Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar
Har du sett någon utan skugga eller med nednötta tänder? Håll dig undan – det kan vara en hamnskiftare som förvandlas till djur om natten. I nordisk folktro vävs dessa väsen ofta ihop med mansulven, eller varulven, som skrämde vettet ur allmogen. Glöm Hollywoods fullmånehybrider – den nordiska varianten är vildare, mer olycksbådande och framför allt mer skrämmande.
Inom den nordiska folktron är en hamnskiftare en person som helt enkelt kan byta skepnad. Ordet hamn, eller det fornnordiska "hamr", betyder "skepnad" eller "gestalt". Ofta handlade det om att man förvandlade sig till någon form av rovdjur.
Finns i flera kulturer
Att människor kunde förvandla sig till djur är inte unikt för Norden, utan förekommer i många olika länder – och är dessutom en väldigt gammal tro. I Gilgamesheposet, som tillkom någon gång under 2100–2000 f.Kr. och har kallats för världens äldsta litterära verk, finns berättelser om hur människor kunde förvandlas till vilda djur. Även i de isländska sagorna finns berättelser om människor som kunde förvandla sig till vargar eller björnar.
I Norden har ett av de tidigaste exemplen på hamnskiftare hittats i Völsungasagan, som troligen är nedtecknad omkring år 1275. I den nämns det att hjälten Sigmund och hans son Sinfjötli förvandlas till vargar efter att ha klätt sig i förtrollade vargskinn.
Inom asatron fanns även hamnskiftare. Gudinnan Freja hade exempelvis en falkhamn, som innebar att hon kunde förvandla sig till en falk när hon ville. Oden ska också ha besuttit förmågan att byta skepnad.
I den finska och karelska mytologin hade man också gudinnan Mielikki, som var skogens och jaktens beskyddarinna. Hon kopplades starkt till björnen, som ansågs som helig. Även Mielikki, samt hennes make Tapio som ansågs vara skogens konung, kunde hamnskifta.
Björn och varg
I norra delarna av Sverige var det vanligast att en hamnskiftare förvandlade sig till björn, samtidigt som det var hundar som var vanligast i södra Sverige. I de västra delarna var föreställningar om vargar mest påtagliga. Ofta var det de djur som vanligt förekom i området som människor då kunde förvandla sig till, enligt ISOF.
I Norge var det liknande föreställningar som i Sverige, men man trodde även att trollen var hamnskiftare.
Det finns också enstaka fall där personer ska ha förvandlats till andra djur som exempelvis grävling, gris eller huggorm. I Sverige finns också olika dialektala begrepp som fähusbjörn, knivskedsbjörn, lappbjörn, mankuse och vittvarg – samt även hamnvarg och hamnbjörn.
Varulven
Att förvandla sig till en varg är troligen den allra vanligaste föreställningen inom nordisk folktro när man talar om hamnskiftare – särskilt i Danmark, men även i övriga Norden. Ofta kallade man det för varulv, vilket översätts till "manulv", som dessa hamnskiftare också kallades i Sverige – men det betyder inte nödvändigtvis varg utan användes ibland för andra djur också. Men varulven i Norden är inte som i Hollywoods filmatiska skräckvärld.
Hollywoodvarulven kopplas ofta ihop med fullmånen, det vill säga att det är under fullmånens ljus som människan ofrivilligt förvandlas och blir till en blodtörstig best. Den nordiska varulven behöver inte en fullmåne för att förvandlas, utan det fanns andra sätt.
I nordisk folktro fanns det olika sätt att bli en hamnskiftare eller varulv. Det sades ofta att trollkunniga eller shamaner, som var en vanlig tro i Finland, kunde hamnskifta. Men en vanlig människa kunde också få förmågan – genom att själv välja att bli förtrollad eller få en förbannelse över sig.
Kopplas till shamanism
Medan det i de flesta nordiska länder oftast handlade om en slags förbannelse, var det något helt annat i Finland där hamnskifte är mer kopplat till shamanism, andlighet och ligger närmare samisk folktro. Där var hamnskifte en förmåga som gjorde att man kunde resa mellan världar och påverka naturen, samt även skydda sig eller hämnas.
Shamanernas roll som medlare mellan världar, med hjälp av hamnskifte i form av djurskepnader och andliga resor, är central och skiljer sig från den mer folkliga nordiska tolkningen som ofta framhäver förbannelsens aspekt i övriga nordiska länder.
Befann man sig däremot i Sverige och Norge kunde man klä sig i vargskinn eller smörja sig med en magisk salva för att själv välja att bli varulv. Det finns också berättelser kring att man kunde dricka vattnet som samlats i en vargs fotspår. Men ofta handlade det om en förbannelse som någon annan lagt på en. Det berättades om att personer som var varulvar ofta var väldigt aggressiva och de som valde att bli det var hämndlystna.
Gravida måste akta sig
Ett annat sätt att råka bli en varulv kunde ske när en gravid kvinna försökte lindra sina förlossningssmärtor. Ett sätt att lindra smärtor ska vara genom ett trolldomsknep: Kvinnan kunde krypa under en märr, föda barnet på en plats där en märr vältrat sig eller krypa genom en uppspänd fosterhinna från ett föl. Hästar ansågs ha lätt för att föda och därför var tanken att kvinnan skulle få märrens egenskaper när hon själv födde. Men detta kom inte utan konsekvenser – om kvinnan födde en flicka blev barnet en mara och födde hon en pojke blev han en varulv.
Ett nyfött barn kunde också bli en varulv endast genom att en katt stirrat på dess krubba, eller att katten gått under en likkista och sedan under moderns säng.
Fasan för gravida kvinnor stannade inte där. När det väl fanns en varulv i bygden ville den nämligen äta hjärtat från ofullgångna foster, eftersom det kunde bryta förbannelsen. Andra sätt att häva förbannelsen kunde vara att kasta mat eller visa medlidande med personen som blivit en varulv, eller säga deras dopnamn högt, enligt Kulturminnet.
Blev man överfallen av en varulv kunde det hjälpa att kasta ett klädesplagg mot den. På så vis kunde man hinna fly undan när den rev sönder plagget. Varulven sades också ogilla lukten av stormhatt. Likt Hollywood-varulven pratas det ofta om att man behövde skjuta varulven med silver, gärna en vigselring. Det gick också att skjuta den med något som välsignats av kyrkan.
Om en trollkunnig människa lagt en varulvsförbannelse på någon var det också en vanlig företeelse att den trollkunnige gav varulven ett magiskt skydd genom att verbalt uppräkna en lång lista över vapen, föremål eller ämnen som inte kunde skada den – till exempel svärd, pilbågar, kulor eller eld.
Skyddet blev dock bara så starkt som trollkarlen hann eller orkade formulera det, och eftersom listan aldrig kunde vara helt fullständig glömdes alltid något bort. Det glömda föremålet eller vapnet blev då varulvens svaghet, en akilleshäl som gjorde det möjligt att såra eller döda den trots skyddet.
Så kände man igen en hamnskiftare
Kännetecken för varulvar kunde vara sammanväxta ögonbryn, att personen saknade skugga eller hade nednötta tänder. Ett sätt att se att det faktiskt var en hamnskiftare, och inte en vanlig varg, ska ha varit att den sprang på tre ben. Detta eftersom det ena benet blev till svans i förvandlingen. Även om hårighet kunde vara ett tecken, kunde avsaknad av exempelvis skägg också vara ett tecken på att någon var varulv. Var man trött under dagtid kunde man också bli anklagad, för det var ett tecken på att man varit uppe hela natten som hamnskiftare.
Som sagt är fullmåne inte vanligt inom den nordiska mytologin, men man hade andra tider att förhålla sig till. I vissa fall handlade det om vissa veckodagar, en speciell månad, sju års tid eller under jul. I vissa fall var det varje kväll, eller vid midnatt.
Tron på hamnskiftare och mansulvar i Norden dog ut efter 1800-talet och idag har den nordiska varulven som bekant fått ge plats åt den månstyrda Hollywoodvarulven i populärkulturen. Men i liten skala lever den kvar i framför allt nordisk fantasylitteratur, filmer och serier. Och på så vis får den nordiska folktrons berättande stanna kvar i samhället, men förstås med mer fokus på diktandet än verkliga upplevelser från förr – men på sitt eget vis får den nordiska varulven leva kvar.
