Känner du som förälder viss förvirring och osäkerhet inför din roll som förälder? Och kanske också inför dagens väldiga utbud av ofta motsägelsefulla råd? Här kan du få stöd för din självkänsla som förälder och ökad tillit till dig själv.
Lars H Gustafsson, välkänd barnläkare, pappa, författare och debattör inom området barn- och samhällsfrågor, har här skrivit en angelägen, engagerad och intressant bok. Den handlar om barn, men kanske ännu mer om föräldrarollen och hur den har påverkats idag av det moderna samhällets nya former.
Boken värnar om barnens rätt att få växa utan för snäva uppfostringsregler och bestraffningssätt. Och vänder sig emot det som blivit vanligt även i Sverige efter att vårt land genom under några år fyllts av dramatiserade tv-serier om ”nannyakuten”. Det diskuteras också åter i tv och andra forum om det är rätt att aga barn igen.
I nannyakutens värld handlar det om att en ”barnexpert” med hårda handskar och bestämda nypor tar tag i situationen där barnen sägs leva rövare och föräldrarna är maktlösa. Som om barnen gjorde det utan anledning. Ofta speglar ju barn vår egen natur, våra känslor och det vi sitter fast i.
Och visst behöver barn regler, normer och bestämdhet. Men inte bestraffning, menar den här boken. Och inte för snäva ramar, som egentligen hindrar och påverkar negativt deras eget växande. Det tycker jag är lätt att hålla med om. Och också behöver uppmuntras mer. Detta visar också modern forskning (och även äldre) är konstruktivt för barns utveckling, visar förf här.
Annons:
Många förnuftiga föräldrar tycks på ett nytt sätt tvivla på sin egen förmåga att vara en bra förälder. Detta tas upp i boken på ett väldigt bra sätt, ödmjukt inför föräldrarollen där förstås många frågor uppstår. Och där människor möter sina egna tillkortakommanden.
Men också hur man som förälder egentligen alltid kan lita på sina egna förmågor. Gustafsson tar upp detta ett steg till tycker jag när han använder ordet intuition, att föräldrar kan använda och lita på sin intuition.
Många föräldrar tycks gå vilse bland ”expertråd” på nätet där olika åsikter ofta går isär. Man blir splittrad istället för stärkt. Och det verkar också visa på en av dagens bristvaror vad gäller att förstå sitt eget inre, att lyssna på sina egna och sin omgivnings signaler. Istället ska man ”veta tekniskt” och därifrån ta sig fram som på en snitslad bana. Så att man har ”kontroll” och därmed också slipper möta sina egna känslor, rädslor, osäkerhet. Men det är ju det som mycket är poängen med dessa erfarenheter, att vi får möta våra olika sidor. Och där är barn ”experter” på att möta upp och spegla vår ofullständighet. Men som vi också kan lära mycket av att se och ta hand om.
Det här är en bok som är skriven med en viss återhållen ”helig vrede”, får jag för mig. En positiv klar bestämdhet som inte vill gå med på att dessa värden urvattnas – ännu mer. Där fyller författarens gärning och denna bok (och säkert fler av hans böcker, som jag dock inte läst) en välbehövlig och mycket god plats i denna debatt och fortsatta utveckling.
För barnens bästa, men också för föräldrarnas positiva utveckling som människor.
Titel: Växa – inte lyda Författare: Lars H Gustafsson Förlag: Norstedts Publiceringsår: 2010 Antal sidor: 273 ISBN:978-91-1-302179-9
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Att se Brian De Palmas "Scarface" kan liknas vid att bli överkörd av ett tåg. Filmen tar tag i åskådaren från ruta ett och släpper inte taget förrän tre timmar senare. Utskälld vid premiären för sina många våldsamma scener men filmen fick också beröm för bland annat Oliver Stones manus, De Palmas regi, scenografi, persongalleri och inte minst en Al Pacino i absolut toppform – inklusive över 200 'F'-bomber. Ett måste på varje filmälskares måstelista.
Antonio Montana! And you, what do you call yourself? Med de orden inleder Antonio 'Tony' Montana (Al Pacino) sin ökända resa in i den kokainstinna världen som var Miami, Florida, på 1980-talet. Givetvis tillsammans med obligatoriska hawaiiskjortor, 850-dollarskostymer, motorsågar och pumpande discostinn musik.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 22 juni 2024
Filmen är delvis en nyinspelning av Howard Hawks klassiska film med samma namn från 1932. Originalfilmen – som även den kretsade kring en gangsters uppgång och fall – utspelade sig under förbudstiden och fokuserade på den fiktive italiensk-amerikanske gangstern Tony Camonte.
Oliver Stone och Brian De Palma uppdaterade historien till att spegla 1980-talets kokainhandel i Miami och bytte ut Camonte mot kubanske Montana (efter Oliver Stones beundran för NFL-quarterback Joe Montana).
Annons:
Manuset är som sagt författat av prisbelönte regissören/manusförfattaren Oliver Stone (Conan Barbaren (manus); Plutonen; Född Den Fjärde Juli; JFK; Snowden), och han införde ett mörkare och mer samtida perspektiv på berättelsen. Stones manus tar avstamp i teman som girighet, makt och korruption, och Tony Montana blir arketypen för en något skruvad version av den amerikanska drömmens uppgång och förfall.
Ursprungligen var det tänkt att Sidney Lumet (Kullen, 1965; Serpico, 1973 och En satans eftermiddag, 1975) skulle regissera men han hoppade av projektet efter att ha insett hur våldsam filmen skulle komma att bli, varpå Brian De Palma (Carrie, 1976; De Omutbara, 1987 och Carlito's Way, 1993) klev ombord och satte sin prägel på filmen med sin stilistiska och smått vågade regi.
Brian De Palma visar Al Pacino hur det ska se ut i nästa scen i "Scarface". Foto: Imdb
Miami, 1980
Filmen inleds med att kubanske "flyktingen" Tony Montana (Al Pacino) anländer till Miami i samband med 1980 års storskaliga massmigration från kubanska hamnstaden Mariel (känd som 'The Mariel Boatlift'). Efter att först ha genomgått en tuff förhörsprocess hamnar Tony och hans bästa vän Manolo ‘Manny’ Ribera (Steven Bauer) i ett hårt bevakat flyktingläger. Detta då de misstänks (helt korrekt) vara kubanska kriminella.
Duon får dock inom kort en chans att lämna lägret, förutsatt att man utför ett uppdrag för en lokal knarkbaron. Uppdraget: Mörda en före detta högt uppsatt kubansk regeringstjänsteman, något kommunisthataren Montana gladeligen genomför med brutal effektivitet.
Efter att ha sluppit ut från lägret och erhållit sitt ‘Green Card’, börjar Tony och Manny arbeta på en sjaskig kubansk grillbar. Det dröjer dock inte länge innan de blir introducerade till den undre världen genom Omar Suarez (F. Murray Abraham), en av den mäktige droghandlaren Frank Lopez (Robert Loggia) närmaste män.
Det första uppdraget under Lopez är en mindre kokainaffär med colombianska leverantörer, men allt går fruktansvärt snett och en milt sagt våldsam konfrontation tar vid.
Tony och Manny undkommer med nöd och näppe med livet i behåll och levererar både kokain och köpepengar till uppdragsgivaren Lopez. Tony's skicklighet och hänsynslöshet fångar Franks uppmärksamhet och han erbjuder Tony en plats i sin organisation, vilket markerar början på Tony Montanas klättring uppför Miamis brottshierarki...
Tony Montana får problem med 'Hector' (Al Israel) i inledningen av "Scarface". Foto: faksimil
Filmmagi i De Palma-stil
Brian De Palmas regi, Oliver Stones manus, parat med Al Pacinos sanslöst fascinerande och överdrivna tagning av rollen som Tony Montana, är de tre främsta nycklarna till vad som gör Scarface till en film långt utöver det vanliga. Det visuella är stilistiskt vågat och nästintill surrealistiskt, vilket resulterar i en film som ofta känns lika mycket som en satir över den amerikanska drömmen som en seriös gangsterfilm.
Scarface kan vara den film där De Palma tagit ut svängarna som mest, sett till filmens ton.
Det finns en ytterst medveten "cheesiness" i filmen (något De Palma ofta betonat och försvarat). Alltifrån det bombastiska 80-talssoundtracket till de färgstarka karaktärerna och deras överdrivna levnadssätt. Ytligheten tjänar emellertid ett syfte och bidrar starkt till att understryka filmens tematik om girighetens och maktens korrumperande kraft.
I en tid där yta ofta verkar ha gått före substans, är Scarface en skarp kommentar om samhällets och individens mörkaste sidor.
Det kan inte nog understrykas hur viktigt Oliver Stones manus är för det slutgiltiga resultatet. Skarpsynt, bitande och pepprat med klassisk dialog som pendlar mellan humor och drama. Många av replikerna har kommit att bli en del av popkulturell folklore, och Tony Montanas "The World Is Yours"-mantra ekar som en påminnelse om hans gränslösa ambitioner och ofrånkomliga fall.
För att skapa en så korrekt bild som möjligt tillbringade Stone mycket tid både i Florida och Karibien, för att intervjua människor på båda sidor av lagen.
— Det blev "hårigt" emellanåt, vilket gav mig [och manuset] all den här färgen som man ser i filmen. Jag ville göra en cigarrdoftande, sexig, soldränkt och tropisk tredje världen-gangsterfilm i Miami, har Oliver Stone kommenterat researchprocessen.
Tony Montana (Al Pacino) lever Det ljuva livet i grälla färger i "Scarface". Foto: Imdb
Al Pacinos främsta roll?
Al Pacinos porträtt av Tony Montana har erhållit både ris och ros. Personligen faller min röst på det senare lägret. Pacino gör kanske sin karriärs främsta prestation, förutsatt att man köper den Oscarsbelönade skådespelarens ambition med karaktären, och gasar här på för allt vad tygen håller. Tony Montana är överdriven, bombastisk, humoristisk och livsfarlig, samt, trots allt, emellanåt sympatisk. En delikat balansgång som få skådespelare bemästrar.
Med en noggrant utforskad accent och ett kroppsspråk som utstrålar både charm och fara, skapar Pacino en karaktär som är lika delar fascinerande som avskräckande. Det borde, givet karaktären, inte finnas mycket sympatiskt med Montana, men Pacinos magnetiska närvaro gör det omöjligt att slita blicken från honom. Hans förvandling från simpel flykting till maktfullkomlig drogbaron är både skrämmande och fängslande, och det är svårt att tänka sig någon annan i denna roll (Robert De Niro var andravalet).
Gällande övrig rollbesättning har De Palma träffat mitt i prick. Samtliga förkroppsligar sin karaktär med sådan precision att det är svårt att föreställa sig någon annan i rollerna. Varje skådespelare i den förträffliga ensemblen bidrar skickligt till filmens intensiva dynamik och hjälper till att skapa ett oförglömligt epos om makt, ambition och fördärv.
Steven Bauer gör en enastående prestation som Manny Ribera, Tonys lojala och charmiga vän. Michelle Pfeiffer är hypnotiserande som Elvira, Tonys kalla och avståndstagande kärleksintresse. Robert Loggia lyser som den erfarne och pragmatiske drogbaronen Frank Lopez, vars värld lockar Montana. Mary Elizabeth Mastrantonio, som Gina Montana, förmedlar en ömsint och stark närvaro, och hennes karaktärs utveckling från oskyldig syster till en kvinna som kämpar för sin egen väg är gripande och tragisk.
En hämndlysten Tony Montana (Al Pacino) i "Scarface". Foto: faksimil
Inget för klenmagade
Filmen innehåller ett flertal oerhört minnesvärda scener som etsat sig fast i filmhistorien. Från den brutala motorsågscenen i filmens inledning, via Tonys första möte med den mäktige Alejandro Sosa, till filmens världsberömda slutscen. Listan är oändlig.
Varje scen är noggrant konstruerad för att maximera spänning och drama. Brian De Palmas användning av starkt våld är grafiskt men aldrig omotiverat, och våldet tjänar alltid till att driva berättelsen framåt och fördjupa vår förståelse av karaktärerna och deras värld.
Medan filmen möttes av blandade recensioner vid sin premiär, har den sedan dess uppnått kultstatus och blivit något av en milstolpe inom genren gangsterfilmer. Tony Montanas resa har som sådan på många sätt fått definiera 80-talets excesser och girighet. Och excesser är det gott om i Scarface.
Många stora gangsterfilmer har underströmmar av mänskligt drama och så även Scarface. Man bör dock inte förvänta sig en känslosam berättelse om skuld och hopplöshet, som till exempel Francis Coppolas Gudfadern och dess två uppföljare. Snarare är detta en berättelse om grym girighet. Den mörka sidan av den mytomspunna "amerikanska drömmen" - en våldsam sådan.
Moroder, Spielberg och Saddam Hussein
Discomaestro Giorgio Moroders musik lyfter filmens intensitet och puls till ytterligare nivåer. Den unika ljudbilden fångar filmens essens perfekt och förhöjer varje scen med en unik rytm. Moroder skrev även flera låtar specifikt för filmen, som exempelvis pulserande "Push it to the Limit" med Paul Engemann. Scarface cementerade ytterligare Giorgio Moroders status som en mästare på att skapa minnesvärd elektronisk filmmusik.
Kuriosa: Saddam Hussein var ett stort fan av filmen och valde att döpa sitt internationella företag för penningtvätt efter Tony Montana. Företaget, Montana Management, användes för att tvätta pengar från Husseins olika företag.
Ytterligare kuriosa: Vännerna Brian De Palma och Steven Spielberg hade för vana att besöka varandras inspelningsplatser ända sedan mitten på 70-talet, och Spielberg var på plats när scenen där Montanas herrgård attackeras spelades in. De Palma fick enligt legenden kaffefeeling och bad vännen Spielberg regissera några scener, vilket han gladeligen också gjorde.
Med andra ord har Steven Spielberg en fraktion av ett lillfinger med i skapandet av Scarface - kul.
Trollbindande
I samband med premiären fanns det gott om kritiker som anmärkte på filmens "överdrivna" stil och "brist på subtilitet" som negativa aspekter. Men det är just denna överdrivenhet som gör filmen så unik och minnesvärd. Det är en film som inte ber om ursäkt för sin storhet eller sina ambitioner, och i detta avseende är Scarface en sann återspegling av sin huvudkaraktär.
Valfri fysisk version av finner man förslagsvis här, och den som strömmar kan kika in på denna plats. Observera att filmen inte backar för grafiskt våld i utvalda scener. Jag må ha upprepat detta en aning men det kan understrykas än en gång. Scarface är definitivt inte för vem som helst.
Tittaren rekommenderas att gå in Tony Montanas trollbindande och våldsamma värld med öppet sinnelag. Den som förväntar sig en gangsterfilm med ett signum likt Gudfadern eller Maffiabröder kan dock tänkas bli en smula besviken.
Scarface är en unik film med en unik estetik och ton som inte liknar något annat. Hur realistisk filmen är, är öppet för diskussion, men som tidsdokument över 1980-talets måttlösa dekadens är den oöverträffad. Det är dessutom en sjuhelsikes resa olikt allt annat. Så... Say hello to my little friend!!
Jan Sundstedt
Scarface - 1983 US One Sheet.
Regi: Brian De Palma
Manus: Oliver Stone, delvis baserat på Howard Hawks och Ben Hechts manus från 1932
Producenter: Martin Bregman, Peter Saphier och Louis A. Stroller
Musik: Giorgio Moroder
Längd: 170 minuter
Svensk premiär 23 mars 1984
I rollerna (urval).
Al Pacino
Steven Bauer
Michelle Pfeiffer
Robert Loggia
Mary Elizabeth Mastrantonio
F. Murray Abraham
Harris Yulin
Paul Shenar
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
William Friedkins klassiska tjuv- och polisfilm "To Live and Die in L.A" anno 1985 bjuder än idag på ett mångfacetterat, vibrerande och actionfyllt thrillerdrama, inklusive en biljakt som slår allt du tidigare sett...
Actionfilmer och thrillers på temat tjuv och polis tillhör filmbranschens mest använda och utslitna genrer.
Filmer med handlingen baserad i den undre världen upphör tydligen aldrig att attrahera åskådaren. Variationen och i vissa fall upprepningarna tycks oändliga. Det har producerats åtskilliga och ett flertal har med tiden blivit klassiker.
William Friedkins To Live and Die in L.A är en av dessa. Filmen är ett mångfacetterat, vibrerande och actionfyllt mästerverk till käftsmäll.
Som grädde på moset innehåller den biljakternas biljakt — oaktat Bullitt, The Italian Job och James Bond — denna slår det mesta.
Annons:
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 12 juni 2021
Friedkin slår tillbaka
William Friedkin har ett nära band till crime noir-genren efter att 1971 regisserat legendariska och femfaldigt Oscarsbelönade The French Connection — inklusive en statyett för Bästa Regi.
Som om den framgången inte var nog regisserar karln ett par år senare den marginellt kända filmen Exorcisten (1973), för vilken han nominerades med ännu en Oscar. Efter dessa fullträffar följer en period där framgångarna rent monetärt uteblir.
I mitten av 80-talet slår William Friedkin emellertid tillbaka med en storstilad comeback i och med filmatiseringen av To Live and Die in L.A. Löst baserad på en roman av före detta U.S. Secret Service-agenten Gerald Petievich.
Detta chef‑d'oeuvre är en exceptionellt underhållande men våldsam historia. Vi bjuds en mörk och smått dystopisk resa i Änglarnas Stad och dess mer tvivelaktiga platser och ljusskygga existenser.
Änglarnas stad, Los Angeles... "To Live and Die in L.A."
Falskmynteri
Filmen utspelas mot bakgrund av tillverkning och handeln med falska sedlar. Med andra ord falskmynteri. Handlingen kretsar kring en mästare inom detta suspekta gebit - den intelligente och livsfarlige Rick Masters.
Masters skumraskaffärer är under lupp av myndigheterna och agenten som leder undersökningen är filmens protagonist, Richard Chance.
Chance spelas med briljans av William Petersen. Petersen är för den bredare publiken kanske mest känd för sin roll som Gilbert 'Gil' Grissom från en miljon avsnitt av CSI: Crime Scene Investigation. Chance är likt Masters våldsbenägen och smått psykotisk.
Det som skiljer parterna åt åt är att Chance är på andra sidan om lagen.
Ytterligare bränsle till Chance besatthet av Masters är det faktum att Masters tidigt i filmen mördar Chance mångåriga kollega Jim Hart. Utöver filmens huvudhandling får vi härmed en klassisk McGuffin i form av hämndmotiv.
Chance är beredd att göra vad som helst - lagligt som olagligt - i jakten på Masters.
Till sin hjälp har Richard Chance kollegan John Vukovich samt sin älskarinna tillika informatör Ruth.
Vukovich är en från början mer lagtexttrogen agent än Chance men som under resans gång sakta men säkert förvandlas. Ruth är en sympatisk karaktär som sådan men som villkorligt frigiven är hon i beroendeställning gentemot Chance.
William Petersen och John Pankow skiner i "To Live and Die in L.A."
Brännhet sol och glödhet action
Precis som i fallet med Exorcisten och The French Connection snickrar William Friedkin här ihop var scen och bildruta till fulländning. När karl lägger den sidan till är han en mästare på att krama ut en unik känsla och ton ur materialet. Manuset är tight och välskrivet där inget lämnas åt slumpen.
Författat på ett sätt att vi som åskådare bjuds balansgång mellan vem som är god/ond.
Bildkompositionen är magisk och fotot bländande. Aldrig har färgen orange på vita duken synts mer brännhet. Tillsammans med Roman Polanskis magnifika Chinatown (1974), kan jag inte erinra mig många andra filmer där Los Angeles framställs lika tryckande, kvalmig och farlig.
Stadens soluppgång brännhet och skymningen förebådande. Staden i sig är som ett eget väsen.
Utan musik ingen film. Musiken här komponerad och framförd av 80-talslegenderna Wang Chung. Ett udda och spännande val. Det var Friedkin själv som ville ha med bandet och han tog personligen kontakt med den brittiska duon.
Den oefterlikniga ljudbilden driver filmen framåt på ett medryckande sätt och förstärker det visuella till fulländning — 80-talsstuk i dess mest renodlade form och således magiskt.
Kuriosa: William Friedkin var tydlig med att han inte ville ha en komposition med titeln To Live and Die in L.A. i filmen. Detta föranledde Wang Chung att... skriva en låt med titeln To Live and Die in L.A. En komposition Friedkin för övrigt blev stormförtjust i.
Biljakt av yppersta klass i "To Live and Die in L.A."
Biljakternas biljakt
På det hela taget är To Live and Die in L.A. en film som är rollbesatt intill perfektion. Huvudrollsinnehavarna Petersen, Dafoe och Pankow är bländande. Favoriten John Turturro syns här i en tidig roll och fick något av ett genombrott.
Andra hedersomnämnanden går till Debra Feuer, som Masters älskarinna och medbrottsling Bianca, samt Dean Stockwell som Masters korrupte advokat.
Låt oss nu våga tala om biljakter... Den förnämsta, mest dramatiska och fullständigt vansinniga biljakten i filmhistorien. En sekvens som aldrig tycks ta slut, utan att för den sakens skull bli vare sig monoton och klichéartad.
Just när man som åskådare tror att jakten är över så kommer en ny scen...och en till...och ännu en. Under William Friedkins fasta händer vävs sekvensen ihop till en film i filmen.
Det är hisnande scener kombinerat med intensiv dramaturgi. Det är ingen biljakt för sakens skull utan en nödvändig ingrediens för handlingen. Givetvis inspelad på riktigt (våga vägra CGI) med verkliga människor av kött och blod. Det är 15 minuters häradståg på Los Angeles gator -actionmagi
Har du inte sett detta mästerstycke är tiden nu mogen. Du vet inte vad du gått miste om och jag kan med gott samvete försäkra en högtidsstund.
Valfri fysisk version av filmen finns att införskaffa via denna hemsida samtidigt som streamingentusiasten kan försöka här (i skrivande stund är TLADILA dock svår att finna på streaming).
Jan Sundstedt
To Live and Die in L.A. - 1985 US One Sheet.
Regi: William Friedkin
Manus: William Friedkin och Gerald Petievich
Producenter: Irving H. Levin och Bud S. Smith
Musik: Wang Chung
Längd: 116 minuter
Svensk premiär 18 april 1986
I rollerna (urval).
William Petersen
Willem Dafoe
John Pankow
Debra Feuer
Darlanne Fluegel
John Turturro
Dean Stockwell
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
En blodtörstig vithaj, en turistort på gränsen till panik och tre män som vägrar ge upp är några av de ingredienser som Steven Spielbergs genombrott och legendariska filmatisering av romanen "Jaws" gav publiken sommaren 1975. I "Hajen" ges prov på vad mod och beslutsamhet kan åstadkomma i kampen mot inte enbart rovdjur utan också fula fiskar på landbacken. Dags för sol och bad...
Steven Spielbergs beslut att ta sig an författaren Peter Benchleys något oväntade kioskvältare "Jaws", gav vid tidpunkten den numera världsberömde regissören med stor sannolikhet upphov till ett flertal tankar.
Projektet var långt ifrån riskfritt, men skulle snart visa sig bli ett avgörande ögonblick i filmhistorien och etablera Spielberg som en visionär filmskapare. Att filmen skulle bli dåtidens största publiksuccé var det nog ingen som trodde, eller att inspelningen skulle bli en mardröm utan like.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 28 oktober 2022.
Boken – förlagan
Romanen "Jaws" växte fram ur författaren Peter Benchleys fascination för hajar i allmänhet och hajattacker i synnerhet.
Annons:
Den episod som Benchley ofta nämnt som ögonöppnare är den om hajfiskaren Frank Mundus dramatiska upplevelse år 1964. Mundus fångade då en vithaj på över (ej formellt vägd) två ton, i Montauk, Long Island, utanför New York.
Fram till 1971 hade Benchley försörjt sig i huvudsak som frilansjournalist samt under en kortare period som talskrivare åt dåvarande president Lyndon B. Johnson. Han gjorde vid tidpunkten ett enligt honom själv "sista försök att försörja mig som författare".
Via sin agent lät han föreslå två idéer till hugade bokförlag och publicister. Ett förslag gällde en "mördarhaj som terroriserade ett litet semester- och fiskesamhälle". Bokförlaget Doubleday nappade på idén och gav Peter Benchley ettusen dollar i förskott för ett utkast. Ett utkast som kom att bli romanen Jaws.
Den inbundna utgåvan höll sig på bästsäljarlistan i 44 veckor och den efterföljande pocketboken sålde året därpå miljontals exemplar. Recensionerna var blandade. Många kritiker menade att prosa och karaktärisering saknades men de flesta var överens om romanens effektiva spänning.
Två nyckelpersoner som fått upp ögonen för romanen redan innan publicering var producenterna Richard D. Zanuck och David Brown. Duon var snabbt framme och nöp filmrättigheterna till boken för 175 000 dollar.
Nu gällde det att finna en kompetent och våghalsig regissör...
Romanen Jaws - pocketbok 1975.
Säg hej till Steven Spielberg
Den vid tidpunkten 27-årige Spielberg hade 1973 regisserat sin första långfilm The Sugarland Expressför producenterna Zanuck/Brown. I samband med ett möte på herrarnas kontor noterade den numera världsberömde regissören ett exemplar av den opublicerade romanen.
Efter att ha norpat med sig och läst boken fängslades han ögonaböj och noterade bland annat att grundstoryn liknade hans tv-film Duellen (Duel, 1971), genom att båda handlar om "bjässar som urskiljningslöst attackerar människor".
Sedan påtänkte regissören John Sturges fått foten med anledning av att han "inte såg skillnad på val och vithaj", föll valet på unge herr Spielberg. Filmen erhöll en initial budget på 3.5 miljoner dollar och ett inspelningsschema på 55 dagar.
Inspelningsstart sattes till maj 1974 och förväntades vara färdig i slutet på juni. Nu blev det inte riktigt så...
Spielberg och Bruce våndas under inspelningen av "Hajen".
Martha's Vineyard
Val av inspelningsplats föll på ön Martha's Vineyard, Massachusetts. David Brown förklarade att produktionen "behövde ett semesterområde som var tillräckligt mycket medelklass så att en aggressiv hajs plötsliga närvaro skulle riskera att förstöra turistverksamheten och därmed mycket av ortens ekonomi".
Platsen valdes också med anledning av att omgivande hav har en sandbotten som inte överstiger 11 meters djup, så långt ut som 19 km. Något som gjorde det möjligt att på ett praktiskt sätt arbeta med de mekaniska hajarna samtidigt som man gav skenet av att vara långt ute till havs.
Spielberg ville filma så mycket som möjligt av vattensekvenserna ur en badandes perspektiv. För detta ändamål utarbetade filmfotografen Bill Butler nyskapande kamerautrustning. Inklusive en rigg för att hålla kameran stabil oavsett tidvatten samt en snillrik förseglad och sänkbar kameralåda.
Problem och strejkande Bruce
Exempel på problem som fick Steven Spielberg att genomlida panikattacker och mardrömmar - när inspelningen efter 159 dagar äntligen var över:
- Den mekaniska hajen Bruce (döpt efter regissörens advokat) krånglade konstant. Vilket mer eller mindre tvingade Spielberg att anamma principen "less is more" för scener som involverade hajen.
- Robert Shaw (färgstarke hajfiskaren Quint) var ökänd för sin kärleksfulla relation till alkohol. Han krökade regelbundet och hamnade ofta i öppen konflikt och bråk med främst Richard Dreyfuss (oceanologen Matt Hooper). En oanad konsekvens av männens grälsjuka relation blev att spänningarna mellan Quint och Hooper blev än mer realistiska.
- Filma på plats, till havs, visade sig omgående vara oerhört komplicerat. Utöver en strejkande Bruce så vattenfylldes kameror och annan utrustning frekvent. Quints fiskebåt The Orca sjönk titt som tätt och vid ett tillfälle var båtens propeller nära att dekapitera Carl Gottlieb (en av flera manusförfattare till Jaws).
En bok jag kan rekommendera är Memories From Martha's Vineyard. Där finns allt den intresserade önskar veta om den problemtyngda inspelningen.
Polischef Martin Brody (Roy Scheider) bevittnar en hajattack i "Hajen".
Roman vs. film
Filmen innehåller betydande skillnader jämfört med sin litterära förlaga. Spielbergs version är mer en fristående tolkning på egna ben och inte en karbonkopia - tack och lov för det.
Tre markanta skillnader:
1. I filmen är karaktärerna överlag sympatiska. Så icke i romanen. Matt Hooper är en oförskämd knöl som hoppar i säng med polischef Brodys fru Ellen. Ellen Brody är i sin tur drivande i denna amorösa utsvävning och en gnällspik modell större. Hennes make polischefen (Martin Brody) är en bitter dysterkvist som gärna tar till nävarna när orden tryter.
2. Borgmästare Vaughn är i filmen ingen ondskefull person med maffiakopplingar. Naiv och ovillig att inse faran, ja, men ingen herr Krabba-liknande figur med profithungriga händer i skuld till yrkeskriminella. En skuld som i sin tur får ödesdigra konsekvenser får ortens invånare.
3. Slutet. Utan att avslöja för mycket, låt mig kortfattat konstatera att filmversionen äger.
Vi får tacka försynen och Steven Spielbergs genidrag att helt kasta ointressanta och onödiga sidohandlingar överbord.
Istället fokuserar han på en mer linjär och för tittaren mer begriplig äventyrsthriller med inslag av fruktan och terror.
Amity
Handlingen torde för gemene man (såvida en inte sovit under en sten sedan 1975) vara välkänd.
Från till synes ingenstans bestämmer sig en gigantisk vithaj för att lägga till de boende i den sömniga badorten Amity, beläget på den amerikanska östkusten, på menyn.
Filmens inledande hajattack föranleder stadens polischef Martin Brody att akut vilja stänga ortens badstränder. Något han motarbetas från att göra av stadens giriga kommunfullmäktige, som ser intäkterna från sommarturisterna flyga puts väck.
Föga förvånande följer ytterligare dödliga attacker, varpå myndigheterna till sist stänger ner badstränderna. Man bestämmer sig för även att ha ihjäl besten, och hyr en professionell hajjägare vid namn Quint för ändamålet.
Tillsammans med oceanografen Matt Hooper och polischef Brody stävar Quint ut på det öppna havet för att försöka oskadliggöra det dödliga hotet...
En större båt hade definitivt varit en bra idé för besättningen på Orca, i "Hajen".
Braksuccé
Hajen hade premiär i USA den 20 juni 1975 och inledde sitt segertåg med en rekordhelg på 7 miljoner dollar, och på blott tio dagar hade den tjänat in över 21 miljoner dollar.
På den vägen fortsatte det, med över 100 inspelade miljoner dollar på endast 59 dagar - oöverträffat för sin tid.
Filmen tillbringade sedan 14 veckor i rad som amerikansk listetta och internationella penning- och publiksiffror pekade på samma sak - spikrakt uppåt.
Än idag, justerat för inflation, är Hajen fortfarande på topp tio-listan över de mest inkomstbringande filmerna någonsin.
Mandom, mod och morske män
Det krävs ovan nämnda för att ens försöka sig på att göra en film som Hajen. 70-talet var en tid då dessa egenskaper fortfarande existerade i Hollywood. Det märks mer än väl på resultatet.
Slutprodukten är en makalös film som levererar på alla tänkbara plan. Spänning, fruktan, äventyr, beslutsamhet samt en och annan, för anspänningens skull, roande scen.
Mitt i all nagelbitande dramatik och nervkittlande raffel finns även sensmoral värd att notera. Filmen visar med all önskvärd tydlighet vad politisk endera naivitet eller korruption kan orsaka för skada. I Hajen med oskyldiga dödsoffer som följd.
Som motsats får vi dock också prov på vad beslutsamhet, mod, kampvilja, enighet och morske män kan åstadkomma.
Med fara för sina egna liv beslutar sig filmens tre musketörer för att konfrontera problemet. Med ruter, tåga och ett ovisst öde tar man sig an uppgiften - utan tillstymmelse till woke och politisk korrekthet.
Dah-dah-dah-dah...
Manuset är prickfritt med en dialog som känns naturlig. Steven Spielberg har kanske aldrig varit bättre än i detta hans genombrott. Fullständigt enastående och i synnerhet om man begrundar vad han fick genomlida.
Filmen är fylld till brädden av färgstarka karaktärer som vi önskar veta mer om och lära känna. Från de tre klarast lysande stjärnorna till minsta statistroll.
De krånglande specialeffekterna lyckas man till slut få ordning på så pass att vi som åskådare sväljer... historien med hull och hår. Bra jobbat, Bruce!
En särskild not av tacksamhet går till kompositören och legenden John Williams.
Spielberg har återkommande sagt att "filmen skulle inte ha blivit hälften så uppskattad och framgångsrik, om det inte vore för 'Johnnys' geniala ledmotiv och exceptionella musik". Vän av ordning kan bara instämma.
Förslag på hur denna anrika rätt bör serveras, är framför allt den enastående 4K UHD-utgåvan som härförleden tacksamt såg dagens ljus, vilken går att finna via denna länk.
Filmen får givetvis mina helhjärtade rekommendationer. Något annat kan inte komma på fråga. Hajen är en ypperligt exempel på en viss typ av film som man inte ser alltför ofta, så passa på och njut innan det är försent.
Avslutningsvis vill jag passa på och säga att... Vi kommer att behöva en större båt...
Jan Sundstedt
JAWS - 1975 US One Sheet.
Regi: Steven Spielberg
Manus: Carl Gottlieb och Peter Benchley
Producenter: David Brown och Richard D. Zanuck
Musik: John Williams
Längd: 124 minuter
Svensk premiär 20 december 1975
I rollerna (urval).
Robert Shaw
Roy Scheider
Richard Dreyfuss
Lorraine Gary
Murray Hamilton
Jeffrey Kramer
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Den som söker ett äkta äventyr av den gamla skolan med manliga män, fagra, tuffa kvinnor, ett färgstarkt skurkgalleri som passar filmens ton perfekt, samt actionsekvenser som får en att tappa både hakor och ändalyktor, behöver inte leta längre än till formidabla ”Jakten på den försvunna skatten” – filmen som skapade ikonen Indiana Jones och gjorde Harrison Ford till en superstjärna av rang.
I samband med att Piff och Puff-duon Steven Spielberg och George Lucas i maj 1977 semestrade på Hawaii, inför premiären av Lucas intergalaktiska epos Stjärnornas krig, byggde vännerna sandslott och diskuterade framtida filmplaner.
Spielberg berättade att han alltid velat regissera en James Bond-film, varpå Lucas replikerade något i stil med "Jag har en bättre idé"...
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 27 juli 2024
Spielberg tände ögonaböj på alla cylindrar om arkeologen, professorn och äventyraren Indiana Jones, varpå man inom kort skred till verket. Planen var att göra en film i stil med och i samma ton som 50-talets så kallade "cliffhangers", som på den tiden vevades flitigt i amerikansk tv.
De skäggiga herrarna påbörjade raskt manusförfattandet, tillsammans med parhästen Lawrence Kasdan, samt viss input från Philip Kaufman.
Spielberg, med sitt öga för detaljer och förmåga att skapa spänning (lex Hajen), och Lucas, med sin talang att väva samman myt och historia, uppfann i och med Jakten på den försvunna skatten en film som är lika mycket en hyllning till gamla serials som det är en nyskapande filmupplevelse.
Samarbetet visade sig vara en match made in heaven, något som publiken runt om i världen snabbt blev varse.
Harrison Ford, redan världsberömd för sin roll som Han Solo, blev som Indiana Jones en verklig och sedermera legendarisk actionikon. Solo var dock en av flera huvudkaraktärer i Lucas rymdtrilogi, men som "Indy" äger han i princip hela showen.
Med sin charm, kvickhet och orädda attityd blir Indiana Jones i Fords tolkning en odödlig karaktär och karlakarl av klassiskt snitt.
Snillen spekulerar under inspelningen av "Jakten på den försvunna skatten". Foto: IMDb/Paramount Pictures.
Peru, 1936...
Filmen inleder med att "Indy" söker efter en antik gyllene avgudabild i Perus svårgenomträngliga djungler. Han tvingas sin vana trogen undvika både sinnrika dödsfällor och inhemska förrädare på vägen till artefakten ifråga.
Jones skrupellöse antagonist René Belloq (Paul Freeman) roffar åt sig statyetten framför näsan på Indy, som med nöd och näppe lyckas undkomma det sydamerikanska äventyret med livhanken i behåll.
Väl hemkommen till USA hinner han knappt landa innan han kastas in i ett nytt uppdrag av amerikanska regeringsagenter. Uppdrag: att hitta den mytomspunna Förbundsarken. Kistan som sägs innehålla de ursprungliga Stentavlorna med Guds tio budord.
Jones är emellertid inte ensam i sitt sökande då även Hitlertyskland vill lägga vantarna på Förbundsarken. Det tyska sökandet, under ledning av trätobrodern Belloq, är mot bakgrund av tyskarnas förhoppning att dess mytomspunna krafter kan hjälpa Tyskland att segra i ett kommande krig.
Jones inleder jakten med att resa till Nepal, för att där leta rätt på sin gamla flamma Marion Ravenwood (Karen Allen), som han tror är i besittning av en viktig ledtråd till arkens gömställe. Därifrån fortsätter paret till Kairo, där man tillsammans med Jones trogne vän Sallah (John Rhys-Davies), gräver efter skatten i den egyptiska öknen, samtidigt som tyskarna och Belloq gör detsamma.
Spänningen, med livet som insats, är ständigt närvarande när trion möter förräderi, dödliga fällor och mystiska krafter…
Indiana Jones (Harrison Ford) i knipa i "Jakten på den försvunna skatten". Foto: Jan Sundstedt kollektion.
Förtrollande filmmagi
Det här är film som på pricken lyckas med sitt primära mål; att under ett par timmar få biobesökaren underhållen, road och kanske glömma vardagen. Något som inte nog kan understrykas.
Det senaste (och totalt onödiga) tillskottet i serien har i princip ingenting med originalet från 1981 att göra, utöver att huvudkaraktären har samma namn och spelas av Harrison Ford. Det är så här äventyrsfilm ska göras.
Actionsekvenserna är spektakulära och tidlösa, från den ikoniska öppningsscenen, där Indy undviker den ena livsfarliga fällan efter den andra, via den nervkittlande jakten genom Kairos gator till den klimatiska avslutningen med Förbundsarken. Varje scen är noggrant koreograferad och bidrar till filmens outtröttliga tempo.
Steven Spielberg kan som få regissörer pussla ihop de mest andlösa sekvenser och scener. Tilläggas kan att Ford gjorde flertalet stunts själv.
Manuset av firma Kasdan/Lucas/Kaufman är p-e-r-f-e-k-t! Trion har lyckats fånga den tidstypiska 30-talsandan ända in i själen. Åtminstone som undertecknad uppfattar eran. Kläderna (jo, folk och fä var mer eleganta och stiligare back in the day), fordonen, accessoarerna, färgerna, etcetera, tycks minutiöst kartlagda och således ypperligt porträtterade och gestaltade.
Skurkarna, ledda av René Belloq och de tyska Hollywoodnazisterna, är karikatyrer som fungerar perfekt inom filmens värld. Deras överdrivna ondska skapar en tydlig kontrast till Indys moraliska kompass och ger publiken någon att heja och elda på.
Aj... Nedrige Gestapoagenten Toth (Ronald Lacey) känner att det kokta fläsket nog är stekt i "Jakten på den försvunna skatten". Foto: IMDb/Paramount Pictures.
Ford och Allen magiska
Harrison Ford, vad kan sägas om denne makalöse filmstjärna? Om rollen som Han Solo (med all rätt) är ikonisk, är det som Indiana Jones Ford lyfter till utomjordiska nivåer av lyskraft. Karln var född till att bli filmstjärna (men först lite snickeri på vägen dit).
Han lyckas till synes hur ledigt och enkelt som helst med att förmedla en perfekt balans mellan hjältemod och mänsklig bräcklighet, vilket gör Indiana Jones både relaterbar och beundransvärd.
Hatten av till herr Ford, men betänk att rollen först gick till "Magnum P.I." himself, Tom Selleck. Inget ont om Tom Selleck, men tack och lov för att Spielberg fick sin vilja fram och lyckades övertala George Lucas att överväga valet av skådespelare.
Utöver Ford är det av yttersta vikt att nämna Karen Allen. Hennes dynamik med Harrison Ford är oemotståndlig, och hon ger karaktären en styrka och självständighet som var något ovanlig för kvinnliga roller på den tiden. Det går inte att föreställa sig någon annan Allen i rollen.
Dessutom gör John Rhys-Davies som lojale egyptiern Sallah samt Denholm Elliott som den försiktige professorkollegan Marcus Brody minnesvärda insatser som kompletterar filmens karaktärsgalleri. Icke att förglömma är Paul Freeman, vars tolkning av René Belloq förvisso är den av en korrupt och nedrig typ, men samtidigt en sympatisk, charmig och världsvan motståndare.
Övriga roller givetvis utomordentligt castade.
Marion Ravenwood biter ifrån mot elaking i "Jakten på den försvunna skatten". Foto: IMDb/Paramount Pictures.
Kassako blir franchise
När filmen hade premiär 1981, möttes den av en hänförd publik och en samstämmig kritikerhyllning.
Med sitt unika sätt att blanda klassiska äventyrskonventioner med modern action satte Jakten på den Försvunna Skatten en ny standard för äventyrsfilmer. Spielberg och Lucas lyckades fånga en känsla av nostalgi samtidigt som de erbjöd något helt nytt och fräscht.
Som grädde på moset fick vi en klassisk trilogi, i och med uppföljarna Indiana Jones och de fördömdas tempel samt ypperliga Indiana Jones och det sista korståget. År 2008 kom så en fjärde film i serien (med Spielberg/Lucas/Ford åter), i samband med den något oförtjänt utskällde Indiana Jones och kristalldödskallens rike.
Med en budget på omkring 18 miljoner dollar drog filmen in över 390 miljoner dollar världen över, en summa som idag, justerat för inflation, motsvarar över en miljard dollar.
Jakten på den försvunna skatten är därmed en av de mest lönsamma produktionerna i filmhistorien, vilket bidragit till filmens status som en av de största klassikerna inom äventyrsgenren.
En film för alla åldrar
Jakten på den försvunna skatten är inte bara en fantastisk film; den är en tidstypisk klassiker som har stått emot tidens tand. Dess påverkan på genren kan inte underskattas. Filmen har inte bara inspirerat till fyra stycken efterföljare, utan också inspirerat till otaliga efterapningar och hyllningar.
Med en perfekt kombination av äventyr, humor och spänning står Jakten på den försvunna skatten pall än i dag. Här bjuds på klassiskt matinéäventyr, ren eskapism och en påminnelse om vad film kan vara när hantverk, tempo och berättarglädje sitter där de ska.
Det går inte att nog rekommendera detta formidabla äventyrsepos.
Valfri fysisk version av detta mästerliga opus finner en förslagsvis här och streamaren kan förslagsvis kika in på denna plats.
Jan Sundstedt
Raiders of the Lost Ark - 1981 US One Sheet.
Regi: Steven Spielberg
Manus: Lawrence Kasdan, efter en grundstory av George Lucas och Philip Kaufman
Producenter: Frank Marshall, George Lucas, Howard Kazanjian och Robert Watts
Musik: John Williams
Längd: 115 minuter
Svensk premiär 7 augusti 1981
I rollerna (urval).
Harrison Ford
Karen Allen
Paul Freeman
John Rhys-Davies
Ronald Lacey
Denholm Elliot
Wolf Kahler
Alfred Molina
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Lars H Gustafsson, välkänd barnläkare, pappa, författare och debattör inom området barn- och samhällsfrågor, har här skrivit en angelägen, engagerad och intressant bok. Den handlar om barn, men kanske ännu mer om föräldrarollen och hur den har påverkats idag av det moderna samhällets nya former.
