Norges tidigare utrikesminister Thorbjørn Jagland skriver i sin nya bok – År i fred og ufred – att han anser att Norges stöd för Nato-bombningarna i Libyen 2011 var det ”största misstaget sedan andra världskriget”.
Under 2011 var Jagland generalsekreterare för Europarådet. Där vittnade han på avstånd hur Arbeiderpartiet, lett av dåvarande statsminister Jens Stoltenberg idag själv generalsekreterare för Nato, hade en debatt om huruvida Norge skulle delta i aktionen mot Libyen. Han skriver i boken att Stoltenbergs regering därefter tog beslutet att bomba landet efter samråd med Stortinget via telefon och sms. Man träffades alltså inte öga mot öga för att diskutera saken.
Därefter bidrog Norge till kriget i landet med sex stridsflygplan och ett transportflygplan. Hundratals bombräder genomföres sedan i landet från mars 2011.
”Jag anser att det norska stödet för aktionen i Libyen är det största utrikespolitiska misstaget sedan andra världskriget”, skriver Jagland i boken enligt norska Dagsavisen.
Jagland konstaterar även att bombningarna orsakade kaos och flyktingkris. Alla flyktingläger var överfulla i Libanon och Jordanien, där miljoner flydde till Turkiet. Jagland beskriver även hur kollapsen av Libyen gav grund för krisen i Mali samt i det så kallade Sahelbältet där det fortfarande idag finns en stor potential för mer terror och fler migrationsströmmar.
Med tanke på regeringens beslut berättar Jagland att han sedermera ställde sig tveksam till hur han skulle rösta i valet 2013, med ett samvete som gnagde i honom på grund av beslutet att understödja bombningarna i Libyen.
”Jag kunde inte rösta på ett parti som gått in i detta via samråd med Stortinget på sms och telefon. Men vem ska jag rösta på?”, skriver han om sina funderingar.
Han bestämde sig till slut för att rösta på Sosialistisk venstreparti, som visserligen hade gått med på bombningen, men som drog tillbaka allt stöd vid ett senare tillfälle.
Noteras kan att även Sveriges regering under Fredrik Reinfeldt stödde bombningskampanjen och bistod denna med tio militärplan.
Det officiella motivet som angavs för den militära interventionen i Libyen var ”humanitära skäl” för att ”skydda befolkningen” mot Gaddafi och stödja aktörer i landet som man menade ville införa demokrati.
Fakta: Bombningskampanjen av Libyen
Libyen var fram till den Nato-ledda bombningskampanjen av landet 2011 ett stabilt och ekonomiskt välmående land under diktatorn Muammar Gaddafis styre.
Utrikespolitiskt uppmärksammades Gaddafi bland annat för sitt försök att införa en ny afrikansk valuta – gulddinaren – som skulle göra Libyens oljehandel och andra länder i arabvärlden och Afrika mindre beroende av den amerikanska dollarn.
Projektet var på god väg att bära frukt fram till Natos förödande bombningar av landet – vilka vid sidan av ekonomisk misär och våldsam anarki även orsakade fri lejd för en massiv migrationsström och människosmuggling från subsahariska Afrika genom Libyen och över Medelhavet till Europa.
Gulddinaren tillsammans med Gaddafis uttalade kritik mot USA:s och Israels politik i regionen bedöms idag av de flesta seriösa analytiker ha varit den verkliga politiska bakgrunden till den förödande bombningskampanjen.
USA:s dåvarande utrikesminister Hillary Clinton har i flera sammanhang häcklats för sin uppspelta reaktion efter att Gaddafi sodomiserats till döds med en bajonett i efterdyningarna av invasionen.
