Kommentar: Ishockey-VM 2025 inte en turnering bland andra

Det avgörande beskedet kom inte när Jimmie Åkesson talade om språk, försörjning eller svenska sociala koder. Det kom när frågan preciserades: Spelar det någon roll om den svenska kulturen och de svenska traditionerna lever vidare, men människorna i Sverige inte längre ser ut som den historiska majoritetsbefolkningen?

Åkessons svar var att hudfärg inte spelar någon större roll – ”det spelar faktiskt ingen roll”. Därmed drog han den yttersta konsekvensen av Sverigedemokraternas så kallade öppna svenskhet. Etniska svenskar kan bli en minoritet i sitt eget land, så länge en framtida befolkning säger sig bära svenska normer, värderingar och traditioner.

Åkessons besked är ingen randanmärkning i ett annars nationalistiskt resonemang, utan själva slutpunkten för den nationalism som SD har valt och nedgraderats till vad man nu kallar "socialkonservatism".

Kulturen frikopplas från folket

I intervjun hos Riks säger Åkesson först att han håller med om att svenskar inte får bli minoritet i Sverige. Men han tillägger omedelbart att detta ”inte nödvändigtvis” har en etnisk aspekt. Det handlar enligt honom om identitet, värderingar, normer och sociala koder.

Partiets officiella linje säger samma sak. I SD:s principprogram definieras nationen genom kultur, språk, identitet och lojalitet – inte genom historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet. Den som föds in i en annan nation kan enligt partiet aktivt välja att uppgå i den svenska.

Att en enskild människa med utländsk bakgrund kan assimileras och bli svensk är inte den avgörande stridsfrågan. Den avgörande frågan är om denna individuella möjlighet innebär att det saknar betydelse vad som händer med det folk som har byggt landet, burit språket och fört kulturen vidare mellan generationerna.

SD:s svar är i praktiken ja. Om kulturen kan läras in och identiteten kan väljas, blir folket utbytbart. Svenskheten förvandlas till ett kulturellt kontrakt som vilken tillräckligt anpassad befolkning som helst kan underteckna.

En kultur kan inte frikopplas från det folk som har skapat, burit och överlämnat den mellan generationerna utan att till slut förändras till något annat.

En nationalism utan rätt till kontinuitet

Åkesson har rätt i att kultur, gemensamma normer och lojalitet är nödvändiga för ett fungerande samhälle. Han har också rätt i att medborgarskap och faktisk nationell tillhörighet inte är samma sak. Under intervjun framhåller han att första generationens invandrare ofta har mycket svårt att bli svenska och att verklig assimilering kräver lång tid och kontakt med människor som redan har en svensk identitet.

Men detta gör motsägelsen större, inte mindre. Om assimilering är en lång process som kan ta flera generationer, och om stora grupper gör den svårare, kan inte den historiska majoritetsbefolkningens ställning samtidigt avfärdas som irrelevant. Utan en stabil svensk majoritet finns det till slut inte heller någon självklar majoritetskultur att assimileras in i.

Än märkligare blir motsägelsen när SD numera uttryckligen vill att brott med motiv kopplade till offrets ”svenska etnicitet” ska kunna bedömas som hatbrott. Partiet erkänner alltså den svenska etniciteten när svenskar utsätts för brott, men avstår från att försvara samma grupps rätt att förbli majoritet i sitt historiska hemland.

Dubbelheten gör svenskheten till ett politiskt redskap. Etniciteten finns när den kan användas i ett vallöfte om svenskfientlighet, men löses upp när frågan gäller folkets långsiktiga fortbestånd.

”Folkutbyte” utan folket

Så sent som 2024 skrev Åkesson att det pågår ett folkutbyte och att ett Sverige som människor känner igen håller på att ersättas av något annat. Men även då var han noga med att definiera utbytet kulturellt och inte etniskt.

Det skapar en uppenbar begreppsförvirring. Om en befolkning kan ersättas demografiskt utan att folket anses utbytt, så länge efterföljarna tar över vissa normer och högtider, har ordet folk förlorat sin historiska betydelse. Kvar blir ett administrativt och kulturellt medlemskap som staten och politiken kan omdefiniera.

Samma linje återkom i Åkessons vårtal 2026, där han förklarade att svenskheten inte sitter i hudfärgen eller någon annan kroppsdel. Nu har han också klargjort vad den formuleringen betyder när den förs hela vägen till den demografiska frågan: Det historiska folket behöver inte bestå som majoritet.

AfS formulerar motsatsen

Som kontrast publicerade Alternativ för Sverige ett kort budskap efter intervjun. Partiet skriver att svenskar ”aldrig någonsin” får acceptera att bli minoritet i sitt eget land och kopplar detta till kravet på ett omfattande återvandringsprogram.

Man kan invända mot AfS:s politik, dess genomförbarhet eller dess sätt att formulera frågan. Men någon oklarhet om principen finns inte. Där SD talar om en öppen svenskhet som kan överleva en fullständig demografisk omvandling, säger AfS att ett folk också har rätt till kontinuitet och ett eget historiskt hemland.

Skillnaden är inte kosmetisk. Den går till nationalismens kärna. Är nationen endast en uppsättning värderingar och kulturella vanor, eller är den också ett historiskt folk med band mellan döda, levande och ännu ofödda generationer?

SD har gjort sin egen nationalism ofarlig

Sverigedemokraterna vill gärna tala om att Sverige ska förbli Sverige. Partiet kampanjar om återvandring, svenskfientlighet, assimilation och en stramare migrationspolitik. Allt detta kan påverka utvecklingens hastighet och minska de mest omedelbara konflikterna.

Men när partiledaren får den principiella frågan om etniska svenskar får bli minoritet finns ingen röd linje. Det finns inget mål om att det svenska folket ska förbli majoritet och ingen vilja att ens definiera vad en sådan kontinuitet skulle innebära.

Kapitulationen inför den samhällsomvandling som partiet påstår sig vilja stoppa är därmed fullständig. Man försvarar svenska traditioner, men inte nödvändigtvis de svenskar som har skapat dem. Man försvarar ett kulturellt skal, men avstår från att slå fast att folket inuti det har en självklar rätt till framtiden.

SD:s öppna svenskhet gör därmed partiets nationalism fullständigt ofarlig för den ordning som har drivit fram den demografiska förändringen. Så länge framtidens befolkning lär sig språket, följer lagarna och antar en godkänd svensk identitet kan processen fortsätta – och partiet kan ändå hävda att Sverige har förblivit svenskt.

För väljare som anser att svenskarna inte bara är bärare av utbytbara normer, utan ett historiskt folk med samma rätt till kontinuitet som andra folk, är beskedet tydligt. Sverigedemokraterna företräder inte längre den självklara principen.

På den här punkten kan man inte vara annat än glasklar:

Svenskar existerar otvivelaktigt som etnisk grupp och vi européer skall nu och i framtiden utan det minsta ursäktande dominera kontinenten som är vår civilisations vagga och urhem!

Markus Andersson