Joe Bidens avskedsgåva på 8 miljarder dollar i vapenförsäljning till apartheidstaten Israel innebär ett erkännande av den ohyggliga verklighet som folkmordet i Gaza utgör. Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Detta är ett permanent, ändlöst krig som inte är utformat för att krossa Hamas eller frita israelisk gisslan, utan för att en gång för alla utrota palestinierna i Gaza och på Västbanken. Det är slutspurten för att skapa ett Storisrael, som inte bara kommer att omfatta Gaza och Västbanken, utan även delar av Libanon och Syrien. Det är kulmen på den sionistiska drömmen. Och det kommer att betalas med floder av blod - palestinskt, libanesiskt och syriskt.
Israels minister för jordbruk och livsmedelssäkerhet Avi Dichter gjorde förmodligen en försiktig uppskattning när han sade: ”Jag tror att vi kommer att stanna i Gaza under lång tid. Jag tror att de flesta förstår att (Israel) kommer att befinna sig i någon form av Västbankssituation där man går in och ut och kanske stannar kvar längs Netzarim [korridoren].”
Massutrotning tar tid. Det är också dyrt.
Lyckligtvis för Israel har dess lobby i USA ett järngrepp om kongressen, vår valprocess och mediebilden. Även om 61 procent av amerikanerna stöder ett stopp för vapenleveranser till Israel kommer de att få betala för det. Och de som uttrycker avvikande åsikter kommer att föras in i sionistiska svarta hål där deras röster tystas och deras karriärer äventyras eller förstörs. Donald Trump och republikanerna har ett öppet förakt för demokrati, men det har även demokraterna och Joe Biden.
USA gav 17,9 miljarder dollar i militärt stöd till Israel från oktober 2023 till oktober 2024, en betydande ökning från de redan 3,8 miljarder dollar i militärt stöd som USA ger Israel årligen. Detta är ett rekord för ett enda år. Utrikesdepartementet har informerat kongressen om att man avser att godkänna ytterligare 8 miljarder dollar i inköp av USA-tillverkade vapen av Israel. Detta kommer att förse Israel med fler GPS-styrsystem för bomber, fler artillerigranater, fler missiler för stridsflygplan och helikoptrar och fler bomber, inklusive 2 800 ostyrda MK-84-bomber, som Israel har för vana att släppa över tätt packade tältläger i Gaza. Tryckvågen från den 2.000 kilo tunga MK-84 pulveriserar byggnader och utplånar allt liv inom en radie av 400 meter. Explosionen, som spräcker lungor, sliter isär lemmar och spränger bihålor upp till hundratals meter bort, lämnar efter sig en 50 meter bred och 36 meter djup krater. Israel verkar ha använt denna bomb för att mörda Hassan Nasrallah, ledare för Hizbollah, i Beirut den 27 september 2024.
Folkmordet, och beslutet att finansiera det med miljarder dollar, markerar en illavarslande vändpunkt.
Det är en offentlig deklaration från USA och dess allierade i Europa om att internationell och humanitär rätt, som USA flagrant har struntat i i Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien och en generation tidigare i Vietnam, är meningslös. Vi kommer inte ens att ge läpparnas bekännelse till den. Detta kommer att bli en hobbesiansk värld där de nationer som har de mest avancerade industriella vapnen bestämmer reglerna. De som är fattiga och sårbara kommer att knäböja i underkastelse. Folkmordet i Gaza är mallen för framtiden. Och de i det globala syd vet om det.
De ”jordens eländiga” som saknar sofistikerade vapen, som inte har moderna arméer, artillerienheter, missiler, flottor, pansarfordon och stridsflygplan, kommer att slå tillbaka med primitiva verktyg. De kommer att ställa enskilda terrorhandlingar mot massiva kampanjer av statlig terror.
Är vi förvånade över att vi är hatade? Terror föder terror. Vi såg det i New Orleans där en man som påstods ha inspirerats av Islamiska staten i Irak och Syrien (IS) dödade 14 personer när han körde sin pickup in i en folkmassa på nyårsdagen. Vi kommer att få se mer av det. Men låt oss vara tydliga. Vi började med det.
Självmordsbombarens moraliska tomrum är sprunget ur vårt moraliska tomrum.
Israels frustration över det ihärdiga motståndet i Gaza, på Västbanken, i Jemen och i Libanon ökar blodtörsten. Medlemmar av Israels utrikes- och försvarsutskott skickade ett brev till försvarsminister Israel Katz på , där de uppmanade regeringen att intensifiera belägringen av Gaza.
”Effektiv kontroll av territoriet och befolkningen är det enda sättet att rensa bort fiendens linjer från remsan, och naturligtvis mot en avgörande seger, snarare än att trampa (vatten) i ett utnötningskrig, där den sida som är mest sliten är Israel”, skriver de. ”Därför slutar det med att vi gång på gång sätter in våra soldater i kvarter och gränder som redan erövrats av dem många gånger.”
Israel måste, enligt brevet, genomföra ”fjärreliminering av alla energikällor, det vill säga bränsle, solpaneler och alla relevanta medel (rör, kablar, generatorer etc.)” Israel måste säkerställa ”eliminering av alla livsmedelskällor inklusive lager, vatten och alla relevanta medel (vattenpumpar etc.)” och underlätta ”fjärreliminering av alla som rör sig i området och inte lämnar det med vit flagg under de dagar som belägringen pågår”.
Brevet avslutar med att ”efter dessa åtgärder och de dagar av belägring som de kvarvarande utsätts för, måste [IDF] gradvis gå in och genomföra en fullständig rensning av fiendens nästen.... Detta bör göras i norra Gazaremsan och på samma sätt i alla andra territorier: omringning, evakuering av befolkningen till en humanitär zon och effektiv belägring tills fienden kapitulerar eller helt elimineras. Det är så här varje armé agerar och så måste även IDF agera.”
Kort sagt, utplåna de brutala djuren.
Shamsud-Din Jabbar, den 42-årige amerikanske militärveteranen som plöjde in sin pickup i en folkmassa av nyårsfirare i New Orleans och dödade 14 personer och skadade 35 andra, talade till oss på det språk vi använder för att tala till arabvärlden. Urskillningslös död. Att rikta in sig på oskyldiga. Den känslokalla likgiltigheten inför livet. Törsten efter hämnd. Demoniseringen av andra. Tron på att ödet, Gud eller den västerländska civilisationen har bestämt att vi har rätt att påtvinga vår världsbild med våld. Jabbar, som publicerade videor på nätet där han bekände sitt stöd för Islamiska staten, är vår mordiska dubbelgångare. Han kommer inte att bli den siste.
”När ett samhälle berövas sin egendom, när de orättvisor som det utsätts för verkar olösliga, när 'fienden' är allsmäktig, när ens eget folk bestialiseras som insekter, kackerlackor, 'tvåbenta djur', då rör sig sinnet bortom förnuftet”, skriver Robert Fisk i The Great War for Civilization. ”Det blir fascinerat på två sätt: av tanken på ett liv efter döden och av möjligheten att denna tro på något sätt kan ge ett vapen med mer än kärnvapenpotential. När USA 1983 förvandlade Beirut till en NATO-bas och använde sin eldkraft mot den muslimska gerillan i bergen i öster, lovade iranska revolutionsgardister i Baalbek att Gud skulle befria Libanon från den amerikanska närvaron. Jag skrev då - inte helt med tungan rätt i mun - att detta sannolikt skulle bli en titanisk strid: Amerikansk teknologi mot Gud. Vem skulle vinna? Den 23 oktober 1983 körde en ensam självmordsbombare in en lastbil fullastad med sprängämnen i den amerikanska marinkårens förläggning på Beiruts flygplats och dödade 241 amerikanska soldater på sex sekunder... Jag intervjuade senare en av de få överlevande marinsoldater som hade sett bombmannen. ”Allt jag kan minnas”, berättade han, ’är att killen log.’”
Dessa terrorhandlingar, eller i fallet med Gaza, Västbanken, Libanon och Jemen väpnat motstånd, används för att rättfärdiga oändligt massdödande.
Denna Via Dolorosa leder till en global dödsspiral, särskilt när klimatkrisen omformar planeten och internationella organ, som FN och Internationella brottmålsdomstolen, blir ihåliga bihang.
Vi besår Mellanöstern med draktänder, och precis som i den gamla grekiska myten stiger dessa tänder upp ur jorden som rasande krigare som är fast beslutna att förgöra oss.
Chris Hedges
Artikeln publicerades ursprungligen av Chris Hedges på Substack
Chris Hedges, född 18 september 1956 i Vermont, USA, är journalist, författare och föreläsare med en lång karriär som utrikeskorrespondent bakom sig. Han har rapporterat från fler än 50 länder och täckt krig och konflikter i områden som Bosnien, Kosovo, Sudan och Mellanöstern. Under sin tid på The New York Times vann han Pulitzerpriset 2002 för rapporteringen om global terrorism efter attackerna den 11 september.
Hedges är också en framstående författare och har skrivit flera hyllade böcker, inklusive War is a Force That Gives Us Meaning, som utforskar hur krig påverkar både samhällen och individer.
Chris Hedges är också en flitigt anlitad föreläsare och har engagerat sig i frågor som rör journalistik, geopolitik och etik och hans djupgående rapportering och analytiska texter anses allmänt ha haft ett stort inflytande på samhällsdebatten om krig, mänskliga rättigheter och social rättvisa.
