Tucker Carlson: ”Israels mål har alltid varit att förstöra Europa”

Tucker Carlson hävdar att kaoset efter Mellanösterns krig inte är ett misslyckande utan ett strategiskt resultat som försvagar Israels regionala motståndare – och samtidigt slår mot Europa genom migration, energikriser och politisk söndring. Uttalandet kommer från hans stora monolog om Irankriget i mars, men har fått förnyad spridning när konflikten åter har trappats upp.

I ett videoklipp, som nu sprids på X, säger den amerikanske medieprofilen att Israels mål i Iran varken är att avsluta kärnenergiprogrammet eller att åstadkomma ett ordnat maktskifte. Målet är istället, enligt Carlson, ett långvarigt tillstånd av kaos där varje möjlig rival hålls upptagen av interna och etniska konflikter.

Klippet är inte nyinspelat. Det är hämtat ur den mer än 100 minuter långa monologen ”Tucker Carlson Responds to Israel’s War on Iran”, som publicerades på Carlsons officiella kanal den 2 mars 2026, två dagar efter att USA och Israel inledde kriget mot Iran. Nya Dagbladet refererade då programmets övergripande tes om att kriget drevs av israeliska snarare än amerikanska intressen.

I hela programmet utgår Carlson från fyra frågor: varför kriget började, vad syftet är, vart utvecklingen leder och hur USA bör agera. Uttalandet om Europa kommer i den andra delen, där han försöker ringa in vad han anser vara Israels strategiska mål. Han ägnar därefter större delen av programmet åt krigets följder för Iran, gulfstaterna, energimarknaden och USA:s ställning.

Carlsons genomgående tes är att kriget ska förstås som ett försök att skapa israelisk dominans i regionen, inte som ett avgränsat anfall mot Irans kärnenergiprogram. Han avslutar med att uppmana USA att utropa seger, lämna kriget och säga till Israels regering att den inte bestämmer över amerikansk utrikespolitik.

”Det verkliga målet är kaos”

Carlson räknar upp Syrien, Libyen, Irak och Somalia som exempel på stater som efter krig eller utländsk inblandning har lämnats splittrade och försvagade.

— Det verkliga målet är kaos, dysfunktion och ett öppet sår som består i generationer. Det verkliga målet är förstörelse för förstörelsens egen skull, säger han.

Resonemanget är att ett land som förbrukar sina krafter på inbördeskrig inte kan motsätta sig en grannmakts militära eller territoriella ambitioner.

— Varje möjlig rival till din makt är så upptagen av stam- och etniska konflikter i sitt eget land att den inte har någon möjlighet att göra motstånd mot din territoriella expansion, säger Carlson.

Därifrån drar han sin slutsats om Europa. Krig som slår sönder stater driver stora befolkningsrörelser norrut, samtidigt som Europas energiförsörjning och ekonomi utsätts för nya chocker.

— Migrationskriser i Europa förstör Europa ytterligare. Det har alltid varit ett israeliskt mål: att förstöra Europa, säger Carlson.

Stod fast när Bloomberg pressade honom

Påståendet var inte en enstaka formulering som Carlson senare tog avstånd från. I en intervju med Mishal Husain, som Bloomberg publicerade den 17 juli, återkom hon till uttalandet och frågade om han verkligen menade att Israels mål var att förstöra Europa.

— Netanyahu menar det. Han har sagt det, svarade Carlson.

När Husain frågade var Israels premiärminister hade sagt något sådant hänvisade Carlson till ”Rom” och tolkade det som en beteckning för det kristna Europa. Hänvisningen tycks avse ett uttalande som publicerades i november 2025, där Benjamin Netanyahu berättar att han läser historikern Barry Strauss bok Jews vs. Rome. På frågan varför han valt den svarar Netanyahu: ”Vi förlorade den gången. Jag tror att vi måste vinna nästa”.

Netanyahu säger inte uttryckligen att dagens Europa är fienden. Carlson tolkar däremot uttalandet som en modern politisk markering och frågar varför ett krig mot Rom år 70 efter Kristus annars skulle vara relevant för en nutida regeringschef.

Strategidokumenten bakom resonemanget

Carlsons långtgående slutsats om Europa finns inte formulerad i någon offentlig israelisk doktrin. Däremot finns dokumenterade exempel på strategier där sönderslagna eller kraftigt försvagade grannstater har betraktats som fördelaktiga för Israel.

Det mest kända är strategidokumentet A Clean Break från 1996, skrivet av en grupp amerikanska neokonservativa för den tillträdande Netanyahu-regeringen. Där beskrevs avsättandet av Saddam Hussein som ett viktigt israeliskt strategiskt mål, samtidigt som Syrien skulle försvagas och pressas genom regionala allianser och ombud.

Den linjen har också nutida paralleller. Reuters rapporterade i februari 2025 att Israel försökte övertyga USA om att hålla Syrien ”svagt och decentraliserat”. Kyiv Independent återgav Reuters uppgifter. Strategin skulle enligt källorna motverka Turkiets växande inflytande efter Bashar al-Assads fall.

Israels inblandning i Syrien stannade inte vid diplomatiska påtryckningar. Den avgående israeliske försvarschefen Gadi Eisenkot bekräftade 2019 att Israel hade försett syriska rebellgrupper med vapen. Uppgiften gav ytterligare stöd åt tidigare rapporter om ett hemligt program med pengar, vapen och förnödenheter till grupper i södra Syrien.

Netanyahu argumenterade själv för samma linje inför USA:s kongress 2002. Enligt det officiella kongressprotokollet sade han att Saddam Hussein utan tvekan måste avlägsnas. Han lovade att ett regimskifte skulle få ”enorma positiva återverkningar” i regionen.

Utfallet blev dock ett annat. Irakkriget följdes av statsupplösning, sekteristiskt våld och omfattande flyktingströmmar. Krigen i Syrien och Libyen förstärkte därefter trycket mot Europa. Under 2015 nådde drygt en miljon flyktingar och migranter Europa och närmare 4 000 människor dog under färden, som UNHCR redovisar. De största grupperna kom från Syrien, Afghanistan och Irak – tre länder som präglats av krig, utländsk inblandning och statsupplösning.

Den följdkedja Carlson beskriver – krig, statsupplösning och migration mot Europa – är alltså dokumenterad. Den mer långtgående slutsatsen att Europas försvagning är själva slutmålet är hans egen geopolitiska tolkning. EU är samtidigt fortfarande Israels största handelspartner och stod 2025 för 31,7 procent av landets varuhandel, enligt EU-kommissionen.

Ett krig som har spridit sig

Carlsons varning har fått ny aktualitet genom utvecklingen efter monologen. Kriget som USA och Israel inledde den 28 februari har under fem månader dragit in Iran, Libanon, Irak och flera gulfstater. Som Associated Press skriver har striderna kombinerats med attacker mot sjöfarten och störningar i Hormuzsundet, med följder för energi- och råvarupriser långt utanför regionen.

Oavsett om man delar Carlsons slutsats om avsikten pekar hans resonemang på ett återkommande mönster: när stater i Mellanöstern slås sönder stannar kostnaderna inte där. De förs vidare genom flyktingströmmar, energibrist, inflation och politiska konflikter – och Europa har gång på gång fått bära en stor del av dem.