I slutet av maj deklarerade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj att livsmedelsjätten Mondelez, ägare till i Sverige populära varumärken som Marabou, Daim och O’boy, svartlistas med omedelbar verkan. Detta eftersom man är verksamma på den ryska marknaden och av uppenbara skäl därför också betalar rysk skatt och således påstås finansiera ”den ryska krigskassan”.
Vad som följt i Sverige har varit en klassisk uppvisning av fårflocksbeteende. Etablissemangsmedier och politiker har piskat upp en stämning som dragit med sig organisationer, företag och privatpersoner som högljutt deklarerade att man hakar på Zelenskyjs bojkott. Framöver ska det minsann inte konsumeras någon mer Marabou-choklad.
Till och med den svenska försvarsmakten drogs snart med och lät deklarera att man byter ut Mondelez produkter.
– Det senaste året har vi stöttat Ukraina på olika sätt och det här är ytterligare ett sätt för oss att stötta dem, kommenterade pressekreteraren Guna Graufelds.
President Zelenskyj befaller och vi lyder, verkar mottot vara. Några djupare analyser bortom detta görs inte.
Intellektuellt ohederlig kampanj
Varumärkesforskaren Niklas Turner Olovzon bedömer att den svenska massbojkotten lär få begränsad effekt om den inte sprids till hela Europa. Kollegan Eva Ossiansson pekar på att kampanjen på flera sätt därtill är ologisk, bland annat i och med att Mondelez konkurrenter Unilever och Nestlé också är fortsatt verksamma i Ryssland. Dessa har av oklar anledning varken svartlistats eller utsatts för några krav på bojkotter.
En annan anmärkningsvärd detalj är att moderbolaget äger ett 40-tal varumärken samtidigt som den svenska bojkotten riktar in sig specifikt på svensktillverkade Marabou, vars svenska arbetare som drabbas knappast valt eller ens önskat att bli uppköpta av den multinationella livsmedelsjätten. I vanlig ordning är det dock ingen som orkar skaffa sig någon riktig koll på vad man egentligen rasar mot. Motiveringarna går sällan djupare än floskler i stil med att ”dom e dumma” och ”stödjer krig”.
Att Mondelez är ett skitföretag, och har varit det under lång tid, är ingen nyhet. Bland annat har man uppmärksammats för att ha varit involverade i skogsskövling i afrikanska nationalparker, sysslat med prismanipulation och anklagats för att använda sig av barnarbetare. Föregångaren Kraft Foods har lagt mångmiljonbelopp på lobbyism för att genetiskt modifierade ingredienser inte tydligt ska behöva listas på livsmedel i butiker, finansierat förstörelsen av den biologiska mångfalden i Indonesien och använt diverse hälsovådliga ingredienser i sina produkter.
Tittar man vidare på vilka som faktiskt äger Mondelez dyker samtidigt namn som BlackRock och Vanguard Group upp – två av de mest skrupelfria och mäktiga investmentbolagen i världen som kontrollerar andelar i en lång rad företag inom vitt skilda branscher.
Den som verkligen vill engagera sig mot krig, våld och död kan göra sig medveten om att BlackRock har många miljarder investerade i vapentillverkare som Lockheed Martin, Ratheon, Boeing, General Dynamics, Northrop Grumman och andra aktörer som möjliggjort amerikanska och andra invasionskrig runt om i världen i många decennier. Krigsflygplan, u-båtar som kan avfyra ballistiska missiler, diverse bomber, pansarvagnar och de flesta vapentyper man kan tänka sig – möjligtvis med undantag från kärnvapen, tillverkas sedan länge av Mondelez och Marabous ägare – utan att någon brytt sig nämnvärt om detta.
Den som verkligen vill engagera sig emot krig, våld och död kan göra sig medveten om att BlackRock har många miljarder investerade i vapentillverkare och andra aktörer som möjliggjort invasionskrig runt om i världen i många decennier.
Under Saudiarabiens invasion i Jemen användes exempelvis vapnen för att döda tusentals civila i blodiga attacker då allt ifrån bröllop till sjukhus och marknader bombades sönder och samman. Vilket ansvar BlackRock tagit för detta är högst oklart. Klart är i varje fall att massmorden inte lett till några Marabou-bojkotter varken från försvarsmaktens eller Lisebergs sida.
Tveksamma drivkrafter
Det verkar vara svårt att vara konsekvent, för det är förstås jobbigt att sätta sig in i saker. Det kräver en ansträngning att bena ut komplicerade ägarstrukturer kring multinationella bolag, där investmentbolag och mäktiga riskkapitalister i en salig röra kontrollerar andelar i nästan alla namnkunniga företag i hela världen.
Engagemang mot rovdriftskapitalism och internationella skurkar är inte fel, men sådant engagemang är uppenbarligen inte den centrala drivkraften för masshysterin som drivits igång kring Mondelez. Snarare utgörs den av ängsliga opportunisters omättliga aptit att visa sig på styva linan och samla billiga poäng. Vad man faktiskt uppnår bortom detta tycks i vanlig ordning vara ganska irrelevant. Om drivkraften varit seriös hade samma personer som driver på denna kampanj istället lagt sitt krut på att ställa BlackRock och Vanguard till ansvar.
Isac Boman
