Artikeln publicerades ursprungligen den 6 maj 2021.

Vad kan skrivas och uttryckas om detta mästerverk som inte har skrivits eller uttryckts tidigare? Filmen är milt sagt ett chef‑d’oeuvre av filmmagi.

Man kan ostört konstatera att Alien för alltid påverkat och influerat genrer som exempelvis science-fiction, skräck och thriller. Inflytandet detta glansnummer haft på filmindustrin kan jämföras med James Bond, Stjärnornas Krig, Hajen och Psycho. Ett resultat av vad man kollektivt kan uppnå när det finns talang i toppklass inom varje aspekt av filmskapande såsom regi, manusskrivande, klippning, produktionsdesign, scenografi, specialeffekter, musik och skådespeleri.

Till skillnad från i dag, i en tid då totalitär och politisk korrekthet i mångt och mycket sätter handfängsel på den individuella och kollektiva kreativiteten, skapades Alien i en svunnen tid. En tid som var mer kreativ, mer vågad, mer utmanande och inte livrädd för att trampa någon på tårna. Plus det faktum att många filmbolagschefer och andra ansvariga på filmbolagen hade  större cojones.

LV-426…

Bogseringsfartyget Nostromo, med miljontals ton mineralmalm i lasten, är på återresa från ett deep space-uppdrag när besättningen oplanerat väcks ur sin hypersömn. När manskapet så småningom blir varse om att de vare sig är framme vid eller ens halvvägs till jorden, förklaras det bryska uppvaknandet av att skeppets huvuddator ’Mother’ avbrutit hypersömnen.

Orsaken är att en märklig signal har mottagits. En signal som enligt regler och förordningar måste undersökas. Inledningsvis tolkar man signalen som en nödsignal.

Sagt och gjort kopplar Nostromo loss från sin gigantiska last och beger sig till planetoiden (i uppföljarna döpt till LV-426/”Acheron’) för att undersöka det hela. Väl där börjar kommendörkapten Ellen Ripley i detalj försöka tyda meddelandet. Sakteliga blir hennes analys att det kanske inte är en nödsignal utan en varningssignal…

Det är främst tre personer vi ska tacka för att Alien såg dagens ljus 1979. En trio bestående av Dan O’Bannon, Ridley Scott och H.R. Giger.

Dan O’Bannon

Utan Dan O’Bannon = ingen film. Det var han som, tillsammans med sin gode vän och arbetspartner Ronald Shusett, inspirerat klurade ut grundstoryn och den övergripande handlingen. Duon sammanställde likaså det första manuskriptet. Det manuskript som kom att skickas ut till, förhoppningsvis, intresserade filmbolag och hugade finansiärer.

Ett manuskript som i senare skeden förvisso genomgick ett antal så kallade re-writes och justeringar. Justeringar avseende främst filmens dialog, besättningsmedlemmarnas namn samt, framför allt, tillkomsten av roboten Ash. Grunddragen är emellertid för evigt signerade Dan O’Bannon.

Att O’Bannon inte har fått mer uppmärksamhet för sina kreativa bedrifter är för mig en smärre gåta. Ett konstnärligt och nyskapande geni ut i fingerspetsarna.

Ridley Scott

Ett visuellt genius är en passande beskrivning av Ridley Scott. Tillsammans med Stanley Kubrick och William Friedkin har/hade Scott kanske det främsta visuella ögat i branschen. Storyn må ha varit O’Bannons idé men Ridley Scott gav idén ett liv och universum. Varje scen och individuell bildruta ett unikum av konstnärlig skönhet och filmkonst. Var och enskild bildkomposition så genomtänkt och elegant att åskådaren häpnar.

Scotts prestation blir inte mindre genialisk mot bakgrund av det faktum att Alien blott var hans andra biofilm. Han hade gjort en större produktion innan Alien och det var något fundamentalt annorlunda; kostymdramat The Duellists (1977). Han var å andra sidan ingalunda nybörjare i branschen då han regisserat uppskattningsvis 2 000 reklamfilmer.

Ridley Scott besatt ävenledes en bakgrund som art director och hade dessutom studerat vid den brittiska konst- och formgivningshögskolan Royal College of Art.  Så visuell erfarenhet fanns i överflöd.

H. R. Giger

Sist men inte minst går en betydande dos beröm till den excentriske och nästintill halvgalne schweizaren Hans Rudi Giger. Giger skapade och utformade ett mystiskt, säreget och skrämmande samt smått erotiskt filmmonster i form av  The Xenomorph – the Alien. Något som biopubliken inte tidigare skådat. Inklusive dess otäcka men visuellt tilldragande universum.

Ett genidrag av Dan O’Bannon och Ridley Scott att övertyga produktionsbolaget Brandywine och filmbolaget 20th Century Fox att insistera på att få schweizaren ombord på skeppet. Den biomekaniska konst som är Gigers signum blev en absolut nödvändig ingrediens i det cineastiska mästerbygge som är Alien.

Perfekt rollbesättning

Kudos skall givetvis föräras andra medverkande, såväl bakom som framför kameran. Skådespelarna är perfekta i sina respektive roller: Tom Skerritt (Dallas), John Hurt (Kane), Harry Dean Stanton (Brett), Veronica Cartwright (Lambert), Ian Holm (Ash), Sigourney Weaver (Ripley) och min personliga favorit i filmen – Yaphet Kotto (Parker). Kotto praktiskt taget stjäl showen som den frispråkige och modige mekanikern Parker. Måhända har Parker en speciell plats i mitt hjärta då han påminner lite om mig själv.

Icke att förglömma är Bolaji Badejo. Mannen som gav vår älskade Xenomorph sin karakteristiska stil. Bolaji, född i Nigeria, 2.08 lång och vid tidpunkten bosatt i England för att där studera grafisk design. Han upptäcktes av en slump när personal ur film-teamet besökte en pub intill inspelningsstudion Shepperton Studios. Man hade stött på problem när det gällde att hitta någon som passade inuti Gigers dräkt. Ridley Scott hade testat dansare, mimartister och cirkuspersonal utan lycka. Tänk vad det kan ge när man kliver in på lokala puben för en styrketår. Here is wisdom.

Specialeffekterna som för sin tid var och fortfarande är häpnadsväckande ska också nämnas. Mitt förmenande är att man bör försöka med praktiska effekter så långt det är möjligt. Datoranimering (CGI) praktiseras med fördel spar- och återhållsamt och inte per default.

Jerry Goldsmith

Denne legendariske kompositör la avslutande glasyr på tårtan med sin kusliga och suggestiva men också vackra och smått poetiska musik. Det går inte att föreställa sig Alien utan Jerry Goldsmith musik. Musiken till Alien kan emellertid vara bland det märkligaste och samtidigt mest fascinerande som hörts på film. Detta mot bakgrund av att Ridley Scott och ljudklippare Terry Rawlings gjorde ett omdebatterat ”klipp och klistra”-påhitt och rackartyg med filmens soundtrack.

Motivet till de kontroversiella (och av Goldsmith avskydda) ändringarna har sin bakgrund i att Ridley Scott var, tro’t eller ej, inte helt övertygad med det material Jerry Goldsmith levererat. Lösningen, som Scott såg det, landade i att stuva om delar av musiken från tilltänkta scener till andra samt att integrera musik från filmen Freud (1962) lite här och var. Ironiskt nog så är det Jerry Goldsmith som komponerat musiken till Freud.

Oavsett vad man kan tycka om det hela, så kvarstår faktumet att musiken till filmen är perfekt balanserad och den slutliga pusselbiten i vad som gör Alien till en av de bästa filmer som skådats. Utöver O’Bannon, Scott och Giger går det utan tvekan att hävda att musiken av Jerry Goldsmith är det som höjer filmen till episka proportioner.

Alien är en fantastisk film som ingen levande själ får missa. En storartad, briljant och praktfull upplevelse jag kan se om och om igen. En film av det slag vi i bästa fall får uppleva ungefär var tionde år. Jag älskar filmen av hela mitt hjärta och väsen och således får Alien den högsta av rekommendationer.

Som grädde på det berömda ser sju år senare ett nästintill likaledes storartat mästerverk dagens ljus, i form av James Camerons hyllade uppföljare Aliens. Något jag säkert får anledning att återkomma till framgent. Valfri fysisk version av Alien finner en förslagsvis här och streamaren förelås kika in på denna plats.

Jan Sundstedt

Epokgörande filmer vars ton, kulör och handling har haft stor betydelse för och påverkan på filmindustrin dyker upp ungefär vart tionde år och Blade Runner är definitivt en av dessa. Huvudansvaret bör tillskrivas legendariske regissören Ridley Scott – en herre som vet att trollbinda sin publik med visuella penseldrag.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 25 mars 2023.

Drömmer androider om elektriska får?

Efter succén med Alien tog Ridley Scott 1982 sig an ännu ett mastodontprojekt; filmatiseringen av Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep. Titeln Blade Runner lånades emellertid från en annan bok, eller rättare sagt två böcker: William S. Burroughs novell Blade Runner (a Movie) – som ursprungligen var tänkt som en berättelse – och Alan E. Nourse roman The Bladerunner.

Ingen av dessa böcker har dock någon särskild relevans för handlingen i vare sig Dicks roman eller den färdiga filmen.

Philip K. Dick ogillade den ursprungliga manusförfattaren Hampton Fanchers samtliga utkast, vars handling där beskrevs som en regelrätt strid mellan Blade Runners och Replicants, något som är väsensskilt från romanen. I slutändan användes inget av Fanchers utkast.

Det filmfärdiga manus som Scott jobbade efter blev istället versionen av David Webb Peoples. Endast Fanchers titelförslag behölls, istället för exempelvis ”Replicant” och ”Dangerous Days”.

Noterbart är Hampton Fanchers förslag på skådespelare i huvudrollen som Rick Deckard. Han föreslog namn som Robert Mitchum, Christopher Walken eller Tommy Lee Jones. Ridley Scott ville å andra sidan ha Dustin Hoffman. Hoffman var initialt intresserad men hoppade 1980 av projektet.

Ridley Scott har i efterhand erkänt att han var helt fel ute i sitt initiala tankegods. Rain Man som Rick Deckard? Skulle inte tro det…

Rollen gick som vi vet till Harrison Ford. Vid det här laget var Ford på toppen av Hollywoods A-lista. I och med ikoniska roller som Han Solo och Indiana Jones hade Ford visat upp ett brett register och sin förmåga att på ett trovärdigt sätt gestalta manliga män med romantiska drag.

Till denna schvungfulla lista av karlakarlar kunde vi 1982 även lägga till – Rick Deckard.

Replikanter

I början av tjugoförsta århundradet utvecklar det globalistliknande företaget The Tyrell Corporation avancerade robotar som kallas replikanter. Dessa är främst avsedda att avlasta mänskligheten från hårt kroppsarbete och livsfarliga arbetsuppgifter. Replikanter utför också slavliknande arbete långt ut i solsystemet, där profithungriga företag påbörjat kolonisering av avlägsna planeter.

Efter det att en grupp Nexus 6-replikanter iscensatt ett myteri på en av dessa kolonier, blir replikanter olagliga på jorden. Polisenheten Blade Runner har till uppgift att förstöra – i deras språkbruk ”pensionera” – replikanter som tar sig tillbaka till moder jord.

Människor som bistått en replikant döms även de till hädanfärd.

Los Angeles, år 2019, en före detta blade runner vid namn Rick Deckard (Harrison Ford), kallas åter i tjänst för ett akut uppdrag. Fyra omtalade replikanter, lejonparten stridsmodeller, har rymt och lyckats ta sig till jorden. Gruppens ledare är Roy Batty (Rutger Hauer), en extremt kraftfull och intelligent replikant.

En av de förrymda gör ett försök att infiltrera Tyrell Corporation genom att utge sig för att söka jobb.

Replikanten Leon upptäcks emellertid tack vare ett avancerat personlighetstest, avsett att skilja replikant från människa. Han lyckas fly och är sedan dess försvunnen. Det blir nu upp till Deckard att spåra upp och ”pensionera” de fyras gäng innan de lyckas i sitt uppsåt – att förlänga sin livslängd och leva oupptäckta ibland oss. En väsentlig McGuffin i filmen är det faktum att en replikants livslängd endast är fyra år.

Roy Batty & kompani har med andra ord ont om tid…

Problematisk inspelning

Inspelningen är mytomspunnen och, som en före detta statsminister fiffigt myntade, ett mästerskap i käbbel. Harrison Ford käbblade med sin motspelerska Sean Young – som spelar replikanten Rachael (i filmen inleder Rachael och Deckard ett förhållande). Ridley Scott i sin tur käbblade med i princip hela filmteamet och i synnerhet med Ford och Philip K. Dick. Det gick så långt att Scott hotade med att hoppa av inspelningen.

Käbblandet antog smått episka proportioner i form av upptryckta t-shirts med diverse syrliga budskap. På något märkligt vis lyckades dock kombattanterna lugna ner sig så till den grad att inspelningen slutfördes. Utmattade, men inte uträknade, tog man sig samman för stundande premiär.

Testvisningar gav emellertid viss anledning till oro i leden då ett inte obetydligt antal besökare kommenterade att man inte begrep filmen.

Upplösningen/slutet var heller inte något som föll mången på den berömda läppen. För otydligt, intetsägande och alldeles för negativt var den återkoppling som ofta gavs. Konsekvensen blev ett antal så kallade re-shoots men framför allt tillägget av en (kontroversiell) berättarröst (Harrison Ford). Något som herr Ford tydligt kungjort att han högst motvilligt gick med på.

Kuriosa: I filmen finns ”rest”-scener från Stanley Kubricks skräckepos The Shining. Vilka dessa är får man själv lista ut…

Från flopp till kultstatus

Filmen hade till slut premiär i juni 1982, vilket inte var vilket filmår som helst. Med filmer som E.T., Poltergeist, First Blood, Rocky III, Gandhi, The Thing, Mad Max 2: The Road Warrior och Conan Barbaren var konkurrensen mördande. I denna flora av imponerande skapelser floppade Blade Runner.

Med en budget av 30 miljoner dollar drog den i USA in endast omkring 33 miljoner – en besvikelse för filmbolaget. I samband med video, laserdisc och allsköns fysiska format har Blade Runner över tid tjänat in sin budget samt genererat skaplig ekonomisk vinst.

Framför allt har filmen erhållit en kultstatus av rang och hyllas unisont av såväl kritiker som fans av science-fiction.

Filmen är en visuell tour de force där Ridley Scott precis som i Alien behandlar varje scen med omsorg. Blade Runner bländar åskådaren med sitt landskap av bild och ljud. Med praktiska specialeffekter lika gångbara nu som då. Enbart skapelsen av det Babels Torn-liknande The Tyrell Corporation är i sig ett tekniskt underverk.

Då jag inte läst romanen uttalar jag mig inte om den, utan konstaterar att manuset är väl utmejslat med intressanta karaktärer, omvälvande intriger samt en dialog som fängslar. Ska jag uttrycka någon kritik är det att filmen vid enstaka tillfällen stannar upp en aning och blir något utdragen. Det är likafullt inget som stör helhetsintrycket.

Ett helhetsintryck där samtliga skådespelare får väl godkänt. I synnerhet Ford, Hauer, Darryl Hannah och Joe Turkel glänser. Musiken av Vangelis suger in åskådaren i ett drömskt landskap.

Sensmoral

Filmen bär på en rad intressanta och varnande beröringspunkter med vår samtid. Vad händer när stora företag likt Tyrell leker Gud och petar i sådant en icke bör peta i? Tänk Big Tech och Big Pharma. Är det verkligen sunt att bygga större och större städer, där människor packas ihop på höjden och bredden? Tänk World Economic Forum och dess koncept 15-minutersstaden.

Är artificiell intelligens verkligen något att eftersträva? Vad sker den dagen då våra robotar blir praktiskt medvetna om sin egen existens? Alla dessa filosofiska spörsmål står att finna i Blade Runner – och mer därtill. Är vi kanske själva någon form av replikanter utan att veta om det?

Vi kan glädja oss åt att filmen finns i tre olika versioner: Bioversionen (1982), Director’s Cut (1992), och The Final Cut (2007). Samtliga har sin charm och sina supportrar. Personligen lutar jag, av delvis nostalgiska skäl, åt bioversionen. The Final Cut-versionen växer likväl i mina ögon med sin något tydligare linje vad gäller handlingen.

Jag kan för den intresserade även rekommendera den 212 (!) minuter långa dokumentären Dangerous Days, som avhandlar varje aspekt av hur filmen blev till – från koncept till avslutad produkt.

Valfri fysisk version av Blade Runner finns att införskaffa på denna hemsida samtidigt som streamingentusiasten här finner sitt lystmäte. Till dig som ännu inte sett Ridley Scotts episka stycke är det bara att gratulera till den högtidsstund som följer med denna klassiker.

Jan Sundstedt