Alla vet väl vem Horace Engdahl är. Han sitter i Svenska Akademin på stol nr 17. Åren 1999-2009 ledde han Akademin. Han var dess så kallade ständige sekreterare. Idag är det Peter Englund som innehar denna befattning. Englund säger sällan något originellt, men Engdahl har ofta förmågan att komma med snitsiga repliker.
År 2001 gav till exempel Akademin Nobelpriset till den indisk-karibiske författaren V. S. Naipaul. Denne var då aktuell med att ha uttalat sig kritiskt om islamister som Naipaul menade fick fritt spelrum av västvärlden. Då sa Jan Guillou att Akademin, med priset till Naipaul, "spelade mörka krafter i händerna". Antydningen var att Akademin gav Naipaul priset bara för dessa uttalanden. Då bemötte Horace kritiken och sa till Guillou: ”Det där är ett kväkande ur okunnighetens träsk!”
Han uttrycker sig så där, Horace. Det kan låta lite gammeldags. Men han är modern också. I senaste boken ”Cigarretten efteråt” talar han ganska fritt. Det blir en speciell stil: Horace-stilen. Lärd och beläst, men inte rädd för att gå ut i rännstenen.
Men Horace Engdahl lever nog inte i rännstenen. Boken sägs vara resultatet av hans självvalda exil i Berlin efter att ha varit Akademins sekreterare. Han har i den tyska rikshuvudstaden suttit på café och filosoferat. Likt Lars Gustafsson gillar han Tyskland. ”Tyskland är ett Sverige för vuxna” sa Engdahl vid lanseringen av denna bok. Han menade då att debatten i Tyskland förs på en högre nivå än här, man är mer inriktade på sak än på person.
Men även i Tyskland är debatten ganska låst exempelvis kring ämnet mångkultur och den relaterade invandringsfrågan. Få andra svenska kulturpersoner skulle våga skriva en sådan här aforism (ur ”Cigarretten efteråt”):
”Rumänen som står på refugen i väntan på att rusa fram när det blir rött ljus och putsa bilarnas vindrutor i hopp om att få en euro. Oombedda tjänster på gränsen mellan överfall och tiggeri!”
”Cigarretten efteråt” innehåller alltså aforismer: korta reflektioner över livet, konsten och allt. Det är en fin genre, brukad av kloka män genom tiderna. Rent marknadsmässigt är det en smal genre. Men för litteraturälskare som tröttnat på att plöja tjocka romaner är tankeboken en uppfriskande bekantskap. Man läser en aforism, läser två och möter sedan Den Väldigt Kloka tanken, stannar upp och tänker: jamenvisst, varför har jag inte tänkt på det! Som denna, om varför vissa konstverk blir stora och andra inte:
”Vi kallar ett konstverk misslyckat när det går utöver gällande mått utan att genom sitt exempel ändra på skalan. I annat fall kallas det banbrytande.”
Eller den här, om hur de bästa inte ser sig som elit: ”Problemet med elitism är att man bara får med sig de näst bästa. De bästa identifierar sig med allmänheten och ser sig själva som vanliga.”
Eller den här, om hur alla män måste ha en föreställning om sin storhet, ja rent av släppa fram megalomanin, dvs storhetsvansinnet: ”I författandet liksom i erotiken är megalomanin för män en ojämförlig kraftkälla, och varje anfall av förnuft innebär en riskabel energiförlust. Den man som tvivlar på att hans stil eller hans kuk är gudomlig, har inte en chans mot de självhärliga galningarna.”
Så Engdahl kan väcka förargelse, han har lejonklon. Och han har energi. Hans bok utstrålar något slags inspiration och glädje. Det må vara att det finns lite gnäll och malplacerat groll, som att ”[b]loggen är skrivandets återfall i adolescensen”. Med det menar han att bloggande är barnsligt.
Engdahl publicerade under sin karriär före Akademin verk som ”Den romantiska texten” från 1987. Här, kan man säga, lyfte Engdahl fram svenska författare som Esaias Tegnér, Per Daniel Amadeus Atterbom och Erik Johan Stagnelius för en ny generation. Med undantag för Stagnelius så var det ingen som läste Tegnér och Atterbom på den tiden. Engdahl visade att dessa författares verk hade djup och bredd och förtjänade att läsas om. Engdahl gjorde mer än så under 80- och 90-talet, och som summering kan sägas att han är värd sitt salt. Han skulle dock kunna gå ett steg längre och ifrågasätta låsningarna och den primitiva ”god-ond”-etiken som råder i det offentliga samtalet.
Men man kan inte få allt. Vi har ”Cigarretten efteråt” som i alla fall går ut rätt hårt i en del frågor, som detta med svenska kvinnors bortförklaring av kärlek och tvåsamhet, även om de flesta lever i sedvanliga förhållanden. Denna text ur boken visar att Horace verkligen har glöd, att han kan skriva aktuellt och kontroversiellt:
"Man kan inte först onödiggöra mannen och sedan be honom komma till förhandling om 'hur vi ska ha det med kärleken'. Kruxet är att ingen modern kvinna vill erkänna att det skulle vara nödvändigt för henne att ha en man. Får hon frågan, letar hon fram statistik som bevisar att en kvinna har det bättre och är psykiskt friskare om hon lever ensam. Socialstaten spelar med i komedin och erbjuder henne moderskap utan fäder. Följden är att kärleken från kvinnans sida måste presenteras som en excentricitet, något hon ägnar sig åt mot bättre vetande, om man inte som heterosexualitetens fiender rentav beskriver tvekönad parbildning som en följd av indoktrinering. 'Ja, visst är det dumt, men jag är tokig i honom!' är det längsta en upplyst kvinna vågar gå i bejakelse av sitt beslut att leva med en man. Det är en ny konvenans som har avlöst den gamla, den som ålade kvinnan att endast hysa sexuella begär på grund av en önskan om stadgade förhållanden. Nå, det var ju åtminstone ett rationellt skäl! Riktigt vad hennes motiv idag skulle vara, är det emellertid ingen som kan förstå, eftersom mannen inte får vara nödvändig."
Lennart Svensson
http://lennart-svensson.blogspot.se/
Författare: Horace Engdahl
Formgivare: Sara Acedo
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Bandtyp: Inbunden
Språk: Svenska
Utgiven: 201110
Antal sidor: 158
Vikt i gram: 233
ISBN10: 9100126942
ISBN13: 9789100126940
