Efter att man på G7-mötet slagit fast att Iran aldrig får skaffa kärnvapen och att Israel har rätt att försvara sig, ställer jag mig ånyo kritisk till de dubbla måttstockar som används samt ifrågasätter varför inte Israels kärnvapenkapaciteter framkallar samma mani. Läser en analys som sätter ljus på den komplexa situationen.

Även om det är ett faktum som accepteras av experter världen över att Israel har haft atombomber sedan strax före sexdagarskriget 1967, upprätthåller Israel än i dag en fasad av avsiktlig tvetydighet när det gäller sina kärnvapenkapaciteter.

Enligt nyligen genomförda uppskattningar från det oberoende Stockholms internationella fredsinstitut, som kontrollerat världens kärnvapen och de stater som innehar dem sedan 1966, tycks Israel ha minst 90 kärnvapenstridsspetsar som man tror kan avfyras var som helst inom en maximal radie av 4 500 km med deras F-15, F-16I och F-35I ”Adir”-flygplan, deras 50 landbaserade Jericho II- och III-missiler samt med cirka 20 Popeye Turbo-kryssningsmissiler, som avfyras från ubåtar.

Den relevanta frågan som uppstår är varför inte det internationella samfundet ifrågasätter Israels mål med tanke på att Iran har undertecknat det internationella icke-spridningsavtalet om kärnvapen, vilket Israel har vägrat.

Det har skett internationella ansträngningar för att få alla israeliska kärnkraftsanläggningar under det Internationella atomenergiorganets skydd, Israel vägrar dock att underteckna avtal om att ansluta sig till fördraget om icke-spridning av kärnvapen som en icke-kärnvapenstat.

Något annat som inte ifrågasätts är att Israel har attackerat Iran med det uttalade målet att lamslå ett kärnvapenutvecklingsprogram, vilket har stöd av stora delar av det internationella samfundet, men samtidigt har Internationella atomenergimyndigheten inte kunnat fastslå att det inte handlar om energi. I grund och botten har Iran rätt att utveckla kärnenergi för fredliga ändamål, men inte för att utveckla kärnvapen, och än så länge finns inga konkreta bevis som stöder de anklagelser som florerar i media.

En annan outforskad frågeställning är varför Israel får ha kärnvapen utan att behöva binda sig till några avtal, medan Iran, om de skulle vilja, inte alls får inneha kärnvapen överhuvudtaget.

En annan intressant aspekt är att Israel redan 1981 har brutit mot FN:s resolution 487. Det hela hade sin upprinnelse i en attack mot en kärnforskningsanläggning i Irak som Israel utförde den 7 juni 1981, vilken fördömdes av FN:s säkerhetsråd som ett ”klart brott mot FN-stadgan och normerna för internationellt uppförande”. Enligt säkerhetsrådet hade Irak varit part i icke-spridningsavtalet sedan det trädde i kraft 1970.

Resolutionen, som fortfarande gäller, uppmanade Israel att ”snabbt placera sina kärnkraftsanläggningar under Internationella atomenergiorganets skydd”, men som redan nämnts har Israel aldrig följt resolution 487.

Israel har inga kärnkraftverk, men experter är överens om att det finns en enorm kärnkraftsanläggning. Shimon Peres Negev kärnforskningscenter byggdes i slutet av 1950-talet/början av 1960-talet och påstås ha haft franskt bistånd samt fick sitt namn efter den tidigare israeliske premiärministern efter hans död 2016. Anläggningen är ett hårt bevakat komplex i Negevöknen knappt 70 km från gränsen till Egypten.

Iran har ballistiska missiler som kan nå kärnforskningscentret cirka 1 500 km från Teheran, så varför attackerar Teheran israeliska städer som vedergällning för Israels försök att förstöra Irans kärnkraftsindustri när de i stället skulle kunna attackera Israels kärnkraftsanläggning?

Svaret ligger troligen i ”Samsonalternativet”, ett protokoll för ömsesidig förstörelse vars existens aldrig har erkänts av Israel, men heller aldrig förnekats. Den Pulitzerprisbelönade journalisten Seymour Hersh, som även grävt i Nord Stream-attacken, var först att rapportera om Samsonalternativet som handlar om Israels avskräckningsstrategi med massiv vedergällning med kärnvapen som en ”sista utväg” mot ett land vars militär har invaderat och/eller förstört stora delar av Israel. Men det kommer inte bara vara sina fiender som man attackerar utan flera av världens större städer under parollen faller vi faller alla.

Israel har två gånger varit nära att använda sina kärnvapen. År 2017 framkom ett påstående om att Israel strax före det arabisk-israeliska kriget 1967 hade stått på gränsen till att avfyra en ”demonstrations”-kärnvapenexplosion i syfte att skrämma sina fiender.

Planen avslöjades i intervjuer med den pensionerade generalen Itzhak Yaakov, genomförda av Avner Cohen, en israelisk-amerikansk historiker och ledande forskare inom Israels kärnvapenhistoria, vilka publicerades först efter Yaakovs död.

År 2003 avslöjade Cohen att under Yom Kippur-kriget 1973, när det återigen verkade som att israeliska styrkor var på väg att bli överkörda, hade dåvarande premiärminister Golda Meir godkänt användningen av atombomber och missiler som ett sista försvar. Denna domedagsplan, med kodnamnet Samson, fick sitt namn efter den israelitiske starke man som, tillfångatagen av filistéerna, rev ned pelarna i deras tempel och förintade sig själv tillsammans med sina fiender.

Mordechai Vanunu, en israelisk kärntekniker och fredsaktivist, avslöjade Israels kärnvapenhemligheter redan 1986. Mordechai lockades till Rom där han kidnappades av Mossad-agenter och fördes tillbaka till Israel på ett israeliskt marinfartyg där han anklagades för landsförräderi. Han dömdes till 18 års fängelse och tillbringade en stor del av tiden i isoleringscell. I april 2004 släpptes han, men är fortfarande underkastad en rad strikt upprätthållna restriktioner som hindrar honom från att lämna Israel och tala med utlänningar.

Ahron Bregman, senior lärare vid institutionen för krigsstudier vid King’s College Londons Institute of Middle East Studies och som tjänstgjorde i den israeliska armén i sex år på 1980-talet, har sagt att alla tror att Israel har kärnvapenkapacitet och det faktum att Israel fann det nödvändigt att gripa Vanunu och sätta honom i fängelse samt fortsätter att införa strikta restriktioner mot honom, bevisar bara detta.

Om Samsonalternativet är sant förklarar det mycket av Israels inflytande och omvärldens passiva agerande mot Israel. Att Israel kommer undan med carte blanche oavsett vad de företar sig grundar sig alltså i en sorts utpressning där ingen vågar opponera sig av rädsla för ”kärnvapenkortet”. De få som har missiler som kan skjuta ner Israels missiler i dag är troligtvis Ryssland, Kina och Nordkorea, då deras missiler är snabbare.

Återstår således att se hur det här kommer att sluta, men med tanke på att Trump redan gett Israel sitt fulla stöd har jag svårt att se att utgången skulle bli annorlunda den här gången. Och medan maktens människor gör sina drag kommer fler människor att dö på båda sidor, men en vinnare som skrattar hela vägen till banken är krigsindustrin som i vanlig ordning profiterar på det pågående kaoset.