat och undvika att skuldsätta sig. Samtidigt fortsätter det politiska etablissemanget i Stockholm och Bryssel att strö pengar omkring sig som vore man pojken med guldbyxorna.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 15 mars 2025.
Skattemedel läggs på jätteprojekt som framstår som alltmer frånkopplade från verkligheten, i form av summor som rör sig om närmast ogreppbara belopp. Nyligen lät EU-kommissionen, med Ursula von der Leyen i spetsen, exempelvis meddela att man vill satsa ytterligare motsvarande 9000 miljarder kronor, alltså 9 biljoner, på militären i proxykriget mot Ryssland. För att få någon form av konkret referens kan nämnas att det är mer än sju gånger hela den svenska statsbudgeten. Det betonas därtill att ”Europa är redo att massivt öka sina försvarsutgifter”.
På etablissemangsmediernas ledarsidor är stämningen mestadels exalterad över linjen att Europa skär ner på välfärden och istället lägger pengarna på militär upprustning. Delar av finansieringen, förklarar von der Leyen vidare, ska ske genom ännu mer lån (vad annars?). Hemma i Sverige måste Svensson påminnas om att det är för friheten detta krig bedrivs, inte för storkapitalets eller det militärindustriella komplexets avräkning, nej alls inte. För vad kunde väl vara mer demokratiskt ovärderligt för Sverige och Europa än att vagga in Europas länder än djupare in i Wall Streets trygga famn och köpa vapen för pengarna?
Europe must trim its welfare state to build a warfare state - Janan Ganesh https://t.co/EbGMtswxDk
— FT Opinion (@ftopinion) March 5, 2025
De specifikt svenska insatserna i form av pengar och materiel som slussas ut ur landet till krigets Ukraina, vid sidan av att vi liksom andra EU-länder får bära oket av fröken Ursulas frikostiga donationer, har numera överträffat statsbudgetens post för pensioner.
Det är mot denna bakgrund knappast förvånande att larmen duggar tätt om att allt fler barnfamiljer vräks, att ensamstående föräldrar och pensionärer inte har råd att äta sig mätta och att många tar till desperata åtgärder som sms-lån eller söker sig till kyrkan och frivilligorganisationer för att få hjälp att klara vardagen.
Hyreshöjningar, elprischocker, rusande matkostnader och urholkade löner är exempel på ekonomiska fenomen som alla direkt kan kopplas till politiken som bedrivs. Sammantaget har det gjort det omöjligt för många att leva med värdighet och det har drivit på hushållens akuta skuldsättning. Förra våren uppgick svenskarnas skulder hos Kronofogden till 119 miljarder kronor – en 17-procentig ökning på bara ett år. För många unga par som vill bilda familj är ett hus, något som tidigare var en självklarhet, idag för många närmast en naiv utopi. Det är ett tecken i tiden att nyliberala tankesmedjor som Timbro vill att regeringen öppnar upp för byggandet av slumbostäder utan kök eller fönster.
En föreställning som präglat Norden under lång tid har varit att efterföljande generationer i regel fått bättre materiella förutsättningar än sina föräldrar och farföräldrar. Det är dock svårt att tolka utvecklingen på annat sätt än att vi i själva verket lever i en tid där historieböckernas Fattigsverige nu är på väg tillbaka, och det med besked.
För detta kan vi tacka alla de makthavare som konsekvent visat att de prioriterar opportunistisk ideologi och kortsiktiga egenintressen framför folkets långsiktiga välfärd för ögonen. ”Vad fan får jag för pengarna?”, som industrimannen Leif Östling formulerade det, är en fråga som allt fler svenskar med rätta också ställer sig.
Krig, "klimat" och covid
Priset för de halsbrytande satsningar som makthavare slängt sig in i bara sedan millennieskiftet, eller ens under de senaste fem åren, är svåra att överhuvudtaget greppa. Det handlar om tusentals och åter tusentals av medborgarnas miljarder som pumpas in i projekt där insatser och kostnader fördelas på många olika sätt och nivåer. Även om de ofta är svåra att greppa i sina komplexa upplägg är det å andra sidan heller ingen raketforskning att konstatera vart pengarna gått, för det är man mycket öppna med.
Debaclet Ukraina betraktades allmänt, före 2022, som ett av Europas mest havererade och korrupta länder. Föga överraskande konstateras nu mycket riktigt att en stor del av pengarna som skickats till landet har "försvunnit", liksom att militärt materiel som skickats nu återfinns hos kriminella nätverk bland annat i Latinamerika och säkerligen även i Europa. I medströmsmedia påminns det i sammanhanget förstås inte heller om att de senaste tre årens krig varit ett helt meningslöst företag i sig självt och även, framför allt mot denna bakgrund, var mycket nära att avslutas med ett fredsavtal redan i mars 2022 med i stort sett eniga diplomatiska delegationer från Ukraina och Ryssland efter samtalen i Istanbul. Det faktum att trovärdiga vittnesmål uppgivit att överenskommelsen saboterades från Västblockets sida med Storbritanniens premiärminister Boris Johnson som torped, är uppgifter som blir allt tyngre att bära.
Vanan hos det politiska kotteriet att satsa pengar på nationalekonomiska svarta hål föregår samtidigt, och lär dessvärre också efterfölja, Ukraina. Bland tidigare satsningar som gjorts, till demokratins gagn får vi förmoda, återfinns massinvandringspolitiken, som enligt bedömare kostat svenskarna åtminstone 250 miljarder kronor årligen. Vid sidan av svepande humanitära skäl har detta i regel framför allt motiverats med behovet av ett större utbud på nya restauranger.
Hundratals miljarder kronor betalas in till EU-kolossen i Bryssel, som vid sidan av krig i nuläget har utvecklat sitt medborgerliga erbjudande till nya och innovativa former av totalitarism, så som Chat Control-projektet. Nämnas kan förstås också alla miljarder som lagts, och fortsätter att läggas, på ”klimatsatsningar” på EU-nivå, som att ge starka mediciner till mjölkkor för att försöka få dem att sluta fisa. Skälet är att detta är miljövänligt, garanterat hälsosamt för kossorna och säkerligen, i förlängningen, också bra för mejeriprodukterna och människorna som äter dem.
Livsmedelsförsörjningen är man på god väg att förstöra och det är numera inte bara i Nederländerna som det finns goda skäl till bondeuppror. De svenska jordbruken tvingas, främst i klimatpolitikens, sanktionernas och energikrisens namn, läggas ner på löpande band, där NyD nyligen bland annat uppmärksammade hur situationen för mjölbönderna i Norrland är kritisk och att det snart inte ser ut att finnas kvar några mjölkgårdar i de norra delarna av landet.
"Kompensationen", som vi för detta erbjuds från makthavarna vid sidan av svävande löften om att undvika jordens undergång, består i första hand av vindkraftsparker som är mycket illa anpassade för samhällsekonomins faktiska behov. För vissa segment av befolkningen utgörs också delar av kompensationen av förbättrad nattsömn över att elakingen i Kreml inte kan köpa svenskt knäckebröd, i varje fall inte utan att importera det på omvägar via transitländer, med andra ord ungefär på samma sätt som vi inhandlar rysk olja.
Nedstängningspolitiken under corona var heller inte gratis, eller, rättare sagt, skadade ekonomin i sina grundvalar. I efterhand konstateras samtidigt också att den, som många kritiker redan vid tillfället påpekade, i stort sett var helt betydelselös i epidemiologiskt hänseende. Om man även tar folkhälsoaspekter i beräkningen, psykiska och fysiska, är den slutgiltiga notan för covidpolitiken fortfarande högst oklar – alltså vid sidan av den avbetalningsplan till läkemedelsjättarna som Ursula von der Leyen drog på EU:s medlemsländer via sin sms-shopping med Pfizer-bossen Albert Bourla.
Detta, kan tilläggas, rör sig blott om ytliga nedslag i ett system som visar betydligt fler tecken på att man är i färd med att omsätta sin moraliska bankrutt i en ekonomisk.
En ledarskapskris
Sverige och många andra europeiska länder har historiskt befunnit sig i extrem fattigdom under vissa perioder – även om ingen levande människa idag är tillräckligt gammal för att minnas detta. Det fanns en tid där misären var så utbredd att nästan en tredjedel av befolkningen inte längre såg någon framtid i sitt hemland utan valde att fly undan svält och missväxt för att söka efter ett bättre liv på andra sidan Atlanten.
Det finns förstås betydande skillnader mellan samtidens och 1800-talets Sverige, men även den grundläggande ekonomiska standard som vi tagit för given kan mycket väl tas ifrån oss, och det görs också.
Trenden pekar tydligt på att vi befinner oss i början av en motsvarande period av ekonomisk tillbakagång, men denna gång beror det inte på missväxt i jordbruket, utan på missväxt hos den styrande klassen.
Det finns, tyvärr, ingen enkel eller snabb (realistisk) lösning på den problematiken – men lika fullt är det av yttersta vikt att en radikal förändring sker. Grundprincipen är enkel och väl känd av var och en som kan se bortom medströmsmedias dimridåer; så länge makthavarna inte har vilja eller kompetens att tjäna medborgarnas väl, kommer medborgarna heller inte att gynnas av den politik som förs.
Dagens svenska och europeiska etablissemang har bortom rimliga tvivel för länge sedan visat att de drivs av andra motiv än att tjäna Sveriges och Europas folk, oavsett om de heter Ulf Kristersson, Magdalena Andersson eller Ursula von der Leyen. Samma typ av olämpliga makthavare återfinns dessvärre inte bara i politiken, utan även i andra samhällsbärande sektorer som storbanker och massmedier. Den andliga fattigdomen i det sociala nervsystemet manifesterar sig på många sätt, nu även på ett alltmer påtagligt ekonomiskt plan.
Det vore fullt möjligt att peka på en lång rad enskilda reformer som skulle kunna förändra den ekonomiska situationen, men det är sekundärt i ett läge där det som i själva verket behövs är ett djupgående systemskifte. Det behövs ett politiskt ledarskap som fullgör sitt faktiska ansvar och funktion att tjäna medborgarna snarare än ytliga massmediala narrativ och ultraglobalistiska intressegrupper.
Det måste inte vara så här. Om, och när, viljan finns, kommer det förstås att gå alldeles utmärkt att prioritera samma pengar på områden och projekt som på riktigt gynnar nationens intresse och utveckling. Exemplet El Salvador, som tidigare lyfts på NyD Analys, är av alldeles särskild relevans i sammanhanget eftersom det visar att en politisk förändring av denna magnitud inte bara är möjlig, utan dessutom kan ske mycket snabbt särskilt i ett litet land som Sverige.
Isac Boman
