Belt and Road – Kinas väg ut ur dollarfällan

Kampen om Eurasien har i över hundra år handlat om mer än territorier och militärallianser. Den har handlat om vem som kontrollerar järnvägar, hamnar, råvaruflöden, kreditgivning och de korridorer som binder samman Europas industriella kärna med Asiens landmassor.

Berlin–Bagdad-järnvägen var ett av de tydligaste exemplen. Projektet skulle ge Tyskland en landväg till Osmanska riket och Persiska viken, och i förlängningen ge tillgång till råvaror och marknader bortom brittisk sjökontroll. I dag fyller Kinas Belt and Road Initiative – den nya sidenvägen – en liknande geopolitisk funktion.

Den strategiska kärnan är densamma: den fysiska infrastrukturen avgör vilka länder som kan handla, försörja sig och bygga industri utan att vara beroende av sjövägar, finanssystem och flaskhalsar som andra makter kontrollerar. Järnvägar och hamnar är därför inte neutrala byggprojekt, utan delar av världsekonomins maktstruktur.

Järnvägen som utmanade sjöherraväldet

Efter Tysklands enande 1871 växte landet snabbt till en industriell och vetenskaplig stormakt. Den preussisk-tyska modellen byggde på god utbildning, lokal förvaltning, produktiv industri och ett stort antal banker som finansierade mindre företag och långsiktiga investeringar.

Storbritanniens makt vilade samtidigt på dess sjöherravälde. Imperiet kunde kontrollera handelsvägar, råvaruflöden och sjötransporter över hela världen. Ett växande Tyskland, med behov av energi och råvaror, förblev därför sårbart så länge dess försörjningslinjer kunde strypas till havs.

Berlin–Bagdad–Basra-projektet förändrade kalkylen. Järnvägen skulle binda samman Centraleuropa med Osmanska riket och Persiska viken, och ge Tyskland en möjlig landväg till råvaror, olja och marknader oberoende av brittiskt kontrollerade sjövägar. Uppslagsverket Britannica beskriver Bagdadjärnvägen som ett tyskfinansierat järnvägsprojekt genom Osmanska riket, med stor strategisk betydelse i upptakten till första världskriget.

Ekonomen Richard Werner beskriver i en intervju med Tucker Carlson järnvägen som en nyckel till att förstå konflikten mellan sjömakt och kontinentalmakt. Werner är professor i bank- och finansfrågor och är bland annat känd för sin forskning om kreditgivning och för att på 1990-talet ha myntat begreppet ”kvantitativa lättnader” (quantitative easing).

— Planen utvecklades på investerings- och ingenjörssidan av Siemens och finansierades av Deutsche Bank – alltså planen att bygga järnvägen Berlin–Bagdad–Basra, säger Werner.

Kontroll över landmassan

Berlin–Bagdad-järnvägen blev därmed mer än ett transportprojekt. Den hotade själva mekanismen bakom det brittiska imperiets makt: möjligheten att via sjövägar, blockader och kontroll över de globala handelsflödena påverka andra länders utveckling.

Sjömakter kontrollerar hamnar, sund och farleder och kan upprätthålla blockader. Kontinentalmakter försöker i stället skapa järnvägar, landkorridorer och regionala handelsnätverk som inte lika enkelt kan stoppas från haven. Den brittiska blockaden mot Tyskland efter vapenvilan i första världskriget visade hur sårbart ett industriland blir när försörjningen kan strypas från havet.

— Om den hade färdigställts i tid skulle den i praktiken ha neutraliserat den brittiska sjödominansen, säger Werner om Berlin–Bagdad-järnvägen.

Den brittiske geografen Halford Mackinder formulerade i början av 1900-talet tanken att kontrollen över Eurasiens inre delar kunde bli avgörande för global makt. Hans Heartland-teori satte ord på samma grundfråga: den makt som kan binda samman Europas industriella kärna med Eurasiens råvaror och landmassor får ett strategiskt övertag som sjömakter måste försöka förhindra.

Historiskt handlade detta om Tyskland, Osmanska riket och Ryssland. I dag handlar det om Kina och de korridorer som knyter samman Asien, Europa, Mellanöstern och Afrika.

Vår tids Berlin–Bagdad-järnväg

Belt and Road Initiative är Kinas stora satsning på handelsvägar, hamnar, järnvägar, energiprojekt och transportkorridorer mellan Asien, Europa, Afrika och Mellanöstern. Precis som Berlin–Bagdad-järnvägen utmanade en ordning byggd på sjöherravälde, skapar den nya sidenvägen alternativa vägar genom världsekonomin.

Kina är starkt beroende av sjövägar som går genom trånga passager som Hormuzsundet och Malackasundet. I ett skarpt konfliktläge kan sådana flaskhalsar utnyttjas för att störa kinesisk handel och energiförsörjning. Landbaserade rutter genom Centralasien, Ryssland, Iran och andra regioner minskar därför sårbarheten mot sjömakter med förmåga att kontrollera handelsflöden.

— Vad är den moderna Berlin–Bagdad-järnvägen? Svaret är Belt and Road Initiative, den nya sidenvägen, säger Werner.

Kina som strategisk huvudfråga

Dagens konflikt med Kina bör därför ses som en fortsättning på ett historiskt mönster. Frågan är inte bara vem som exporterar mest eller vem som har störst militärbudget, utan vem som bygger de transportleder, kreditsystem och försörjningsvägar som andra länder blir beroende av.

Flera av dagens konfliktlinjer bör därför förstås mot bakgrund av Kinas uppgång. Amerikanska makthavare betraktar Kina som den främsta strategiska utmaningen, på liknande sätt som brittiska imperieplanerare tidigare såg Tyskland som hotet mot den egna världsordningen.

— Jag tror att det slutgiltiga målet är Kina, säger Werner.

Kina har blivit den makt som kan utmana USA ekonomiskt, teknologiskt och infrastrukturellt. Konkurrensen behöver i sig inte vara ett problem. Tvärtom skulle handel och samarbete kunna gynna båda sidor. Konflikten uppstår när Kinas uppgång tolkas som ett strategiskt hot som måste begränsas.

Industrin som byggde rivalen

En avgörande del av utvecklingen är USA:s egen roll i Kinas industriella uppgång. Under flera decennier flyttades produktion, kapital och teknik till Kina. Företag tjänade på lägre kostnader, men den amerikanska industribasen försvagades samtidigt som Kina byggde upp den kapacitet som i dag gör landet till en självständig konkurrent.

Werner jämför utvecklingen med amerikanska investeringar i Tyskland under 1920- och 1930-talen. I båda fallen byggdes en blivande motståndare upp ekonomiskt genom kapital, kunnande och tekniköverföring.

— USA hade egentligen inte behövt flytta merparten av sin produktion till Kina överhuvudtaget, säger Werner.

På kort sikt var utvecklingen lönsam för företag och finansintressen. På längre sikt stärkte den Kina till en nivå där landet inte längre behöver utländsk teknik på samma sätt, samtidigt som amerikanska arbetare, medelklass och industriell självständighet försvagades.

Krediter, banker och nationell utveckling

Infrastrukturfrågan är även kopplad till bankväsendet. Tysklands, Japans och Kinas historiska framgångar byggde i hög grad på decentraliserad kreditgivning: lokala banker som finansierade små och medelstora företag, industri och produktiva investeringar.

I ett sådant system styrs krediter mot verklig produktion och långsiktig utveckling. I ett centraliserat system hamnar pengarna lättare i spekulation och tillgångsbubblor, samtidigt som kontrollen uppifrån ökar. Skillnaden avgör vilka samhällen som kan bygga självständig industri och vilka som blir beroende av externa finanscentra.

— Man behöver tusentals små lokala banker som lånar ut till små företag. Modellen bygger på decentraliserat beslutsfattande, säger Werner.

Den preussiska modellen för lokal kreditgivning fördes enligt Werner vidare till Japan och därefter till Kina under Deng Xiaoping. Resultatet blev fyra decennier av snabb ekonomisk utveckling, industriell uppbyggnad och att hundratals miljoner människor lyftes ur fattigdom.

Kampen om världsekonomins vägar

Det som binder samman Berlin–Bagdad-järnvägen och den nya sidenvägen är därför kampen om världsekonomins vägar. Om en kontinental industrimakt kan bygga egna landvägar till råvaror, energi och marknader minskar sjömaktens förmåga att styra världshandeln.

Transportleder och banker blir därmed politiska vapen. Järnvägar, hamnar och kreditsystem avgör vilka samhällen som kan utvecklas självständigt och vilka som förblir beroende av externa maktcentra.

Att den nya sidenvägen väcker sådan oro beror på att den binder samman länder, öppnar alternativa försörjningsvägar och skapar ett eurasiskt nätverk utanför den gamla sjömaktens fulla kontroll. Den utgör vår tids Berlin–Bagdad-järnväg – och en av nycklarna till att förstå stormaktspolitiken kring Kina.