EU-parlamentarikern Jessica Stegrud (SD) och Martin Kinnunen (SD), riksdagsledamot och gruppledare i miljö- och jordbruksutskottet, skriver i en debattartikel att det är hög tid att protestera mot EU-kommissionens klimatpolitiska färdplan ”Fit for 55”. Vid sidan av orimliga kostnader för medborgarna och djupa inbrytningar i ländernas nationella suveränitet menar man att den utgör ”ett existentiellt hot” för europeisk industri.
”EU-kommissionen har nu lanserat sin färdplan – kallad ”Fit for 55” – mot målet att minska unionens utsläpp av växthusgaser med 55 procent fram till år 2030, med år 1990 som utgångspunkt”, konstaterar Stegrud och Kinnunen i Svenska Dagbladet Debatt.
Skribenterna pekar på att EU som helhet sedan 1990 minskat utsläppen med ungefär en fjärdedel – bland annat genom att forna östländers produktionsapparat har moderniserats, men att den nya strategin går till överdrift med sin omfattande reglering bland annat kring utsläppsrätter, elektrifiering av bilparken och att den för tankarna till planekonomi med mycket stora kostnader för medborgarna för ett högst oklart utfall för miljön.
”Kostnader och effekter – i form av minskad global medeltemperatur – är ytterst svårbedömda, men enligt kommissionens egen uppskattning rör det sig om ökade kostnader på 350 miljarder per år och en utebliven temperaturökning som egentligen inte går att mäta”, menar de.
Skribenterna menar att man sammantaget kommer att behöva uppemot 3000 miljarder euro fram till 2030 för att uppnå de mål som formulerats, vilket enligt deras bedömning även det förmodligen är en underskattning. De menar att det kommer att behöva finansieras med lån, omprioriteringar eller skattehöjningar.
”I slutändan är det skattebetalare och konsumenter i medlemsländerna som ska dra detta lass”, konstaterar skribenterna.
Man kritiserar också det faktum att samma politiker och lobbyister som förespråkar denna politik samtidigt motarbetar kärnkraft.
”Vi noterar också att kärnkraften erbjuder ett effektivt fossilfritt alternativ som vänsterpolitiker och stora delar av miljörörelsen av ideologiska skäl tackar nej till. Det är inte seriöst”.
Man pekar även på att fordonsindustrin står inför långtgående krav på minskade utsläpp per kilometer samt från 2035 ett direkt förbud mot förbränningsmotorer som kräver en utbyggnad av elproduktionen.
”Detta blir en otroligt kostsam prioritering som eventuellt kan klaras av rikare länder med redan gynnsam energimix, men för unionen som helhet är det knappast ett realistiskt projekt. Vidare krävs enorma mängder metaller för att framställa bland annat batterier, vilket kommer ett driva upp priserna och öka vårt beroende av länder som Kongo och Kina, där arbetsförhållandena milt uttryckt lämnar mycket i övrigt att önska”, menar de.
Skribenterna går så långt som att beskriva att implementeringen av klimatpolitiken i denna form utgör ett existentiellt hot mot europeisk industri. Därtill ser man det som problematiskt att EU-byråkratin med detta kan förväntas göra djupa inbrytningar i medlemsländernas nationella suveränitet, med radikala miljömål som alibi.
”Allt talar dessutom för att Bryssels institutioner tillskansar sig mer resurser och de är inte ens diskreta med sina maktambitioner”, fortsätter de och skriver att det är hög tid för både EU-parlamentet och Sveriges regering att protestera mot denna maktförskjutning.
