David Servan Schreibers bok, Anticancer, ett nytt sätt att leva, gavs ut på svenska 2011. Det var samma år som han dog i tredje skovet av sin cancer. Men då hade han överlevt den i 20 år, när han bara fick kort tid på sig kvar att leva när den första gången upptäcktes.
Han var professor i psykiatri i Pittsburg. Han studerade vilka delar av hjärnan som aktiverades vid olika aktiviteter. När det saknades en försöksperson lade han sig själv i tomografen. Då upptäcktes att han hade en elakartad hjärntumör. Från läkare blev han patient.
Hela hans liv rasade samman. Boken är en ömsint skildring av hur det är att vara cancerdömd från djupaste dal till vilja att stå emot och få nytt hopp, och hur diagnosen förändrar inställningen till vad som är viktigt i livet. Jag tror att bokens ljusa ton ger många med cancer en lisa att läsa. Den är ingen undergångsdom. Det finns mycket man kan göra och ta till vara och glädjas åt.
Annons:
Servan Schreiber fick den traditionella medicinens behandling med operation, strålning och cellgifter. Men han tog också reda på allt om cancer och vad han kunde göra för att stärka kroppens egen motståndskraft. Han förändrade sin livsstil och blev friskförklarad. Men åren gick, han slappnade av och gjorde avsteg från vad som var bra. Då kom cancern igen. Ny operation och ny cellgiftsbehandling. Men han lyckades avvända den även den gången igen och blev mer noggrann med friskvården.
”För att förebygga återfall på lång sikt måste man förändra jordmånen: bättre kost, förändring av den mentala inställningen och en starkare kropp genom motion”, skriver han. Det är inte vad den traditionella cancervården ger för råd. Man skall kunna leva som vanligt och helt lita på medicinen klarar det med cellgifter och operation. Tvärtom kan ändrad kost vara farligt och förta verkan av cellgifterna.
Till talet om cancergener replikerar Servan Schreiber att generna har en mycket liten roll för cancern, utan det mesta beror på miljön, och han betonar sambandet mellan kropp och själ. Med vår livsvilja kan vi stärka vårt immunförsvar. Med yoga och meditation kan vi nå en positiv balans.
Till skillnad från skolmedicinen såg han ingen motsatsställning mellan den och alternativ medicin utan ville förena dem och blev en av initiativtagarna till Center for Integrative Medicine. Den klinik för friskvård av cancerpatienter han vårdades i visade många remarkabla resultat för dem som ansågs utsiktslösa för bot.
Den traditionella cancervården borde nog inte vara så säkra på att de ensamma sitter på sanningen och vara lite mer ödmjuka inför kroppens egen läkekraft, om den får lite stöd. Boken är full av exempel på vad som kan vara stärkande och forskningsresultat till stöd för det. Stärka immunförsvaret, dämpa inflammationer, minska stress, god sömn, träning, grönt te, antioxidanter, vitaminer, i synnerhet D, omega-3-fettsyror, minskat kolhydratintag för att för inte gynna cancercellerna genom IDF, insulinrelaterad tillväxtfaktor, och nybildning av blodkärl hos dem.
Cancer är en kronisk sjukdom som vi alla alltid bär latent. Det är osannolikt att vi kommer att kunna utrota cancern genom att satsa på alla nya tekniker för massundersökning och behandling av tumörer, skriver Servan Schreiber. Vi måste arbeta förebyggande.
Hans Sternlycke
Titel: Anticancer: ett nytt sätt att leva Originaltitel: Anticancer: A new way of life Författare: David Servan-Schreiber Språk: Svenska Utgiven: 2011 ISBN: 9789127130043 Förlag: Natur Kultur Antal sidor: 341 sidor
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Christopher Walken i sitt livs roll, en kärlekshistoria som både värmer och svider – och en politisk vision lika skrämmande nu som då. Med "The Dead Zone" (1983) gjorde David Cronenberg något som på ytan såg ut som ett avsteg från sin groteska kroppsskräck, men som i själva verket blev en av hans mest oroande och tidlösa filmer.
Uppdaterad oktober 6, 2025,
Publicerad oktober 4, 2025
När David Cronenberg i början av 1980-talet tog sig an Stephen Kings roman The Dead Zone var han redan känd som kroppsskräckens mästare.
Med filmer som Rabid (1977), Scanners (1981) och det hallucinatoriska Videodrome (1983) hade Cronenberg etablerat sig som en filmskapare som vågade tränga sig in under huden – bokstavligt talat.
Med The Dead Zone valde han emellertid en något annorlunda väg och ton. Här är det inte kroppen som slits i stycken eller förvrids i groteska former, utan människans psyke, samvete och känsla av öde som utsätts för den verkliga tortyren.
Filmen kan ses som en psykologisk mardröm där kärlek, öde och politik flätas samman. Christopher Walken levererar sitt livs roll, Martin Sheen brinner av karismatisk fanatism, och Michael Kamens musik fångar både nerv och värme.
Annons:
Chris Walken, David Cronenberg och Herbert Lom väntar på nästa tagning i ”The Dead Zone”. Foto: Imdb
Gåva eller förbannelse?
The Dead Zone kretsar kring den unge läraren Johnny Smith (Christopher Walken) som efter en allvarlig bilolycka hamnar i koma. När han fem år senare vaknar har allt runt omkring honom förändrats.
Hans ungdomskärlek Sarah (Brooke Adams) har gift sig och skaffat familj, och Johnny själv är märkt för livet – inte bara av den långa frånvaron, utan också av en ny, skrämmande förmåga. Vid beröring kan han se in i människors förflutna och framtid. En gåva, eller snarare en förbannelse, som snart gör honom både hjälte och utstött.
Johnny kämpar med att försöka förstå och acceptera sin förmåga. Han räddar ett barn från att brinna inne, bistår den lokala polisen i deras jakt på en seriemördare i grannorten och hjälper en introvert pojke att öppna upp sig för sin familj.
Dessa episoder fungerar nästan som små noveller i novellsamlingen som är Johnnys liv. De förankrar hans förmåga i vardagen, men visar också den tunga kostnaden – varje gång han använder sin gåva dräneras han, både fysiskt och själsligt.
Till sist leder berättelsen till sin verkliga kärna: vem är egentligen senatorkandidaten Greg Stillson (Martin Sheen)? Stillson är karismatisk, driven och på ytan en folkets man. Men när Johnny skakar hans hand ser han framtiden – Stillson som USA:s president, med fingret på kärnvapnen och världen på randen till undergång.
Här når handlingen sin yttersta spets: vad gör man om man ensam känner till en framtid som måste stoppas?
En seriemördare går lös (t. v.) och Greg Stillson (Martin Sheen) siktar på Vita Huset, i ”The Dead Zone. Montage. Foto: Imdb
Filmkonst på hög nivå
Det som gör The Dead Zone så gripande är hur Cronenberg, för honom ovanligt återhållsamt, låter berättelsen andas. Där hans tidigare filmer ofta gick rakt på kroppens förvandlingar arbetar han här med kyliga miljöer, sparsmakade bilder och en känsla av tomhet som omger Johnny. Ljuset är kallt, färgerna dämpade, och kameran rör sig med nästan kirurgisk precision. Det är som om hela filmen redan befinner sig i ett slags limbo – en död zon mellan liv och död.
Christopher Walken levererar en av sina mest minnesvärda rolltolkningar. Han gestaltar Johnny som en man som är märkt för livet, med en kropp som känns förbrukad och en själ som tyngs av något större än honom själv. Walkens ögon, alltid lite för stora, bär på både skräck och sorg. Varje gång han rör vid någon och kastas in i deras öde ser man tyngden falla över honom. Johnny är inte en klassisk hjälte, utan snarare en motvillig profet som sakta bryts ned av sin egen roll.
Brooke Adams tillför berättelsen mänsklig värme – en påminnelse om vad Johnny kunde haft för liv om inte ödet bestämt annorlunda. Deras historia är varm, ömsint och samtidigt outhärdligt sorglig. De älskar varandra, men tiden har krossat deras chanser till ett gemensamt liv. Brooke Adams spelar med en stillsam intensitet som gör deras återföreningar hjärtskärande.
Martin Sheen å sin sida är elektrisk som Greg Stillson. Sheen spelar rollen med sådan glöd att man förstår varför människor skulle dras till honom – samtidigt som hans ögon brinner av fanatism. Det är en dubbelhet som gör karaktären obehagligt trovärdig.
Tom Skerritt är som den plågade polischefen på jakt efter en fasansfull seriemördare alltid magnifik att skåda. Precis som Herbert Lom och Anthony Zerbe i sina respektive roller. Hela rollistan andas för övrigt högsta klass.
Sarah (Brooke Adams) fyller Johnnys (Christopher Walken) liv med värme, i ”The Dead Zone). Foto: Imdb
Öde och moral
Musiken, komponerad av Michael Kamen, är lika viktig som skådespeleriet. Den skapar nerv när synerna blir övermäktiga, men bjuder också på vackra, nästan stillsamma toner som förstärker kärlekshistoriens tragik. Den växlar mellan isande stråkar och mjuka melodier – precis som filmen själv pendlar mellan skräck och mänsklig värme.
Under ytan av thriller, kärlekshistoria och övernaturlig skräck finns en djupare frågeställning. Filmen ställer frågan: om du kunde se framtiden, hade du då modet att förändra den? Eller är framtiden redan huggen i sten?
Johnnys kamp blir också en moralisk spegel, då han tvingas avgöra när hans förmåga ska användas, och när den blir en för stor börda. Han är fast i ett tillstånd mellan förflutet och framtid – en död zon, inte bara i hjärnan efter olyckan, utan också i sitt själsliv.
Den politiska dimensionen är kanske filmens mest bestående. Greg Stillson är ett porträtt av en ledare vars visioner kan förgöra världen. I kalla krigets kontext var det lätt att se honom som en spegling av tidens rädslor, men sett i dagens ljus känns det nästan profetiskt.
Karismatiska populister, oförutsägbara politiker med stor makt och liten känsla för återhållsamhet – det är ett tema som aldrig förlorar sin aktualitet.
Mer angelägen än någonsin
The Dead Zone är en något ovanlig film i Cronenbergs katalog. Den saknar de groteska effekterna som annars definierade hans filmer, men den är samtidigt lika kroppslig på ett annat plan. Här är det inte den yttre kroppen som förvrids, utan den inre. Psyket, kärleken, själen – allt bryts ned av en kraft som är omöjlig att kontrollera.
Det gör filmen djupt oroande. Den är varken en renodlad skräckfilm eller en enkel thriller. Den är en berättelse om öde, moral och ensamhet, inramad i en kylig estetik som fortfarande får det att knottra sig längs huden. Den mänskliga värmen finns där – i musiken, i kärlekshistorien – men hela tiden med känslan av att den när som helst kan slockna.
I slutet, när Johnny gör sitt ödesdigra val, blir frågan lika mycket vår som hans: om du såg framtiden, skulle du våga agera? Eller skulle du vända bort blicken och hoppas att någon annan bar bördan? Det är den frågan som gör att filmen fortfarande känns lika angelägen, mer än fyrtio år senare.
För de som likt mig föredrar fysisk media kan man med fördel välja utgåva här. Via streaming kan denna tjänst vara ett alternativ.
Jan Sundstedt
"The Dead Zone" - US Alternative Poster.
Regi: David Cronenberg
Manus: Jeffrey Boam, efter en roman av Stephen King
Producenter: Debra Hill och Jeffrey Chernov
Musik: Michael Kamen
Längd: 103 minuter
Svensk premiär 6 januari 1984
I rollerna (urval).
Christopher Walken
Brooke Adams
Martin Sheen
Tom Skerritt
Herbert Lom
Anthony Zerbe
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Mot bakgrund av att "Rymdimperiet slår tillbaka" i år fyller 45, är det hög tid att hylla en av filmhistoriens främsta uppföljare. Föregångaren "Stjärnornas krig" är ett mästerverk, men del två – numera episod fem – är både skarpare och betydligt mörkare.
När Rymdimperiet Slår Tillbaka hade premiär i Sverige sommaren 1980 var det inte bara ett filmiskt världsfenomen som landade – det blev också en märklig kulturpolitisk historia. Statens Biografbyrå bestämde sig, på rekommendation av den insomnade Barnfilmnämnden, nämligen för att barnförbjuda filmen.
Beslutet slog ner som en bomb bland landets unga, framförallt de 11–14-åringar som tre år tidigare levt och andats Stjärnornas Krig. Att de nu skulle portas från att se fortsättningen var för många helt obegripligt.
Harry Kullman, ledamot i dåvarande Barnfilmnämnden – och som enligt utsago sett Stjärnornas Krig två gånger och ”ogillade den skarpt” – ansåg den nya filmens stridsscener ”…onödigt råa – som första världskriget”. Kullman menade vidare att ”…stympning på film är rått och onödigt”. Nya Dagbladets kultursidor instämmer givetvis…
Filmens amerikanska distributör 20th Century Fox häpnade när nyheten om att filmen skulle barnförbjudas nådde dem. I Sverige växte ett ramaskri som till slut tvingade fram en kompromiss i april 1982: filmen fick då en elvaårsgräns, men i en nedklippt version där cirka sju minuter hade försvunnit.
Annons:
Själv lyckades jag, genom en kombination av välsmord käft och goda kontakter med vaktmästarna på Rigoletto i Stockholm, se den oklippta versionen den där sommaren 1980. För en blivande tonåring var det som att få en förbjuden frukt – en upplevelse (numera minne) man bar med stolthet.
Och vilken film det var…
13-årige Henrik överlevde visningen av då barnförbjudna ”Rymdimperiet Slår Tillbaka” – trots dåvarande Barnfilmsnämndens skarpa varningar. Urklipp: Jan Sundstedt kollektion
En handling som vågar mörkna
Där Stjärnornas Krig var ett ljust pojkboksäventyr om kampen mellan gott och ont, vågar uppföljaren dyka ner i mörkare vatten. Rebellerna lider nederlag på nederlag, hjältarna splittras, och tonläget blir mer allvarligt.
Slaget på isplaneten Hoth sätter ribban – spektakulärt, kyligt, hopplöst. Luke beger sig tillsammans med den beskäftiga R2-D2 till träskplaneten Dagobah för att där tränas av 900-årige jedimästaren Yoda, samtidigt som Han Solo, prinsessan Leia, Chewbacca och C-3PO flyr genom galaxen.
Allt leder fram till den ikoniska duellen mellan Luke och Darth Vader i Cloud City, där sanningen om Lukes faderskap avslöjas – en twist som fick biopubliken jorden över 1980 att dra efter andan.
Den här balansen mellan action, mystik och personlig tragedi gjorde Rymdimperiet Slår Tillbaka till något helt annat än en enkel upprepning. Filmen fördjupade sagan och vågade avsluta i moll.
Det går mer eller mindre åt pipsvängen för samtliga våra hjältar i ”Rymdimperiet Slår Tillbaka”. Foto: faksimil
Regi och manus i samklang med förträffligt skådespeleri
George Lucas valde klokt att själv kliva tillbaka från regissörsstolen och istället låta Irvin Kershner ta kommandot. Kershner var mer intresserad av skådespelarnas uttryck och karaktärernas inre än av spektakel. Resultatet är att dialogen känns rappare, relationerna mer påtagliga och stämningen mer vuxen.
Lawrence Kasdan och Leigh Bracketts manus bjuder på en utsökt mix av humor och svärta. Han Solos och Prinsessan Leias gnabbande kärlekshistoria känns trovärdig, medan Lukes möten med Yoda får filosofiskt djup. Här smygs in repliker som blivit odödliga, samtidigt som Vader träder fram som en mer komplex och mäktig skurk.
Harrison Ford glänser verkligen som Han Solo. Han är både rolig, självsäker och samtidigt sårbar – en hjälte med mänskliga drag. Carrie Fisher är strålande som Leia; stark, smart och med en värme som gör hennes och Fords kemi elektrisk.
Mark Hamill får också chansen att växa. Hans Luke är inte längre den naive bondpojken utan en prövad ung man som möter både sina egna rädslor och sitt öde. Och så Darth Vader – här i ondskefull högform, mer hotfull och ikonisk än någonsin, understödd av James Earl Jones mäktiga röst och David Prowse fysiska närvaro.
Vi får dessutom nya karaktärer som blivit legendariska: Yoda, en liten grön varelse med oändlig visdom innanför västen, Lando Calrissian som charmig och ofrivillig förrädare, och inte minst Boba Fett – prisjägaren som snabbt blev en älskad kultfavorit.
Darth Vader stjäl var scen i ”Rymdimperiet Slår Tillbaka”. Foto: Jan Sundstedt kollektion
Tekniskt fulländad
Specialeffekterna var banbrytande då och håller än idag. Industrial Light & Magic levererade miniatyrer, stop motion och komposittekniker som satte en ny standard. Slaget på Hoth, med de massiva AT-AT-maskinerna, ser fortfarande övertygande ut.
Fotot av Peter Suschitzky är stilfullt, från de bländande vita vidderna på Hoth till de neondränkta korridorerna i Cloud City. Legenden John Williams bygger vidare på sitt redan legendariska partitur och introducerar bland annat ”The Imperial March”, ett av de mest ikoniska ledmotiven någonsin, samt ”Yoda’s Theme”, som ger en känsla av lugn och andlig styrka.
Att stora delar av Hoth-scenerna spelades in i Finse i Norge ger filmen en autenticitet som ingen studioinspelning hade kunnat skapa. Skådespelarna kämpade verkligen i snöstormar och kyla – och det syns.
Ett tag snöade det så intensivt att filmteamet bestämde sig för att spela in ett par scener i princip utanför hotellentrén, eftersom det var omöjligt att åka till den tilltänkta inspelningsplatsen.
Imperiet slår med råge tillbaka mot rebellarmén i ”Rymdimperiet Slår Tillbaka”. Foto: faksimil/IMDB
Arvet som formade blockbustern
När man ser tillbaka idag är det tydligt att Rymdimperiet Slår Tillbaka satte en ny standard för hur en uppföljare kunde och borde vara. Istället för att bara upprepa första filmens succé valde Lucas, Kershner, Kasdan och Kurtz att fördjupa, förmörka och utmana publiken.
Det är en modell som senare blockbuster-serier ofta försökt efterlikna: den andra delen som går djupare, tar större risker och vågar lämna tittarna i osäkerhet. Utan Rymdimperiet hade kanske inte superhjältefilmer, fantasyepos eller actionserier vågat samma sak.
För Stjärnornas Krig-fansen är filmen ofta den absoluta favoriten. Filmen kombinerar nostalgi och lekfullhet med ett oväntat allvar, och den vågar låta sagan fortsätta i en tonart som inte ger några enkla svar.
En tidlös klassiker
45 år efter premiären står Rymdimperiet Slår Tillbaka fortfarande som filmhistoriens främsta uppföljare (i hård kamp mot Gudfadern II). Den är inte bara en viktig del av Stjärnornas Krig-sagan utan ett stycke levande filmhistoria som definierat vad en modern franchise kan vara.
Effekterna må vara praktiska och analoga, men de känns fortfarande övertygande. Musiken är tidlös. Skådespeleriet håller högsta nivå. Och berättelsen, med sin blandning av svärta, humor och mytiskt djup, är lika stark idag som 1980.
För mig är det fortfarande samma magi som den där sommaren på Rigoletto, när jag lyckades slinka in på en föreställning som egentligen var förbjuden för min ålder. Biografens mörker, Williams musik som dundrade i högtalarna, snöstormen på Hoth som virvlade över duken – allt finns kvar i minnet, lika levande.
Det är därför Rymdimperiet Slår Tillbaka förblir den uppföljare som alla andra mäts mot – och ingen har ännu överträffat den.
Jan Sundstedt
"Rymdimperiet Slår Tillbaka" - 1980 US One Sheet Style 'B'.
Regi: Irvin Kershner
Manus: Leigh Brackett och Lawrence Kasdan, efter ett synopsis av George Lucas
Producent: Gary Kurtz
Musik: John Williams
Längd: 124 minuter
Svensk premiär 15 augusti 1980
I rollerna (urval).
Mark Hamill
Harrison Ford
Carrie Fisher
David Prowse
Billy Dee Williams
Anthony Daniels
Kenny Baker
Peter Mayhew
Alec Guiness
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Regissören Edward Berger bjuder med dramathrillern "Konklaven" in oss till Vatikanens innersta kretsar, där röken stiger och maktens schackpjäser flyttas i tystnad bakom lyckta dörrar.
Hur gör man ett kardinalmöte och val av en ny påve till en rafflande film? Enkelt: man doppar det heliga i en gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar. Vilket är precis vad regissör Edward Berger gör med långsamma dramathrillern Konklaven.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 16 maj 2025.
Filmen baseras på ansedde författaren Robert Harris roman med samma namn. Harris är ingen främling för dramatik och thrillers, med romaner som Fatherland, Enigma, The Ghost och An Officer and a Spy på sitt samvete.
Flera av hans böcker har blivit filmatiserade, däribland The Ghost Writer (2010) och An Officer and a Spy (2019), båda i regi av Roman Polanski.
Annons:
Edward Berger, som tidigare regisserade den hyllade På Västfronten Intet Nytt (2022), skiftar med Konklaven fokus från skyttegravar till stenkorridorer, från skrik till viskningar. Intensiteten förblir emellertid intakt.
Konklaven är en film där tystnad bär mer tyngd än tusen repliker. Där ett höjt ögonbryn kan vara lika farligt som en dolk i ryggen och varje kommatecken vägs på våg. Actionsekvenserna består av långa monologer och intellektuella samtal – inte av biljakter och hisnande stunts.
Påven är död – länge leve påven
Efter den sittande påvens plötsliga död samlas kardinalerna i Vatikanen för att välja en ny ledare för den katolska kyrkan. I centrum står dekanen Thomas Lawrence (Ralph Fiennes), en stillsam men samvetsgrann man med ett förflutet han helst vill undvika att konfronteras med.
När han får i uppdrag att leda konklaven – det hemliga valet av ny påve – dras han in i ett nät av intriger, rivaliteter och farliga avslöjanden. Snart visar det sig att påvens död inte var så okomplicerad som det först verkade.
Ett hemligt brev blottlägger dolda sanningar som hotar att rita om hela det kyrkliga maktspelet. I takt med att omröstningarna fortskrider och tystnaden förtätas ökar pressen på Lawrence – inte bara att avgöra vem som ska bli nästa påve, utan också om sanningen får plats i en värld byggd på tro, lojalitet och tystnad.
Vit rök eller något mer ödesmättat, i ”Konklaven”. Foto: Imdb/Focus Features
Kammarspel med hårda konsekvenser
Konklaven är ett kammarspel där varje detalj är noggrant avvägd för att skapa en tryckande, nästan klaustrofobisk atmosfär. Edward Berger regisserar med en kirurgs precision och låter rummet tala. Filmen saknar övertydliga effekter och snabba klipp; istället smyger den fram med långsamma, avvägda rörelser.
Här stängs dörrar långsamt, men konsekvenserna smäller hårt. Den lågmälda stilen stärker dramatiken och fördjupar filmens tematik av svek, skuld och försoning.
Intrigen river långsamt fram spänning och drama genom subtilt förräderi och inre slitningar. Vändningarna sker inte genom yttre hot eller plötsliga upptäckter, utan genom tvekan, ordval och obevekliga val. Det är ett spel av ord – där varje handling får viktiga konsekvenser.
Tematiskt utforskar filmen maktens många ansikten. Här döljer fromma fasader mörka strategier, och tro används både som tillflykt och vapen. Frågor om skuld, förlåtelse och sanningsbegrepp behandlas på ett eftertänksamt sätt utan att filmen blir predikande.
Det långsamma tempot, särskilt i filmens mitt, kan vara en utmaning för vissa tittare, och den intellektuella inramningen ger emellanåt filmen en något högtravande ton. Symboliken, även om den är intressant, kan ibland kännas överarbetad, vilket stundtals drar filmen mot det pretentiösa.
Magnifik ensemble
Ralph Fiennes är central i det tysta maktspelet. Som kardinal Lawrence ger han karaktären en kombination av gravitas och inre tvivel. Hans spel är återhållsamt, men varje nyans i hans blick avslöjar en man plågad av samvete, splittrad mellan sin tro och sin moral.
Fiennes bär huvudrollen med stor pondus, men det är samspelet med resten av ensemblen som verkligen lyfter filmen. Stanley Tucci är både charmig och kylig på sitt typiska vis, medan John Lithgow ger sin roll som kyrkans strateg extra tyngd och nerv.
Isabella Rossellini sticker ut som Syster Agnes – en av få kvinnor i den mansdominerade världen som är den katolska kyrkan – och hennes lågmälda men starka närvaro ger filmen en extra mänsklig dimension.
En stilla men skälvande storm
Edward Berger har skapat en ovanlig thriller, där dramatiken inte ligger i yttre explosioner utan i inre slitningar, och för den som söker en djupare och kanske något eftertänksam film torde Konklaven på goda grunder vara ett kraftfullt och engagerande drama.
Konklaven är en film som kräver fokus – men också belönar med något som få filmer lyckas förmedla: känslan av att ha blickat in i människans allra mest svåråtkomliga rum. Inte bara Vatikanens innersta helgedomar, utan också samvetets.
Jan Sundstedt
Konklaven - 2024 US One Sheet.
Regi: Edward Berger
Manus: Peter Straughan, efter en roman av Robert Harris
Producenter: Tessa Ross, Juliette Howell, Michael A. Jackman, Robert Harris och Alice Dawson
Musik: Volker Bertelmann
Längd: 120 minuter
Svensk premiär 20 december 2024
I rollerna (urval).
Ralph Fiennes
Stanley Tucci
John Lithgow
Lucian Msamati
Jacek Koman
Isabella Rossellini
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Joseph Kosinski tar med det fartfyllda racingäventyret F1 steget från amerikanska stridsplan och Tom Cruise (Top Gun: Maverick) till Formel 1-bilar och Brad Pitt. Dock med samma känsla för ton och stil, inklusive spektakulära racingscener vars like man sällan skådat.
Handlingen i filmen må på ytan kännas bekant – comebacken, rivaliteten, den underdog-resa vi sett förut – men Kosinski viker inte undan för klichéer utan omfamnar dem. Resultatet blir en rak, enkel men effektiv berättelse som förstår att det i grund och botten handlar om hetta, hjärta och hästkrafter.
En comeback på blodigt allvar
Brad Pitt spelar den åldrande föraren Sonny Hayes – en tidigare ung och lovande stjärna som tvingades bort från sporten efter en allvarlig olycka. Efter övertalning av stallchefen Ruben Cervantes (Javier Bardem) gör Hayes emellertid comeback i ett nytt, hårt pressat stall, under teknisk ledning av den lågmälda men briljanta chefskonstruktören Ruth (Kerry Condon).
Stallets nya affischnamn, den unge och karismatiske Joshua Pearce (Damson Idris), är snabb, självsäker och full av ambition – och ser Hayes mer som en bromskloss än en mentor. Hayes, som till en början själv tvivlar på sitt beslut att återvända, får kämpa både med sin åldrande kropp och med ett team som helst ser att han håller sig ur vägen.
Annons:
Men i takt med att teamets bil utvecklas och racen blir allt mer intensiva, byggs både rivaliteter och allianser upp – på och utanför banan. Konflikterna är sportsliga, tekniska och personliga. Det handlar om ära, prestige, framtid och försoning – och att klara sig med livet i behåll…
Vännerna och före detta konkurrenterna i ”F1”. Foto: Imdb
Kosinski, Zimmer och stjärnglans
Joseph Kosinskis regi är genomgående säker. Han vet exakt var han vill att tempot ska accelerera – och var han behöver växla ner. Filmen är mestadels tajt, även om den i mittenpartiet tappar viss energi. Här finns några längre dialogscener och sidospår i vägkanten som kanske kunde ha kortats eller komprimerats. Men i en film med så här mycket hjärta och motorolja är det lätt att förlåta.
Musiken av Hans Zimmer förtjänar att nämnas. Där Zimmer ibland anklagats för att upprepa sina storslagna ljudmattor visar han här att han fortfarande har ny energi. I F1 skapar han ett kraftfullt, ibland elektriskt soundtrack som lyfter många av filmens redan intensiva scener till nya höjder. Det är tungt, pulserande – och samtidigt tematiskt väl avvägt.
Brad Pitt bevisar återigen att han är en av de mest mångsidiga stjärnorna i Hollywood. Hans tolkning av Hayes är både karismatisk och bär på ett slags nedtonad melankoli, vilket ger karaktären djup. Javier Bardem, i rollen som stallets färgstarke teamchef, är lika magnifik som alltid – stökig, sarkastisk och med en glimt i ögat. Damson Idris är stark i rollen som rivalföraren Joshua Pearce, och Kerry Condon gör ett av sina bästa porträtt hittills: tekniskt skarp, mänsklig och trovärdig utan att spela över.
En iögonfallande detalj med F1 är kanske inte bara farten – utan att filmen så tydligt tar tillbaka något som under lång tid lyst med sin frånvaro på bioduken: manligheten. Här finns en självklarhet i karaktärernas sätt att röra sig, tala, interagera – och framför allt tävla. Här finns inte ett uns av den ironiska distans eller könspolitiska försiktighet som präglar mycket av dagens mainstreamproduktioner.
Sonny Hayes är en man av gammal skola, men inte utan djup. Han är modig, sårbar och erfaren, men framför allt är han rak. Filmen förmedlar på ett uppfriskande sätt att styrka och känslighet inte är motsatser – de är två sidor av samma mynt. Balansen mellan Hayes och stallets chefskonstruktör Ruth är ett fint exempel på detta: ett professionellt samspel som präglas av ömsesidig respekt och öppenhet – inte av pekpinnar eller könsdrivna maktdemonstrationer.
Brad Pitt och Damon Idris tillsammans med riktiga F1-äss såsom Max Verstappen, Fernando Alonzo och Carlos Sainz i ”F1”. Foto: Imdb
Hisnande racingscener
Vad som verkligen får filmen att sticka ut är racingscenerna. Hur dessa är filmade är en uppvisning i modern actionestetik – utan att kännas digitalt plastiga. Kosinski använder verkliga bilar, riktiga förare och ofta autentiska tävlingsbanor – med kameror monterade direkt på karossen – kombinerat med viss datoranimering.
Tillsammans med DP:n Claudio Mirandas vassa öga (Oblivion, Top Gun: Maverick) skapas en bildspråklig intensitet som känns in i lacken.
I vissa scener känns det nästan som att vi i publiken sitter bakom ratten, med G-krafter i kroppen och adrenalinet pumpande. Och när kameran sveper genom depån i slow motion, eller följer däcken millimeter för millimeter genom regnvåta kurvor, når filmen tvivelsutan nivåer som kan jämföras med exempelvis Le Mans (1971) och Days of Thunder (1990).
Att dessutom flera av dagens riktiga Formel 1-förare dyker upp i cameos – och att man filmat under verkliga Grand Prix-helger – ger ett välkommet skimmer av autenticitet. Det här är en film som älskar sporten, och det märks tydligt.
För att förstå hur fort det faktiskt kan gå i F1-lopp, kan nämnas att finländske Valtteri Bottas år 2016 satte rekordet för högsta hastighet någonsin i ett F1-lopp med hela 372,5 kilometer i timmen. Denna imponerande topphastighet visar hur snabb och intensiv sporten kan vara, och ger en tydlig bild av de extrema krav som ställs på förarna.
En av många hisnande scener i ösiga ”F1”. Foto. Imdb
En väloljad maskin till film
F1 är ett exempel på vad som händer när talangfulla filmskapare får arbeta med ett tydligt mål, stor passion och tillräckliga resurser. Resultatet är inte bara en tekniskt imponerande actionfilm – utan också ett andligt systerverk till filmer som Top Gun (1986), Rush (2013) och till och med Rocky (1976).
Det handlar inte bara om att vinna, utan om att återfinna sig själv. Att tävla – inte mot andra, utan mot sig själv.
Även om filmen som helhet kanske är några minuter för lång, spelar det egentligen mindre roll när helheten är så pass väloljad. Det här är filmisk motorsport i högsta växel.
I en tid då mycket av Hollywood verkar besatt av att göra rätt i första hand – snarare än att berätta bra historier – känns F1 som ett befriande vrål från både det förflutna och framtiden. Den kombinerar klassiskt berättande, otrolig action och moderna tematiska nyanser utan att bli tillrättalagd eller platt.
Det här är inte bara en film för motorsportfantaster – det är en film för alla som längtat efter att bioupplevelsen återigen ska kännas i kroppen, i magen, i bröstkorgen. Det här är ett högoktanigt vrålåk som starkt rekommenderas.
Jan Sundstedt
F1 - 2025 US One Sheet 'IMAX' Version.
Regi: Joseph Kosinski
Manus: Ehren Kruger (efter en grundstory av Joseph Kosinski och Ehren Kruger)
Producenter: Jerry Bruckheimer, Dede Gardner, Lewis Hamilton, Jeremy Kleiner och Joseph Kosinski - med flera.
Musik: Hans Zimmer
Längd: 155 minuter
Svensk premiär 25 juni 2025
I rollerna (urval).
Brad Pitt
Damson Idris
Javier Bardem
Kerry Condon
Kim Bodnia
Tobias Menzies
Sarah Niles
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
