Medias rapportering kring tjugoårsdagen av den oprovocerade västerländska attacken mot Irak, som förstörde landet och dödade mellan några hundratusentals och en dryg miljon irakier, var intressant av flera skäl. Dels för att den var mikroskopisk till exempel jämfört med uppmärksamheten som samtidigt ägnades åt ICC:s arresteringsorder mot Putin, medan den trevlige och gemytlige farbror Bush Jr. turnerar med föreläsningar på de främsta universiteten. Det främsta skälet är dock att den verkliga händelsen i stort sett inte finns i samtida historieskrivning. Vad som istället finns är “misstag” och ”försök” till ”demokratisk intervention”.

Attacken mot Irak kritiseras i västerländsk media nästan uteslutande för att ha varit ett godhjärtat försök till demokratisk humanism, men “ett misstag” eller “en blunder”. I Nazityskland fanns en liknande kritik mot generalstaben för att anfallet mot Sovjetunionen var ett ogenomtänkt “misstag” och en “blunder”, men det betyder förstås inte att man principiellt motsatte sig det, eller intog någon moraliskt meningsfull ståndpunkt. De västerländska intellektuella som kritiserar Rysslands attack mot Ukraina med motiveringen att det var en “blunder”, ett välvilligt “misstag” är förstås spårlöst obefintliga och istället betonar man att det är en illegal terrorattack som är fel – oavsett om den lyckas eller inte. När fienden begår brott inser vi utan svårigheter att två plus två är fyra. När det gäller oss själva, däremot, är det en annan femma.

En av The Guardians texter inför tjugoårsdagen av aggressionen mot Irak, skriven av Patrick Wintour, är representativ för fenomenet. Här beskrivs attacken som en nästan obeskrivligt välvillig intervention med de ädlaste av avsikter. Och faktiskt “verkar det spela mindre roll ifall kriget startades baserat på en lögn, en förvrängning eller en ärligt menad premiss. Det var en blunder”. Vi kan försöka föreställa oss hur allmänheten hade reagerat ifall en rysk kommentator “invände” mot invasionen av Ukraina med samma nonsens-motivering. Wintour avslutar med att beskriva attacken som “det största försöket av liberal interventionism sedan Vietnam”, då USA illegalt och öppet angrep landets bondebefolkning först via proxy, och sedan invaderade och bombade landet och resten av Indokina till stenåldern, och dödade närmare 3 miljoner vietnameser. Alltså har Wintour tekniskt sett rätt om kontinuiteten av Västs ideologi, “liberal interventionism”, i alla fall utifrån rådande nyspråkslexikon som sedan länge ersatt vanligt språk inom den akademiskt utbildade världen.¹

Det är faktiskt rätt roande att noggrannare granska brittiska The Guardian som, liksom den extremt pretentiösa intelligentian i Sverige, tar sig själv på så stort allvar när man i själva verket är patetiska kloner av Pravda från dess värsta dagar. “Bushs tro att Irak kunde förvandlas till en demokrati” visade sig vara “illa genomtänkt”, förklarar Martin Chulov, som förstärker propagandasystemets grundsatser genom att passivt anta att det faktiskt var syftet med invasionen.² Dan Sabbagh, tidningens krigs- och militärspecialist, kom med sin svidande kritik: invasionen “försämrade Storbritanniens anseende”. Varför? Nämligen, enligt Sabbagh, på grund av enstaka sporadiska rapporter om att “brittiska soldater utövade ‘våldsamma och fega’ övergrepp mot irakier”. Detta är perfekt propaganda, verkligen förfinad. Det får Sabbagh att framstå som kritisk mot makten, när han i själva verket ynkligt skyller på förhållandevis marginella problem. De verkliga brotten sker inte av brittiska Joe six-pack som skickats över till öknen och misshandlar lokalbefolkningen. De verkliga brotten sker i Amerikas och Europas huvudstäder, där de faktiska besluten om militär aggression fattas.

Man bör tillägga att ryssarna använder sig av samma trick. Således hålls seriösa och uppstyltade rättegångar mot enskilda ryska soldater som begått brott mot ukrainska civila, och detta uppmärksammas mycket. Vi alla vet vad vi ska tycka om sådant; det är endast ett sätt att distrahera uppmärksamhet från de verkliga brottslingarna, politikerna. Dan Sabbagh, och övriga västerländska journalister, är mycket väl medvetna om detta, och resten av världen uppskattar och försöker behärska den professionella teknik av desinformation som Väst förfinat till en konst.³

Också The Guardians systertidning, The Observer, tryckte aspirerande agitprop, skriven av Peter Beaumont. Han börjar med att konstatera att “de moraliska likheterna” mellan invasionen av Irak och Ukraina “är mycket komplexare än Putin-apologeter hävdar”. Han har rätt, men oavsiktligen: Rysslands invasion, om än helt illegal, var totalt och medvetet framprovocerad, till skillnad från invasionen av Irak, såsom massiv dokumentation visar, om än denna sällan når en allmän läsekrets. Beaumont går vidare med att fördöma det oprovocerade angreppet mot Irak som “dumdristig, fal”, allra främst eftersom det kunde “utnyttjas av Moskva” för att påvisa Västs hyckleri – en standardrädsla inom pressen, som helt och hållet struntar i legaliteten av aggression såtillvida vi är ansvariga. Beaumont är särskilt orolig över “statligt sponsrad desinformation, av vilket Kina och Ryssland är de främsta främjarna”. Skillnaden i Väst är att “desinformation” i statens tjänst utförs av journalister utan statligt tvång, till skillnad från deras kloner i de auktoritära fiende-staterna, och därmed är den moraliska och intellektuella nivån hos oss långt mycket lägre.⁴

Det råkar dessutom hända att Beaumont är pristagare för Orwell Prize. Det finns en särskild ironi i detta svärtande av Orwells namn eftersom Orwell var den som mest klarsynt – i ett censurerat förord – genomskådade denna systematik. Orwell noterade att “Den bittra sanningen” om propaganda i demokratiska samhällen är att “den är huvudsakligen frivillig. Impopulära idéer kan tystas, och opassande fakta undanhållas, utan behovet av officiell censur”. Det här censurerade förordet skrev han för Djurfarmen, en i Väst älskad satir om den ryska Fienden. Att se sig själv i spegeln, däremot, kunde inte gå an.⁵

Låt oss heller inte glömma att vända blicken även till den svenska propagandan. Även här härmar man det ryska propagandasystemet – som ständigt kritiserar sitt lands krig mot Ukraina på rent pragmatiska grunder – i det att man klagar över att invasionen av Irak var “förbluffande oskicklig och vårdslös”, och att Irak därefter blivit en “språngbräda” åt våra fiender (FOI:s och UI:s Mellanösternexpert, Aron Lund). Hade Väst kommit undan med attacken utan en skråma, hade allt varit OK; åtminstone finns det inga tecken på motsatsen.⁶ På motsvarande sätt beskrev GP:s ledande utrikespolitiska analytiker invasionen som endast “en historisk strategisk blunder”, Solovyov-style.⁷

Sydsvenskan inflikade att Västs “invasion av Irak var ett av de största politiska misstagen som gjorts” (Hibba Abbas), “ambitionen att bygga demokrati” – en total lögn – som gick “uselt” (Olle Lönnaeus). Återigen beskådar vi den spektakulära sordin som lagts på västerlänningar, som hindrar oss från att konsekvent fördöma aggression och våld.⁸ Det har alltså mer eller mindre skapats en hel litterär genre som går ut på att klaga över hur pass illa invasionen av Irak var, eftersom den var så dåligt utförd, och eftersom “Mycket talar” för att den “formade Putins beslut att angripa Ukraina”, som Aftonbladets Wolfgang Hansson uttryckte saken.⁹ Ingenting mer, alltså.

Faktum är att hökarna och duvorna knappt skiljer sig på detta sätt, ett allra högst talande faktum om propagandans monumentala prestationer. För att ta ett exempel, betrakta Jan Guillous läsvärda text på tjugoårsdagen, den med stor marginal absolut mest kritiska av dem alla. Även Guillou beskriver attacken som “USA:s mest kontraproduktiva insats”, i synnerhet Västs “mest kontraproduktiva insats för demokratin”. Det kunde inte finnas en tydligare illustration av medias och intellektuellas samhälleliga roll av att tjäna rådande Makt och Ideologi, än att de, även de mest “kritiska”, enhälligt beskriver ett illegalt aggressionskrig som dödat uppemot en miljon människor, genomfört massiv oljeplundring och så vidare, som en “insats för demokratin”. Inga argument anförs, inga bevis presenteras; att Partilinjen är sann per automatik är så djupt ingrodd hos oss att vi psykologiskt inte kan föreställa oss något annat. Vi bör återigen försöka föreställa oss vad reaktionerna hade varit ifall någon svensk journalist använde sig av denna skandalösa förljugenhet i sin “kritik” av Rysslands attack mot Ukraina.¹⁰

Å andra sidan har vi de ledarskribenter och redaktioner som var “så entusiastisk[a] inför kriget att det vid vissa skrivbord senare sattes upp idolbilder på Condoleezza Rice”, som en stödjare av aggression och rått våld, DN:s Isobel Hadley-Kamptz, påpekade. Men hon “var ung” då, och nu har hon bättrat sig. Hon är nu en kritiker av “Irakkriget”. Eller, rättare sagt, kritisk över att “USA gick in” och gjorde bort sig med “en rad olika misstag”, och därför skadade “den amerikanska fria demokratin och i förlängningen demokratin i världen”. Där har vi den stora intellektuella utvecklingen som lyckades åstadkommas på 20 år: noll. Ingen kommissarie ens under det sovjetiska Polens mest autokratiska tid kunde ha varit lika servil mot Politbyrån i Moskva.¹¹

Allt som allt illustrerar denna episod att västerländska och svenska tidningar inte har något principiellt emot aggression, våld, terror och ockupation – ifall vi utför den.

Andi Olluri

Källor och referenser:

(1) The Guardian, Patrick Wintour, 13 mar. 2023.

(2) The Guardian, Martin Chulov, 18 mar. 2023.

(3) The Guardian, Dan Sabbagh, 18 mar. 2023.

(4) The Observer, Peter Beaumont, 19 mar. 2023. Om Ukraina, se Olluri i Global Politics på fritt urval mellan december 2021 och 2023.

(5) George Orwell, Essays, Everyman’s Library, New York (2002), s. 889.

(6) SvD, Aron Lund, 20 mar. 2023.

(7) GP, Jan Höglund, 20 mar. 2023.

(8) Sydsvenskan, 19 respektive 20 mar. 2023.

(9) Aftonbladet, Wolfgang Hansson, 21 mar. 2023.

(10) Aftonbladet, Jan Guillou, 20 mar. 2023.

(11) DN, Isobel-Hadley Kamptz, 22 mar. 2023.