Många gamla talesätt som glömts bort rymmer rik livsvisdom och reflekterar våra förfäders kloka levnadsregler, både i humoristiska uttryck och mer allvarliga livsinsikter.
Det betonade arkivarie Victor Granlund redan vid Svenska Fornminnesföreningens årsmöte den 2 juni 1870, där han talade om vikten av svenska ordspråk och deras djupa innebörd.
I sitt föredrag, som publicerats i sin helhet på Allmogens, betonade Granlund vikten av svenska ordspråk och deras förmåga att ge insikt i våra förfäders tankesätt, livserfarenheter och åskådningar. Han framhöll att ordspråk härstammar från forntida poesi och det folkliga språket, och att de därmed bär på betydande kulturhistoriska värden.
”Ordspråken tala om lifvets lycka och elände, sorg och glädje, rikedom och fattigdom, ära och skam, fägring och fulhet, magt och svaghet, storhet och ringhet. De trösta och beklaga, bespotta och beprisa, skämta och tala med gripande allvar”, sade Granlund i sitt föredrag.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 27 oktober 2024.
Han betonade vidare att ordspråk inte bara intresserar fornforskare, utan även kulturhistoriker, socialpolitiska forskare och konstnärer. Samtidigt påpekade han att trots deras betydelse har få samlat eller bearbetat dessa talesätt, vilket gör att de riskerar att gå förlorade i takt med modernitetens inträdande.
Det nya är godt, det gamla är bäst.
Nya skor äro goda, men de gamla sitta bäst på foten.
Granlund påpekar att de svenska ordspråken är mycket varierade och sträcker sig från djupt allvar och elände till lättsam humor. Han beskriver dessa som ”humoristiska utsagor” som ofta innehåller ”skenbara motsägelser” eller ”tvenne negationer”, till exempel:
Det gick som du ser, sa’ den halte till den blinde.
Många av de äldre svenska ordspråken kretsar också kring mod och mandom. Granlund beskriver hur våra förfäder ”älskade fara och manlig idrott” och att ”bardalekarnas och stridernas pris ej skulle bortglömmas i ordspråket”.
Den tappre finner alltid ett vapen.
Friskt mod är godt harnesk.
Dristig man har lyckan i följe.
Ordspråken speglar även svenskens kärlek till frihet och rättvisa, något som enligt Granlund är ”medfött hos nordbon”. De svenska ordspråken om fattigdom och rikedom visar dessutom att svenskar främst talade om ”förnöjsamhet utan avund”.
Frihet går före pengar.
Han är icke fattig som råder öfver sitt.
Rik nog som nöjd är.
Ordspråken tar också upp frågor om uppfostran och levnadsförhållanden, där vikten av hårt arbete framhävs tydligt.
Tukt och lära ger bröd och ära.
Lat mans bön blir sällan hörd.
Stora ting skola börjas smått.
Eftersom jakt och fiske var vanligt förekommande bland nordborna, finns det många ordspråk som rymmer visdomar kopplade till dessa aktiviteter:
Den som jagar två harar i sender får ofta ingen.
Man tager ej stora fiskar i grundt vatten.
Svenska ordspråk handlar ofta om karaktär och ära. Skryt, ”olämpligt pynt och prål” och högfärd uppskattades inte i det gamla Sverige.
Mans ord mans ära.
Grann som en grind, der svina krypa ut och in.
All högfärd får ond ände.
Stora ord och rädda hjertan.
Stora ord och liten magt har hin onde sammanbragt.
Eget ros är elakt os.
Det var viktigt att behandla andra väl, men Granlund lyfter även fram ”försiktigheten” som ett kännetecken för den nordiska karaktären. Betänksamhet kopplades samman med ”klok mandom”, där man bl a noggrant valde sina vänner och visste att ”skenet kan bedra”.
Den aldrig gör illa gör sällan väl.
Oklok man tror alla vara vänner som mot honom le.
Många vänner, när minst tränger.
Bättre få vänner trygga än många som gå till rygga
Djupa strömmar löpa tyst.
Många svenska ordspråk bär på direkta livsvisdomar och levnadsregler. Granlund framhåller att den skandinaviska kulturen ofta betraktas som särskilt rik på denna typ av visdom.
Den pung är tom, som andras pengar ligga i.
Hastigt råd har ånger i följe.
Man skall vänta det bästa, men tänka på det värsta.
Små sorger tala – stora tiga.
Den ej vet att tiga vet ej att tala. Den som säger hvad han vill får ofta höra hvad han icke vill.
Kommer du till ulfva, så tjut som de.
Granlund avslutade sitt föredrag med att om han lyckats väcka intresse för ordspråkens betydelse hos någon, så ”är mitt ändamål vunnet”. Kanske kan hans föredrag, över 100 år senare, fortfarande väcka nyfikenhet för den visdom som ordspråken förmedlar och som en gång lade grunden för svenskarnas värderingar, levnadsregler och kloka råd. Liksom Granlunds föredrag kan även denna artikel nog med fog avslutas med att konstatera att ”Den visan ar väl sjungen, som är väl hörd”.
