John Landis varmhjärtade julkomedi "Ombytta Roller" från 1983 är en störtskön mix av kung fu-tränade fifflare, snobbiga börsmäklare, fagra damer med hjärtat på rätta stället, giriga gubbtjyvar och inte minst kärlekskranka gorillor.
En av filmhistoriens roligaste julfilmer bara måste vara John Landis pärla Ombytta Roller (Trading Places) från 1983. Historien om den fattige skojaren och stenrike snobben som under en par galna julveckor ofrivilligt byter roller med varandra är originellt knasig och sådär härligt julcharmig.
Regissör är ingen mindre än John Landis. En glad skit som förutom ett gott sinnelag för komedier (Delta-gänget, 1978; Blues Brothers, 1980) förärat oss med, i mina ögon, filmhistoriens bästa varulvs-film; 1981 års An American Werewolf in London. En mångsidig herre med öga för vad som underhåller publikum.
Vadet: en dollar
Bröderna Duke, Randolph (Ralph Bellamy) och Mortimer (Don Ameche), äger ’Duke & Duke’, en framgångsrik råvarumäklarfirma i Philadelphia. Bröderna älskar att gnabbas om än det ena och än det andra och just denna dag är ämnet huruvida det är gener eller miljö och uppfostran som primärt avgör en människans öde.
De ingår ett vad om saken och beslutar genomföra ett socialt experiment. Ett experiment som för alltid kommer att förändra livet för de två ovetande personer som utsätts för brödernas infall. Det blir två försökskaniner med diametralt skilda förutsättningar.
Försökskanin ett är bolagets verkställande direktör; den väluppfostrade, kultiverade och utbildade Louis Winthorpe III (Dan Aykroyd) – till råga på allt förlovad med brödernas brorsdotter Penelope. Försökskanin två är den fattige men charmige gatuskojaren och småfifflaren Billy Ray Valentine (Eddie Murphy).
Brödernas vad har två specifika mål som vart och ett behöver bli realiserat för att Randolph ska vinna: Valentine måste bli framgångsrik mäklare för Duke & Duke och Winthorpe III utblottad och stämplad som förhärdad brottsling. Allt detta samtidigt som det stundar bjällerklang, jul och nyår.
I mixen finns även den varmhjärtade gatflickan Ophelia (Jamie Lee Curtis), Winthorpes sympatiske och ofrivilligt indragne betjänt Coleman (Denholm Elliot) samt en viss Clarence Beeks, som lurar i kulisserna i sällskap med en kärlekskrank gorillahane …
Billy Ray Valentine ligger pyrt till i ”Ombytta Roller”. Foto: Imdb, Paramount Pictures.
En film för hela familjen
Ombytta Roller är en utomordentligt välskriven och välgjord film överlag. Manuset är skrivet med finess, stil och klass. Dialogen mänsklig, trovärdig och med en ton som är att likna vid en välsmakande dessert; man vill ha mer av samma. Regin av John Landis är mitt i prick och fångar manuset med bravur och ackuratess.
Rollistan är en superb mix av yngre talanger och äldre veteraner, såväl karaktärsskådespelare som mer renodlade komiker. Dan Aykroyd, Eddie Murphy (innan han blev repetitiv och tröttsam), Jamie Lee Curtis, Denholm Elliot, Ralph Bellamy, Don Ameche, med flera, höjer filmen till den högsta av gräddhyllor. Musiken av Elmer Bernstein adderar till filmens varma och upplyftande kulör. Fotot fångar också julstämningen i och omkring staden Philadelphia på klanderfritt sätt.
Det finns inget att tveka på under julen. Filmer för hela familjen likt denna produceras tyvärr inte längre, så passa på att del av Ombytta Roller innan det är försent. Den jämförelse som ligger närmast till hands vad gäller denna typ av komedier är det som ofta kallas amerikansk films gyllene tidsålder – perioden mellan cirka 1950 – 1969.
En fysisk version står att finna via denna hemsida. Den som önskar sitta kvar i soffan med sin julmust och pepparkaksskål kan finna en streamad version här.
Jan Sundstedt
Trading Places - 1983 US One Sheet.
Regi: John Landis
Manus: Timothy Harris och Herschel Weingrod
Producent: Aaron Russo och George Folsey Jr.
Musik: Elmer Bernstein
Längd: 116 minuter
Svensk premiär 16 september 1983
I rollerna (urval).
Dan Aykroyd
Eddie Murphy
Jamie Lee Curtis
Don Ameche
Ralph Bellamy
Denholm Elliot
Paul Gleason
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Mot bakgrund av den tråkiga nyheten kring Gene Hackman och hustrun Betsy Arakawas död, önskar kulturredaktionen hedra minnet av skådespelarlegenden med en gott-och-blandat-påse innehållande fem utsökta alster med Hackman i bärande roller.
Gene Hackman må nu ha lämnat oss, men hans minne och prestationer lever vidare. Med ett häpnadsväckande cv bestående av 101 (!) rollprestationer har han få motsvarigheter i Hollywood – en karriär lika imponerande som mångsidig.
Hackman var en av de där sällsynta skådespelarna som aldrig förlitade sig på yviga manér eller teatraliska överdrifter. Hans förmåga att gestalta komplexa, ofta motstridiga manliga karaktärer var närmast oöverträffad. Han kunde vara brutal och sårbar, självsäker och plågad – ibland i en och samma scen. Oavsett genre rörde han sig obehindrat mellan rollerna och gjorde dem alltid trovärdiga.
Mot bakgrund av den tråkiga nyheten är det således på sin plats att hedra minnet av Gene Hackman med ett ödmjukt tips på fem filmer, som samtliga kan ses som essentiell tittarupplevelse vad gäller skådespelaren men också människan Gene Hackman.
Gene Hackman – kamelont och mångsidig som få. Foto: kollage/X/@il0venostalgia
Fem godbitar
En lista av detta slag är, som den kloke läsaren givetvis inser, högst subjektiv. Man bör dock inte bli alltför tagen på sängen av några av titlarna här nedan, då ett par av dem tenderar att dyka upp i liknande sammanhang.
Filmerna presenteras i kronologisk ordning, snarare än en rangordning – ett rättvist grepp när det gäller en så gedigen filmografi.
1. The French Connection – Lagens våldsamma män (1971) – regi: William Friedkin
Ska man se endast en kriminalfilm innan ridån går ner, torde The French Connection vara given. I rollen som den kompromisslöse, hårdföre polisen Jimmy ”Popeye” Doyle levererar Hackman en oslagbart intensiv och realistisk prestation, vilket också gav honom hans första Oscar.
William Friedkins polisthriller satte en ny standard för genren vid premiären 1971. Filmen belönades med fem Oscars, däribland Bästa film och Bästa manliga huvudroll för Hackman. Hans insats som Doyle är en av karriärens mest oförglömliga – en rollfigur med skit under naglarna och en brutal hårdhet som kändes äkta.
Denna råa och dokumentärt skitiga skildring av New Yorks undre värld är än idag ett kraftprov i genren.
The French Connection hade svensk premiär 28 augusti 1972.
2. Superman: The Movie (1978) – regi: Richard Donner
Richard Donners superhjälte-epos är nog bekant för de flesta, men få superhjältefilmer hade varit lika minnesvärda utan Hackmans smått ikoniska skurkporträtt. Som den självgode och diaboliskt charmiga Lex Luthor stjäl han scener med en kombination av komisk finess och hotfull intelligens.
Med en mix av humor och hotfullhet lyckas Hackman göra Luthor till en oförglömlig skurk. Det sades att han till en början inte ville raka huvudet för rollen, men kompromissen blev att Luthor bar olika peruker – ett drag som adderade till rollfigurens excentriska karaktär – en antagonist med karisma, långt ifrån dagens CGI-stinna skurkar.
Richard Donners mästerstycke satte dessutom ribban för alla framtida superhjältefilmer.
Superman The Movie hade svensk premiär 19 februari 1979.
Det må kanske överraska någon att denna något udda fågel ur Hackmans långa karriär har letat sig in. Dock inte för undertecknad. Här gestaltar han en Vietnamveteran som samlar en grupp gamla soldater för att frita sin son ur ett vietnamesiskt fångläger.
Filmen, producerad i efterdyningarna av Vietnamkriget, har med åren växt till något av en kultklassiker. Hackmans insats är fylld av mänsklig värme och beslutsamhet, vilket lyfter filmen långt över dess genrekonventioner.
En hårdkokt men känslosam krigsfilm, där Gene Hackman visar varför han var mästare på att förmedla både auktoritet och djup mänsklighet i en och samma roll.
Självmordspatrullen hade svensk premiär 13 april 1984.
4. De skoningslösa (Unforgiven, 1992) – regi: Clint Eastwood
Västernfilmernas västernfilm? Det kan en absolut, med gott fog, anse om Clintans enastående anti-vålds-opus från tidigt 90-tal. Hackman spelar den sadistiske sheriffen ”Little Bill” Daggett, en man vars moraliska kompass är lika skev som hans våldskapital är hänsynslöst.
Filmen belönades med fyra Oscars, varav Hackman vann sin andra Oscar för Bästa manliga biroll. Hans porträtt av Daggett är på en gång karismatiskt och fruktansvärt skrämmande, en av de mest minnesvärda antagonistrollerna i modern filmhistoria.
Rollen bekräftade än en gång Gene Hackmans unika förmåga att gestalta komplexa skurkar som inte bara var onda, utan också mänskliga.
De skoningslösa hade svensk premiär 11 september 1992.
5. Enemy of the State (1998) – regi: Tony Scott
”Du är övervakad, medborgare, och det går inte att undkomma.” Det är temat för Tony Scotts actionladdade och dystopiska konspirationsthriller. En film som var långt före sin tid i sin kritik av massövervakning och digital kontroll. Hackman spelar en ex-NSA-agent, en paranoid och desillusionerad man som vet lite för mycket om maktens mörka sidor.
Gene Hackmans roll kan också ses som en slags andlig uppföljare till hans karaktär i Francis Ford Coppolas Avlyssningen (1974), och han ger filmen tyngd med sitt luttrade och paranoida uttryck. Enemy of the State förutspådde dessutom det moderna massövervakningssamhället långt innan det blev en realitet.
En påminnelse om att Gene Hackman, trots sin status i Hollywood, aldrig var rädd för att låna sitt namn till filmer med ett budskap.
Enemy of the State hade svensk premiär 18 december 1998.
En legend lever vidare
Så där har vi dem – fem förnämliga Gene Hackman-godbitar att njuta av, återupptäcka eller uppleva för första gången. Ett axplock ur en karriär som få kan mäta sig med och en skådespelare vars avtryck på filmhistorien är lika oförglömligt som hans roller.
Foto: Imdb
Gene Hackman var en av Hollywoods mest respekterade skådespelare, en man som med sin närvaro kunde lyfta vilken film som helst. Oavsett genre, oavsett roll, så fanns det alltid en ärlighet i hans skådespeleri. Hans arv är odödligt, och hans filmer kommer fortsätta att inspirera i generationer framöver.
Jan Sundstedt
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Steven Spielbergs genombrott och legendariska filmatisering av romanen Jaws är mer tidlös än många känner till. I Hajen ges bland annat prov på vad mod och beslutsamhet kan åstadkomma i kampen mot korruption.
Steven Spielbergs beslut att ta sig an författaren Peter Benchley och dennes oväntade kioskvältare Jaws (Hajen), gav vid tidpunkten den numera världsberömde regissören med stor sannolikhet upphov till ett flertal tankar. Två saker han inte räknat med kan ha varit vilken utomjordisk succé filmen skulle komma att bli och att inspelningen skulle bli en mardröm modell redig hjärtsnörp.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 28 oktober 2022.
Boken – förlagan
Romanen Jaws växte fram ur författaren Peter Benchleys fascination för hajar i allmänhet och hajattacker i synnerhet. Den episod som Benchley ofta nämnt som ögonöppnare är den om hajfiskaren Frank Mundus dramatiska upplevelse år 1964. Mundus fångade då en vithaj på över (ej formellt vägd) två ton, i Montauk, Long Island, utanför New York.
Fram till 1971 hade Benchley försörjt sig i huvudsak som frilansjournalist samt (under en kortare period) som talskrivare åt dåvarande president Lyndon B. Johnson. Han gjorde vid tidpunkten ett enligt honom själv ”sista försök att försörja mig som författare”.
Via sin agent lät han föreslå två idéer till hugade bokförlag och publicister. Ett förslag gällde en ”mördarhaj som terroriserade ett litet semester- och fiskesamhälle”. Bokförlaget Doubleday nappade på idén och gav Peter Benchley ettusen dollar i förskott för ett utkast. Ett utkast som kom att bli romanen Jaws.
Den inbundna utgåvan höll sig på bästsäljarlistan i 44 veckor och den efterföljande pocketboken sålde året därpå miljontals exemplar. Recensionerna var blandade. Många kritiker menade att prosa och karaktärisering saknades men de flesta var överens om romanens effektiva spänning.
Två nyckelpersoner som fått upp ögonen för romanen redan innan publicering var producenterna Richard D. Zanuck och David Brown. Duon var snabbt framme och nöp filmrättigheterna till boken för 175 000 dollar. Nu gällde det att finna en kompetent och våghalsig regissör…
Romanen Jaws – pocketbok 1975.
Enter Steven Spielberg
Den vid tidpunkten 27-årige Spielberg hade 1973 regisserat sin första långfilm The Sugarland Expressför Jaws-producenterna Zanuck/Brown. I samband med ett möte på herrarnas kontor noterade den numera världsberömde regissören ett exemplar av den opublicerade romanen.
Efter att ha norpat med sig och läst boken fängslades han ögonaböj och noterade bland annat att grundstoryn liknade hans tv-film Duel (Duellen, 1971), genom att båda handlar om ”bjässar som urskiljningslöst attackerar människor”.
Sedan påtänkte regissören John Sturges fått foten med anledning av att han ”inte såg skillnad på val och vithaj”, föll valet på unge herr Spielberg. Filmen erhöll en initial budget på 3.5 miljoner dollar och ett inspelningsschema på 55 dagar. Inspelningsstart sattes till maj 1974 och förväntades vara färdig i slutet på juni. Nu blev det inte riktigt så.
Spielberg och Bruce våndas under inspelningen av ”Jaws”.
Marthas’s Vineyard
Val av inspelningsplats föll på ön Martha’s Vineyard, Massachusetts. David Brown förklarade att produktionen ”behövde ett semesterområde som var tillräckligt mycket medelklass så att en aggressiv hajs plötsliga närvaro skulle riskera att förstöra turistverksamheten och därmed mycket av ortens ekonomi”.
Platsen valdes också med anledning av att omgivande hav har en sandbotten som inte överstiger 11 meters djup, så långt ut som 19 km. Detta gjorde det möjligt att på ett praktiskt sätt arbeta med de mekaniska hajarna samtidigt som man gav skenet av att vara långt ute till havs.
Spielberg ville filma så mycket som möjligt av vattensekvenserna ur en badandes perspektiv. För detta ändamål utarbetade filmfotografen Bill Butler nyskapande kamerautrustning. Inklusive en rigg för att hålla kameran stabil oavsett tidvatten samt en snillrik förseglad och sänkbar kameralåda.
Problem och strejkande Bruce
Exempel på problem som fick Steven Spielberg att genomlida panikattacker och mardrömmar – när inspelningen efter 159 dagar äntligen var över:
– Den mekaniska hajen Bruce (döpt efter regissörens advokat) krånglade konstant. Vilket mer eller mindre tvingade Spielberg att anamma principen ”less is more” för scener som involverade hajen.
– Robert Shaw (färgstarke hajfiskaren Quint) var ökänd för sin kärleksfulla relation till alkohol. Han krökade regelbundet och hamnade ofta i öppen konflikt och bråk med främst Richard Dreyfuss (oceanologen Matt Hooper). En oanad konsekvens av männens grälsjuka relation blev att spänningarna mellan Quint och Hooper blev än mer realistiska.
– Filma på plats, till havs, visade sig omgående vara oerhört komplicerat. Utöver en strejkande Bruce så vattenfylldes kameror och annan utrustning frekvent. Quints fiskebåt The Orca sjönk titt som tätt och vid ett tillfälle var båtens propeller nära att dekapitera Carl Gottlieb (en av flera manusförfattare till Jaws).
En bok jag kan rekommendera är Memories From Martha’s Vineyard. Där finns allt den intresserade önskar veta om den problemtyngda inspelningen.
Polischef Martin Brody (Roy Scheider) bevittnar en hajattack i ”Jaws”.
Roman vs. film
Filmen innehåller betydande skillnader jämfört med sin litterära förlaga. Spielbergs version är mer en fristående tolkning på egna ben och inte en karbonkopia – tack och lov för det.
Tre markanta skillnader:
1. I filmen är karaktärerna överlag sympatiska. Så icke i romanen. Matt Hooper är en oförskämd knöl som hoppar i säng med polischef Brodys fru Ellen. Ellen Brody är i sin tur drivande i denna amorösa utsvävning och en gnällspik modell större. Hennes make polischefen (Martin Brody) är en bitter dysterkvist som gärna tar till nävarna när orden tryter.
2. Borgmästare Vaughn är i filmen ingen ondskefull person med maffiakopplingar. Naiv och ovillig att inse faran, ja, men ingen herr Krabba-liknande figur med profithungriga händer i skuld till yrkeskriminella. En skuld som i sin tur får ödesdigra konsekvenser får ortens invånare.
3. Slutet. Utan att avslöja för mycket, låt mig kortfattat konstatera att filmversionen äger.
Vi får tacka försynen och Steven Spielbergs genidrag att helt kasta ointressanta och onödiga sidohandlingar överbord. Istället fokuserar han på en mer linjär och för tittaren mer begriplig äventyrsthriller med inslag av fruktan och terror.
Filmens handling torde för gemene man – såvida en inte sovit under en sten i 47 år – vara välkänd. Därav endast några rader om denna.
Från till synes ingenstans bestämmer sig en gigantisk vithaj för att invånarna i den lilla sömniga orten Amityville passar utmärkt som måltider. Filmens inledande scen och tillika hajattack, föranleder stadens polischef att söka stänga badstränderna. Något han motarbetas från att göra av stadens kommunfullmäktige, som ser intäkterna från sommarturisterna puts väck.
Föga förvånande följer ytterligare dödliga attacker varpå man till slut bestämmer sig för att ha ihjäl besten. Det blir nu upp till trion Brody, Hooper och Quint att oskadliggöra det dödliga hotet.
Braksuccé
Jaws hade premiär i USA den 20 juni 1975 och inledde sitt segertåg med en rekordhelg på 7 miljoner dollar, och på blott tio dagar hade den tjänat in över 21 miljoner dollar. På den vägen fortsatte det, med över 100 inspelade miljoner dollar på endast 59 dagar – oöverträffat för sin tid.
Filmen tillbringade sedan 14 veckor i rad som amerikansk listetta och internationella penning- och publiksiffror pekade på samma sak – spikrakt uppåt.
Jaws är, justerat för inflation, till dags dato fortfarande på topp tio-listan över mest inkomstbringande filmer någonsin.
Mandom, mod och morske män
Det krävs ovan nämnda för att ens försöka sig på att göra en film som Jaws. 70-talet var en tid då dessa egenskaper fortfarande existerade i Hollywood. Det märks mer än väl på slutprodukten. Det är en makalös film som levererar på alla tänkbara plan. Spänning, fruktan, äventyr, beslutsamhet samt en och annan, för anspänningens skull, roande scen.
Mitt i all nagelbitande dramatik och nervkittlande raffel finns även sensmoral värd att notera. Jaws visar med all önskvärd tydlighet vad politisk endera naivitet eller korruption kan orsaka för skada. I filmen med oskyldiga dödsoffer som följd.
I motsats till detta får vi prov på vad beslutsamhet, mod, kampvilja, enighet och morske män kan åstadkomma. Med fara för sina egna liv beslutar sig filmens tre musketörer för att konfrontera problemet. Med ruter, tåga och ett ovisst öde tar man sig an uppgiften – utan tillstymmelse till woke och politisk korrekthet. I Jaws finns ingen plats för sojadrickande och feminiserade män.
Dah-dah-dah-dah…
Manuset är prickfritt med en dialog som känns naturlig. Regissör Spielberg har kanske aldrig varit bättre än i detta hans genombrott. Fullständigt enastående och i synnerhet om man begrundar vad han fick genomlida. Filmen är fylld till brädden av färgstarka karaktärer som vi önskar veta mer om och lära känna. Från de tre klarast lysande stjärnorna till minsta statistroll.
De krånglande specialeffekterna lyckas man till slut få ordning på så pass att vi som åskådare sväljer… historien med hull och hår. Bra jobbat, Bruce.
En särskild not av tacksamhet går till kompositören och legenden John Williams. Steven Spielberg har sagt att ”filmen skulle inte ha blivit hälften så uppskattad och framgångsrik, om det inte vore för ’Johnnys’ geniala ledmotiv och exceptionella musik”. Jag kan bara instämma med föregående talare.
Förslag på hur denna anrika rätt bör serveras, är framför allt den enastående 4K UHD-utgåvan som härförleden tacksamt såg dagens ljus. Den går att finna via denna länk. Jag pysslar inte med streaming så det får en själv leta upp.
Filmen får givetvis mina helhjärtade rekommendationer. Något annat kan inte komma på fråga. Jaws är en typ av film som inte längre produceras, så passa på och njut innan det är försent. Avslutningsvis vill jag passa på och säga att… Vi kommer att behöva en större båt…
Jan Sundstedt
JAWS - 1975 US One Sheet.
Regi: Steven Spielberg
Manus: Carl Gottlieb och Peter Benchley
Producenter: David Brown och Richard D. Zanuck
Musik: John Williams
Längd: 124 minuter
Svensk premiär 20 december 1975
I rollerna (urval).
Robert Shaw
Roy Scheider
Richard Dreyfuss
Lorraine Gary
Murray Hamilton
Jeffrey Kramer
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
En av den svenska kriminalhistoriens mest skrämmande och smått overkliga rättskandaler är tvivelsutan historien om mordet på 27-åriga Catrine Da Costa, år 1984. Dokumentärserien ”Det svenska styckmordet” dyker ner i den surrealistiskt inkompetenta polisutredning som följde och det dåtida samhälle som uppslukades av hat och drev, ivrigt påhejade av könskrigarfeminister och etablissemangsmedia.
Catrine Da Costas riktiga mördare, menar ett flertal experter, finns inom en krets av initialt "intressanta personer" - innan de två syndabockarna "Obducenten" och "Rättläkaren" dök upp.
Manusförfattarna Johannes Hallbom och Dan Josefsson har med Det svenska styckmordet, som belyser mordet på 27-åriga Catrine Da Costa och det efterföljande justitiemordet, skapat en av de mest genomarbetade, sakligt uppbyggda och djupt engagerande svenska dokumentärserierna på länge.
Serien är snudd på journalistiskt mästerverk, där varje avsnitt (fyra totalt) bygger upp en obönhörlig känsla av frustration och indignation inför det totala rättshaveri som drabbade de två utpekade männen – ”Allmänläkaren” och ”Obducenten”.
Dessa mäns liv förstördes av en smått sinnesförvirrad rättsapparat (med ansvarige åklagaren Anders Helin som fronfigur), ivrigt påhejade av feministisk ideologi, tillsammans med graverande myndighetsinkompetens och inte minst massmedialt drev.
Gediget, pedagogiskt och sakligt
Seriens struktur är pedagogisk utan att bli förenklad. Materialet tycks gediget efterforskat, och det är tydligt att teamet har grävt djupt i arkiv, domstolsprotokoll och tidigare okända dokument.
Vittnesmål, nyhetsklipp och intervjuer vävs ihop till en obeveklig framställning av hur en obefintlig beviskedja och rent absurda indicier kunde leda till åratal av rättsprocesser, och i praktiken fördärva två oskyldiga människors liv.
Seriens kraft ligger i dess orubbliga saklighet. Hallbom och Josefsson lutar sig aldrig mot sensationsmakeri, trots att ämnet i sig är sprängstoff. Istället låter de dokumenten, intervjuerna och de historiska skeendena tala för sig själva, och det är just därför Det svenska styckmordet träffar så hårt.
Den mördade Catrine Da Costa. Foto: Imdb/SVT
Hatets och ideologins domstol
Den som ser Det svenska styckmordet utan att känna sitt blodtryck stiga har antagligen begåvats med nerver av stål eller lider av ointresse för genuin rättvisa. Här skildras en polisutredning där inkompetens övergår i ren manipulation, och, för att vara tydlig, närmast ofattbart bedrägeri.
Centralt i skandalen står den ökända ”daghemsutredningen”* (skribentens ordval), och de så kallade ”flickans minnesbilder”. Uppdiktade minnesbilder, där en liten flicka (som till råga på allt är dotter till en av de anklagade), påstås ha bevittnat hur hennes pappa och dennes vän styckat en kvinna. En renodlad science-fiction-berättelse, som dessutom förändrades och förstärktes över tid. Alltmedan pådrivande psykologer och könskrigarfeminister konstruerade ett narrativ som saknade förankring i verkligheten.
Polisen och åklagarna drevs dock inte av vilja att finna sanningen, utan av en ideologisk övertygelse om att män som dessa – läkare med akademisk bakgrund – naturligtvis var kapabla till fruktansvärda brott. En genuspolitisk häxjakt tog raskt vid, där pressen, aktivistiska jurister och en rättsmedicinsk expertis, som snarare agerade åsiktspoliser än objektiva sakkunniga, bidrog till att fallet fick sitt absurda liv.
Josefsson och Hallbom gör ett exemplariskt arbete i att redogöra för alla dessa detaljer utan att tappa berättelsens kärna. Vi får se intervjuer med personer som var på plats, vi får höra de osannolika domskälen och vi får bevittna en samhällskollaps i mikroformat – där rättsstaten offrade sitt eget existensberättigande på könskrigets altare.
Orwellsk rättsröta
Det som gör Det svenska styckmordet så upprörande är just hur bekant mönstret känns. En moralisk panik sköljer över samhället, medierna eldar på, institutioner böjer sig för trycket, och oskyldiga hamnar i kläm. Låter bekant, inte sant?
Dokumentären visar hur fallet Da Costa inte var en slump eller ett olycksfall i arbetet. Den var en konsekvens av en politiserad samtid, där den dominerande feministiska ideologin, i kombination med en sensationslysten mediekår, skapade en skenrättegång i offentligheten.
Detta är en dokumentär som bör ses av alla med minsta intresse för rättssäkerhet och modern svensk historia. Den blottlägger hur staten, pressen och rättsväsendet kan agera när de drivs av ideologi snarare än bevis – och vilka fasansfulla konsekvenser detta kan få.
Det svenska styckmordet finns tillgänglig via SVT Play.
Jan Sundstedt
*Metodiken påminner om de ökända amerikanska daghemsfallen under 1980-talets ”Satanic Panic”, där barn genom upprepade och manipulativa förhör ficks att ’minnas’ groteska brott som aldrig ägt rum. Precis som i fallet med den tvååriga flickan i fallet Da Costa, tycks utredarnas övertygelse ha varit viktigare än faktisk bevisning.
Det svenska styckmordet - 2024 marknadsföringsposter.
Manus: Johannes Hallbom och Dan Josefsson - sistnämnde även seriens berättarröst
Producenter: Johan Brånstad, Helena Ingelsten och Axel Arnö
Längd: 59 minuter * fyra avsnitt
Svensk premiär 27 november 2024 på SVT Play
FALLET CATRINE DA COSTA
Mordet:
27-åriga Catrine Da Costa, prostituerad i Stockholm, försvinner i juni 1984.
Hennes styckade kropp hittas i plastpåsar vid Karlberg och i Solna. Huvudet och inre organ saknas.
Dödsorsaken kan aldrig fastställas.
De felaktigt utpekade:
Allmänläkaren (Tomas Allgén) och obducenten (Teet Härm) grips 1984–85. Männen har ringa koppling till varandra utanför arbetet.
Misstankarna bygger på indicier och ett mycket tveksamt vittnesmål från en ex-fru.
Polisutredningen och rättsprocessen:
Utredningen präglas av inkompetens, läckor och en förutbestämd bild av männens skuld.
Psykologförhör med ett barn ("Allmänläkarens" då två-åriga dotter) leder till påståendet att hon sett en styckning.
Virriga vittnesutsagor och horribelt ogrundande påståenden från kors och tvärs, utan någon som helst förankring i verkligheten, dyker upp och tas med i bevisföringen.
De åtalade frias till sist från mord men döms ändå, genom en ytterst märklig formulering i domen (felaktigt) för styckning – utan bevis.
Nämndemän, med band till könskrigarfeministiska grupper, påverkar domen, tillsammans med massiv påtryckning från en i princip enig mediakår.
Efterspel:
Männen får sina liv och karriärer förstörda.
Domen rivs upp 2010, men rättsskandalen är ett faktum.
Dokumentären Det svenska styckmordet avslöjar nya detaljer och rättsväsendets katastrofala misslyckande.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
I dokumentären Music by John Williams, regisserad av Laurent Bouzereau, belyses en av den orkestrala filmmusikens mest obestridliga giganter, hans längre än 60-åriga karriär, och den personliga resan bakom hans tidlösa verk.
Detta är inte bara en film om en kompositör, utan ett djupt känslosamt porträtt av en man vars livsverk förändrat hur vi upplever film.
John Williams var 45 år gammal när han gjorde musiken till den allra första Stjärnornas Krig-filmen. I en ålder då många tror att deras bästa tid är sedan länge förbi, var han bara på väg att bli varm i kläderna…
En resa genom musikhistorien
Music by John Williams är en hyllning till John Williams otroliga livsverk. Från hans första stapplande steg i musikens värld som jazzpianist i New York, till hans genombrott som filmkompositör i Hollywood, får vi följa en man vars passion för musik format hela filmindustrin.
Genom intervjuer med nära samarbetspartners som Steven Spielberg och George Lucas, får vi en inblick i hur hans melodiska geni förädlade verk som Stjärnornas Krig, Indiana Jones och Schindler’s List. Spielberg beskriver deras samarbete som ”Ett av mitt livs största privilegier”.
Det är fascinerande att upptäcka hur Williams ofta skapar teman som kopplas till specifika karaktärer, vilket låter publiken intuitivt associera en scen med en viss karaktär – ibland även när denne inte ens är närvarande i själva scenen.
Laurent Bouzereau tar oss även bortom filmduken och utforskar Williams karriär som orkesterdirigent och hans bidrag till den klassiska musikscenen. Vi får höra om hans kompositioner för olympiska spel och presidentskap, liksom hans insatser för att förnya intresset för symfonisk musik bland nya generationer.
Steven Spielberg och John Williams i djupa tankar. Foto: Imdb
Ödmjuk och anspråkslös
Trots sitt enorma arv framstår Williams som en ödmjuk och anspråkslös man, något som dokumentären skickligt fångar. Hans djupa kärlek till musiken lyser igenom i varje intervju och varje scen.
Bouzereau väver även in mindre kända aspekter av Williams liv, som förlusten av hans första hustru, Barbara Ruick, 1974. Denna tragiska händelse berörs kort men ärligt, utan att ta fokus från Williams kreativa drivkraft samt känsla för vad som passar en specifik films ton.
Det är tydligt att han har en djup intuitiv förståelse för musikens roll i berättandet, trots att han själv öppet medger att film som medium – hur lustigt och märkligt det än må låta – aldrig riktigt fångat hans intresse.
John Williams i sitt bästa element – framför en välskolad orkester. Foto. Imdb
Mästerlig iscensättning
Dokumentärens estetik fångar John Williams anda på ett nästan magiskt sätt. Scener med orkestrar som spelar hans musik varvas med arkivmaterial och nyskapande animationer som visualiserar hans noter på ett unikt sätt.
Bouzereaus val att låta Williams själv berätta om sina kompositioner, kompletterat med intervjuer av musiker och filmproducenter, skapar en upplevelse som är lika informativ som emotionellt gripande.
Särskilt kom jag att uppskatta de inslag där mer personliga detaljer träder fram. Exempelvis anekdoten om hur Williams skrattade åt den tillfälliga filmmusiken (på engelska ”temp music”) i Hajen, innan han raskt ersatte den med sina egna ikoniska toner. Toner som det inte nog kan poängteras bidrog till filmens braksuccé, samt rejält förhöjde filmens äventyrliga stämning.
Music by John Williams är inte bara en film om en person, utan ett ode till en hel konstform. John Williams kompositioner har förmågan att förvandla rädslor till hopp, sorg till styrka och fantasi till verklighet.
Via dokumentären får vi inte bara en djupare uppskattning för hans konstnärliga skicklighet, utan också en påminnelse om musikens kraft att beröra och förändra oss.
En hyllning till ett tidlöst arv
På ett personligt plan kan jag inte med ord beskriva hur mycket denne fantastiska mans kompositioner betytt.
Från det att en som 10-åring, fastnaglad i en inte helt oöm biofåtölj på ett fullproppat Rigoletto, översköljdes av de inledande tonerna i ledmotivet till Stjärnornas Krig, var min fascination för allting film predestinerad. Fast i beundran för den magiska och förtrollande musik som i mångt och mycket format mitt filmälskande liv.
Detta är en film som bör ses av alla som någonsin har blivit rörda av tonerna från en orkester eller mäktiga melodier på bioduken. John Williams må vara snart 93 år (f. 8 feb. 1932), men hans arv kommer leva vidare i generationer.
Music by John Williams är ett måste för alla som älskar musik, film och mänsklig kreativitet i största allmänhet.
Jan Sundstedt
Music by John Williams - 2024 Disney+ promo artwork
Regi: Laurent Bouzereau
Producenter: Sara Bernstein, Frank Marshall, Ron Howard, Brian Grazer, Steven Spielberg, med flera.
Musik: Ja, vem kan stå bakom den, månntro...
Music by John Williams finns för närvarande att beskåda via streamingtjänsten Disney+
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
