Så försökte ADL krossa John Birch Society

Den iransk-svenske Mellanösternanalytikern Trita Parsi beskriver den framväxande Iranuppgörelsen som ett möjligt genombrott – men varnar för att avtalet fortfarande kan saboteras. I en lång intervju med Tucker Carlson hävdar han att USA grovt missläste Iran, att Teheran fruktade kapitulation mer än krig och att Israel nu är den största risken för att processen spårar ur.

Parsi, som är medgrundare av Quincy Institute for Responsible Statecraft och grundare av National Iranian American Council, argumenterar för att USA:s långvariga linje i Mellanöstern har gjort amerikanska intressen underordnade regionala allierades agendor. Han menar att en verklig fredsuppgörelse med Iran skulle kunna förändra hela säkerhetsordningen i regionen.

Intervjun publicerades på The Tucker Carlson Show den 15 juni och kretsar kring ett påstått amerikanskt fredsupplägg med Iran efter en period av krig, blockad och upptrappning i regionen. Parsi betonar redan i inledningen att uppgörelsen inte bör betraktas som säker förrän ett slutligt avtal finns på plats.

— Jag ser detta som en viktig framgång, men inget är definitivt förrän de lyckas nå ett slutligt avtal, säger Parsi.

Han jämför situationen med kärnenergiavtalet JCPOA från 2015, som slöts under Barack Obama men senare övergavs av Donald Trump. Lärdomen, menar Parsi, är att även ett undertecknat avtal måste försvaras politiskt om det ska överleva.

Parsi beskriver sig som försiktigt optimistisk, men framhåller att flera versioner av den möjliga uppgörelsen cirkulerar och att vissa uppgifter kan vara medvetna sabotageförsök. Han pekar bland annat på hårdföra krafter inne i Iran som motsätter sig en uppgörelse och enligt honom försöker få avtalet att framstå som en kapitulation.

Ett avtal om Hormuz, sanktioner och regional vapenvila

De exakta villkoren är inte kända, men Parsi anger flera punkter som han menar tycks ingå i den framväxande uppgörelsen. Enligt honom handlar det först om att öppna Hormuzsundet igen, vilket kan kräva tid för minröjning och säkerhetsåtgärder. Därefter ska USA enligt hans beskrivning lätta på blockaden och möjliggöra att frysta iranska tillgångar frigörs via Gulfstaterna.

Parsi understryker att dessa medel inte handlar om amerikanska skattepengar.

— Det är viktigt att komma ihåg att det handlar om Irans egna pengar, säger han.

Han beskriver pengarna som intäkter som Iran fått för oljeexport men som låsts i banker till följd av amerikanska sanktioner. Sanktionsfrågan är enligt honom central eftersom Iran, trots sin militära motståndskraft, har en ekonomi som länge pressats hårt.

Parsi menar att uppgörelsen sannolikt också måste följas av förhandlingar om kärnfrågan och en bredare regional vapenvila. Annars finns risken, säger han, att konflikter i Libanon eller Gaza används för att dra in USA och Iran i en ny konfrontation.

”Iran fruktade kapitulation mer än krig”

Ett av Parsis huvudargument är att Trumpadministrationen och dess rådgivare misstog Irans strategiska läge. Enligt honom utgick Washington från att Teheran var svagare än landet faktiskt var, och att ett massivt amerikanskt militärt tryck skulle tvinga fram eftergifter.

— Jag tror att det här kriget var ett misstag från början, säger Parsi och tillägger att han varnade administrationen för att den ”missbedömde Iran”.

Han menar att USA och Israel felaktigt trodde att den iranska ledningen skulle vara mer rädd för krig än för att tvingas ge upp. I själva verket, hävdar Parsi, var kalkylen den motsatta i Teheran.

— Iranierna fruktade kapitulation betydligt mer än krig, säger han.

Enligt Parsi skulle en ovillkorlig kapitulation ha hotat hela det iranska systemets överlevnad. Krig kunde enligt den iranska ledningens synsätt överlevas, medan kapitulation skulle innebära ett existentiellt sammanbrott. Detta ledde enligt honom till att hotpolitiken fick motsatt effekt.

Parsi framhåller samtidigt att Iran inte är opåverkat. Landet behöver sanktionerna lyfta, infrastrukturen har skadats och ekonomin har under lång tid kvävts av restriktioner. Han jämför sanktionernas effekt med utvecklingen i Irak, där han själv arbetade med frågan under sin tid vid svenska Utrikesdepartementet.

— Det är kvävningen av ett land, och iranierna behöver få sanktionerna lyfta, säger han.

Hormuzsundet som hävstång

I intervjun återkommer Parsi flera gånger till geografin. Iran behöver inte nödvändigtvis exportera olja till ett land för att ändå vara avgörande för dess ekonomi, säger han. Genom sitt läge vid Hormuzsundet påverkar Iran sjöfarten genom Persiska viken, och därmed även länder som sedan länge slutat köpa iransk olja på grund av amerikanska sanktioner.

Detta, menar Parsi, har blivit en läxa för både USA och Asien. Sydkorea, Japan och andra stora ekonomier är beroende av att sjöfarten fungerar, oavsett deras direkta handelsrelation med Teheran.

Carlson instämmer i resonemanget och kritiserar amerikanska beslutsfattare för att inte ”studera kartan”. Parsi bygger vidare på samma poäng: äldre amerikanska krigssimuleringar, där man antog att USA snabbt kunde röja minor och återställa flödet genom Hormuz, tar enligt honom inte hänsyn till dagens drönar- och robotkapacitet längs Irans långa kust.

Detta geografiska övertag gör enligt Parsi att Iran efter kriget står starkare i förhandlingar än vad många i Washington förutsåg. Landet har visat att det kan påverka världsekonomin och att dess motstånd inte enkelt kan brytas genom militärt tryck.

Israel pekas ut som största risken

På frågan om vad som kan få den möjliga uppgörelsen att falla svarar Parsi utan tvekan att den största risken kommer från Israel. Han hävdar att premiärminister Benjamin Netanyahu länge velat få USA att bekämpa Iran och att en amerikansk-iranisk överenskommelse hotar Israels regionala strategi.

— Den största risken för att detta spårar ur kommer naturligtvis från israelerna, säger Parsi.

Enligt honom kan sabotage inte bara ske genom direkta angrepp mot Iran, utan också genom att andra konflikter i regionen trappas upp. Om krig i Libanon eller Gaza återstartas i ett känsligt läge kan USA och Iran enligt Parsi dras tillbaka in i en kedja av vedergällningar.

Parsi menar därför att Washington måste vara mycket tydligt mot Israel. Om Israel startar ett krig mot ett avtal som Trump själv har förhandlat fram, säger han, bör USA göra klart att Israel i så fall får hantera konsekvenserna utan amerikansk militär uppbackning.

— Om israelerna startar ett krig mot inte bara ett avtal som Trump har slutit, utan mot något som han hoppas ska bli en del av hans arv, då drar sig USA ur, säger Parsi.

Han beskriver villkorslöst amerikanskt stöd som en farlig drivkraft i regionen. Problemet är enligt honom inte att USA har relationer med Israel, Saudiarabien eller andra allierade, utan att stödet ofta ges utan tydliga gränser eller krav.

— När vi ger ändlöst stöd utan frågor och utan begränsningar underblåser det de sämsta instinkterna hos vilket land som helst, säger han.

USA:s baser i Mellanöstern ifrågasätts

Ett annat återkommande tema är USA:s militära närvaro. Parsi ifrågasätter varför USA har ett så stort nätverk av baser i Mellanöstern om dessa i praktiken måste evakueras eller tömmas när krig hotar. I intervjun beskriver han detta som ett tecken på att den amerikanska säkerhetsarkitekturen inte längre fungerar som förespråkarna hävdar.

Han förutspår att USA om tio år sannolikt kommer att ha betydligt färre baser i regionen. En sådan utveckling skulle enligt honom inte nödvändigtvis skapa kaos, utan kan tvärtom tvinga regionala aktörer till mer diplomati.

Parsi jämför med Saudiarabien efter attackerna mot saudiska oljeanläggningar 2019. När Trump då markerade att angreppet inte var ett angrepp på USA, menar Parsi, insåg Riyadh att landet inte kunde räkna med att Washington automatiskt skulle föra krig mot Iran för saudiska intressen.

— De valde diplomati när de inte längre kunde gömma sig bakom amerikansk militärmakt, säger Parsi.

Han ser detta som ett möjligt mönster för hela regionen: om USA minskar sin roll som yttersta garant för olika allierades konflikter, kan de regionala staterna tvingas hitta egna former av balans och överenskommelser.

”Det handlade aldrig bara om anrikning”

Parsi går också längre än den vanliga debatten om Irans kärnprogram. Han hävdar att frågan om urananrikning inte är hela förklaringen till varför Israel och delar av Washington motsätter sig diplomati med Teheran. I stället menar han att den större frågan handlar om regional maktbalans.

Han återger ett möte med en tidigare Mossadchef, där han enligt egen utsago fick höra att kärnan inte var anrikningen i sig utan risken för att USA skulle kunna utveckla en mer normal relation med Iran utan att Israel fick definiera villkoren.

— Det här handlade aldrig om anrikning, säger Parsi.

Enligt honom är Israels ”mardrömsscenario” att USA lämnar Mellanöstern som dominerande militär garant och att Israel då tvingas verka i en region där relationerna med Iran, Saudiarabien och andra grannar inte längre kan ske med USA som mellanhand.

Parsi formulerar det som en kritik av Israels egen säkerhetsdoktrin.

— Jag tror att Israels egen säkerhetsdoktrin är det verkliga existentiella hotet mot Israel, säger han.

AIPAC, tankesmedjor och krigskonsensus

I den senare delen av intervjun kopplar Parsi Iranfrågan till Washingtons politiska ekosystem. Han hävdar att Iran sedan 1990-talet varit en central mobiliseringsfråga för pro-israeliska lobbystrukturer, särskilt AIPAC, efter att Oslo-processen förändrade synen på Yassir Arafat och PLO.

Parsi säger att Iran därefter blev en ny samlande fiendebild, användbar både för politisk mobilisering och finansiering.

— Iran hade varit en mjölkkossa för AIPAC sedan 1994, säger han.

Han beskriver också hur motståndet mot JCPOA fortsatte även efter att avtalet redan var slutet. Enligt Parsi var detta ett bevis för att problemet inte enbart handlade om avtalets tekniska detaljer, utan om ett bredare motstånd mot att USA och Iran skulle kunna normalisera sina relationer.

Parsi berättar vidare att grundandet av Quincy Institute blev ett hot mot den etablerade utrikespolitiska konsensusen i Washington. Institutets idé var enligt honom att förena krigskritiska röster från både höger och vänster, i stället för att låta utrikespolitiken fortsätta domineras av en interventionistisk mittfåra.

Han beskriver även hur han själv blivit föremål för hård kritik. Carlson hänvisar i inlägget till Bari Weiss och The Free Press, och Parsi säger i intervjun att en artikel där påstod att utrikesdepartementet undersökte honom för eventuell deportation. Enligt Parsi dementerade departementet senare att sådana planer fanns, åtminstone vid den tidpunkten.

Gaza som vändpunkt

Mot slutet av samtalet vidgas diskussionen till Gaza och USA:s ansvar för Israels krigföring. Parsi använder mycket skarpa ord och menar att USA till slut måste göra upp med sin egen roll.

Han kritiserar särskilt Bidenadministrationens strategi att ge Israel sitt fulla stöd, ge landet omfattande stöd för att därigenom vinna inflytande över dess agerande. Enligt Parsi var detta fel tänkt från början eftersom USA redan hade betydande påtryckningsmedel mot Israel.

— USA har ett enormt påtryckningsmedel mot Israel. Problemet är att vi inte har politiker med tillräcklig ryggrad att använda det, säger han.

För Parsi hänger Gaza, Iran, baserna och lobbystrukturerna samman i en större fråga: vem som definierar amerikanska intressen i Mellanöstern. Han menar att frasen ”stå vid våra allierade” alltför ofta blivit ett sätt att göra andra staters intressen till amerikanska vitala intressen.

Parsi vill bryta denna logik. USA bör enligt Parsi inte ha fiendskap med Israel, Saudiarabien eller Iran, utan ”sunda” relationer med så många länder som möjligt. Men det kräver, hävdar han, att Washington slutar låta villkorslösa garantier och regionala agendor styra amerikansk krigspolitik.