Rwanda: Vägen vidare 19 år efter folkmordet

Kigali - I dagarna är det 19 år sedan folkmordet i Rwanda ägde rum. Statliga satsningar på utbildning, bostäder och social service till de överlevande fortsätter samtidigt som många lever med minnena från de hundra dagar som blev ett så mörkt kapitel landets historia.

publicerad 15 april 2013
Ramadhan driver en modern farm i Rugina, Rwanda. Där odlar han bl.a. kål, persilja, morötter och auberginer.

Det finns inga exakta uppgifter över antalet dödade men det beräknas att 800 000 människor, i huvudsak tutsier men även hutuer, dödades under hundra dagar 1994. Folkmordet inleddes efter att ett flygplan med Rwandas president Juvenal Habyarimana och Burundis president Cyprien Ntaryamira sköts ned över huvudstaden Kigali den 6 april 1994.

De flesta som mördades var tutsier, och det var främst hutuer som låg bakom våldet. Men enligt en rapport från människorättsorganisationen Human Rights Watch 1999 överlevde samtidigt många tutsier på grund av enskilda hutuers insatser.

I distriktet Karongi i västra Rwanda skedde två massakrer 1994 då tusentals människor dödades under bara några dagar.




Uppbyggnaden av Rwanda pågår. Två timmermän sågar virke till byggnader. Foto: AdamCohn/Flickr/CC BY-NC-ND 2.0
Uppbyggnaden av Rwanda pågår. Två timmermän sågar virke till byggnader. Foto: AdamCohn/Flickr/CC BY-NC-ND 2.0

Bernard Kayumba, borgmästare i Karongi, har klara minnen från de hemska dagarna. Han flydde tillsammans med 30 000 tutsier till bergsregionen Bisesero, 40 kilometer från huvudstaden Kigali, i hopp om att undkomma våldet. Det finns inga officiella uppgifter men det beräknas att tiotusentals människor dödades där. Kayumba, som var 19 år, överlevde.

– Jag vet vad det innebär att vara utan skolgång och att vara hungrig. Så när jag fördelar stöd till utsatta i mitt distrikt är jag mycket rättvis, säger han till IPS.

Han säger att det är tack vare det stöd han fick från den statliga fonden Farg, Fonds d’Assistance aux Rescapés du Génocide, som han är borgmästare idag. Tack vare fonden kunde han studera vidare på universitetet.

– Utan fonden vet jag inte vad det skulle ha blivit av mig.

Fonden inrättades 1998 av regeringen med syftet att stödja de människor som överlevde folkmordet. Sex procent av Rwandas årliga budget går till fonden. Sedan 1998 har fonden delat ut över motsvarande 800 miljoner kronor, som främst använts till terminsavgifter för över 68 000 elever i grundskolan och 13 000 elever i högre utbildningar. Gratis grundskoleutbildning infördes i landet först 2010.

Enligt FN:s barnfond Unicef lever 60 procent av Rwandas befolkning under fattigdomsgränsen, det vill säga på mindre än 1,25 dollar per dag. Farg har också bekostat sjukvård, nya bostäder och social service för de som överlevde folkmordet. Det har dock förekommit rapporter om oegentligheter. År 2011 rapporterade den lokala tidningen New Times att fonden tvingats avbryta stöd för 30 procent av dess mottagare som inte var berättigade till stödet. Kritik har också framförts om att de bostäder som byggdes var av dålig kvalitet.

– En del hus byggdes i all hast 1995 och då var tak över huvudet prioritet och kvaliteten på entreprenörernas arbete ägnades inte stor uppmärksamhet. År 2003 blev vi lurade av entreprenörer som inte kunde utföra ett bra arbete, säger Theophile Ruberangeyo, fondens generaldirektör.

Enligt fondens representanter har dock alla av de 300 000 överlevande utom 500 familjer försetts med nya bostäder genom fonden samt organisationer, ambassader och kyrkor. I slutet av 2013 beräknas även dessa 500 familjer ha fått nya bostäder.

Jean Pierre Dusingizemungu som är ordförande för Ibuka, en paraplyorganisation för överlevande efter folkmordet, säger att många människor lever vidare med mod och beslutsamhet. Ibuka betyder ”att minnas” på det lokala språket kinyarwanda.

– De som överlevde folkmordet har insett att hat och diskriminering leder till döden. Så de har valt att arbeta för en ljusare framtid för denna nation genom att satsa på samhörighet, säger han till IPS.

Men för en del är traumat, ilskan och rädslan fortfarande starkt närvarande. Josée Munyagishari, 51, från Murambi i västra Rwanda, blev skuren i nacken under våldsamheterna 1994, vilket ledde till förlamning. Hon tvingades också amputera ett ben efter att ha blivit attackerad av en man med machete.

– Jag har fått behandling, ett hus och min son har gratis utbildning, men det ger mig inte mitt ben tillbaka eller möjligheten att stå på mina ben. De som utförde detta släpptes från fängelset och sedan dess har jag haft mardrömmar. Jag drömmer att de kommer för att döda mig, säger hon till IPS, och pekar på ett hus 100 meter från sitt eget där en av dem som angrep henne numera bor.

 

Edwin Musoni/IPS


 


Liknande artiklar: