För 20 år sedan blev den för omvärlden helt okände bilmekanikern och svetsaren Marvin Heemeyer i det lilla samhället Granby i Colorado plötsligt världskändis. På internet har han blivit något av en symbol för den lilla människan som tröttnat på maktmissbruk och korruption och som i sin desperation över brist på hjälp och stöd bestämt sig för att själv agera och slå tillbaka.
Artikeln är en återpublicering. Den publicerades för första gången på Nya Dagbladet den 4 juni 2023.
Den libertarianskt orienterade Heemeyer drev en verkstad i den lilla staden som vid tidpunkten hade ett tusental invånare. När han beslöt skrida till verket hade han under flera års tid tampats med den förmögna och inflytelserika familjen Docheff, lokala makthavare, media och myndigheter som han menade var korrupta, i maskopi med varandra och på olika sätt motarbetade honom på ett rättsvidrigt sätt och förstörde hans levebröd.
Heemeyer och familjen Docheffs konflikt började redan 1992 när Heemeyer, då nyinflyttad i staden, vann en budgivning om en bit mark på aktion – mark som han ville bygga sin verkstad på men också mark som Cody Docheff var ute efter i syfte att expandera sin betongverksamhet. Familjen Docheff var sedan länge etablerade aktörer i Colorado inom mjölk- och cementindustrin och var nära vänner med borgmästaren och de styrande politikerna i Granby.
Även om Cody Docheff blev märkbart upprörd över att ha förlorat aktionen förstod Heemeyer inte vid tidpunkten att han retat upp Granbys allra mäktigaste familj och att detta skulle få allvarliga konsekvenser. Docheffs har i efterhand hävdat att de erbjudit hundratusentals dollar för att köpa egendomen men att Heemeyer fortsatte höja priset till hutlösa summor.
Situationen blir ohållbar
När Docheff insåg att man inte kunde köpa marken av Heemeyer ändrade man strategi och började enligt uppgift använda sitt inflytande för att utmåla honom som fiende till samhället – bland annat genom den lokala tidningens ledarsida som skrev ett flertal negativa texter om honom och hans verksamhet. Man motarbetade också hans försök att koppla in sig på stadens avloppsnät och man lyckades också övertala stadens makthavare att godkänna byggnationen av en betongfabrik på mark mitt emot Heemeyers verkstad.
Betongfabrikens läge innebar att huvudvägen till Heemeyers bilverkstad blockerades, att han inte kunde ansluta sig till avloppsnätet och att hans verksamhet i praktiken blev ”instängd” i betongfabriksområdet – vilket inte bara skulle leda till att kunderna försvann, utan också att han tvingades utstå de föroreningar och damm som fabriken producerade.
Marvin Heemeyer försökte förgäves överklaga beslutet och vädja till borgmästare, myndigheter och familjen Docheff för att få dem att tänka om och i en förhoppning att rädda sin verksamhet– men utan framgång. Istället blev han bland annat bötfälld för att han inte var inkopplad till avloppssystemet och för att ha förvarat metallskrot alltför nära Docheffs egendom. Hans förslag att bygga en ny väg – där han själv erbjöd sig att tillhandahålla de nödvändiga maskinerna avslogs också.
Den sista striden
Heemeyer blev allt mer bitter och desillusionerad och insåg att det här var en strid han inte kunde vinna och att hans affärsverksamhet i praktiken hade krossats. Han ansåg att han inte bara motarbetades av familjen Docheff utan också av dennes affärspartners, stadens borgmästare och politiker samt den lokala tidningen – men istället för att ge upp och flytta så tänkte han hämnas på vad han betraktade som stadens korrupta etablissemang.
Marvin Heemeyer köpte en bulldozer som han under ett och ett halvt år i hemlighet utrustade med en”rustning” av tjockt stål och betong, kamerasystem och skottsäkert glas. Den 4 juni 2004 satte han sig i bulldozern, hissade ner ”skalet” över sig och gjorde sig redo för sin sista drabbning.
”Killdozern” som den i efterhand kom att kallas bröt sig genom verkstadens vägg och rakt in i betongfabriken som förstört Heemeyers verksamhet. Under de följande timmarna körde han fordonet genom 13 byggnader i staden som ägdes av personer han ansåg behandlat honom orätt – bland annat det lokala stadshuset, borgmästarens hus och den lokala tidningsredaktionen.
Insatsstyrkan kallades snart in och började beskjuta Heemeyer men varken deras vapen eller lättare sprängämnen kunde skada schaktmaskinen. Man övervägde till och med att kalla in nationalgardet som i så fall skulle använda attackhelikoptrar eller raketgevär ämnade för att förstöra pansarvagnar för att stoppa Heemeyer.
En symbol efter sin död
Så blev det dock inte, till slut fastnade ”killdozern” i en av byggnaderna den höll på att förstöra och Marvin Heemeyer valde att ta sitt liv genom att skjuta sig själv med en pistol.
Jag var alltid villig att vara resonlig tills jag tvingades vara oresonlig. Ibland måste resonliga män göra oresonliga saker - Marvin Heemeyer
Massmedia, politiker och Heemeyers motståndare försökte snabbt sprida bilden av en mer eller mindre galen terrorist som i vilt raseri kört runt och förstört byggnader och orsakat skador för mångmiljonbelopp och som lika gärna kunde ha gjort sig skyldig till massmord.
Andra boende i staden vittnar dock om att Heemeyer gjorde stora ansträngningar för att inte skada någon annan levande människa och pekar på det faktum att Heemeyer var den ende som dog den dagen.
På internet och i mer frihetliga och regimkritiska kretsar har Heemeyer i efterhand beskrivits som ”den siste amerikanske folkhjälten” och som en symbol för den lilla människan som drivs in i desperation och själv tvingas slå tillbaka mot ett korrupt etablissemang när ingen annan hjälp finns att få.
Oavsett vad man har för uppfattning om hans agerande råder det ingen tvekan om att Heemeyer och hans ”killdozer” fortfarande väcker intresse och fascination runt om i världen 19 år senare. Den lilla stad som motarbetade honom förknippas numera primärt med just Marvin Heemeyer och hans sista drabbning.
