Den tunisiske presidenten Kaïs Saied proklamerade nyligen att landets demografiska sammansättning riskerar att upplösas på grund av storskalig illegal invandring.

Vänsterliberala grupper och organisationer gick till snabb attack mot Saied tillsammans med internationell medströmsmedia, som riktade tillmälen mot politikern som ”rasism” och ”främlingsfientlighet”, på samma sätt som man tidigare gjort mot europeiska politiker som uttalat sig på liknande sätt.

Bilder från huvudstaden Tunis visar också ett uppbåd av aktivister med stereotypiskt vänsterradikala budskap som ”All migrants are Welcome” och även med den våldsbejakande svart makt-rörelsens slagord ”Black Lives Matter”. Tids nog föll Saied till föga under pressen och hävdade att han blivit missförstådd, betonade att Tunisien är ett ”afrikanskt land” och att han själv minsann har släktingar som gift sig med svarta.

Tunisien har en lång och brokig historia och koloniserades bland annat 1881 av Frankrike och blev självständigt först 1956 efter en mångårig frihetskamp. Blott 67 år senare får tunisierna nu alltså höra av liberala aktivister att man inte har någon rätt att bevara sitt folk eller värna sin kultur.

Allas rätt till olikhet

Anklagelser om ”xenofobi” när man slår vakt om etniska rättigheter har som bekant varit modus operandi i västvärlden under lång tid. Europeiskättade länder genomsyras numera av en öppen etnomasochism, där det offentliga rummet belönar bespottande av den egna kulturen eller vurmande för det främmande, generellt utan någon som helst form av urskiljning. Argumentationen är som regel primitiv, i stil med att det är gott att ta del av olika mattraditioner och därför bra att blanda samman alla världens folk längs samma gator. Den som ser negativa konsekvenser av politiken som bedrivs gör det, enligt propagandamaskinen, inte utgående från nykter analys, utan för att man är en ”dålig människa”.

Drevet mot Saied sätter fingret på att det inte längre bara är västerländska nationer som får möta pressen från denna typ av globalistisk subversion. Denna har udden allt tydligare inriktad på att upplösa alla nationella kulturer och folkgrupper utan undantag, vilket tunisierna blivit näst i tur att få känna av.

Den tunisiske presidenten är samtidigt inte den förste utomeuropeiske företrädare som mött kritik när man hävdat sitt eget folks rätt till oberoende eller förespråkat rätten till olikhet i största allmänhet. Ett av de mer berömda exemplen på detta är den afroamerikanske boxaren Muhammed Ali som i tv-programmet ”Parkinson” 1971 berättade för den märkbart irriterade programledaren att han inte ville ha en vit fru utan en svart sådan – och att han som de flesta önskade att hans barn skulle se ut som och påminna om honom själv.

– Det är inte sorgligt att jag vill att mitt barn ska se ut som jag. Varje intelligent person vill att deras barn ska se ut som honom.

– Blå fåglar flyger med blå fåglar, röda fåglar kommer att vara med röda fåglar. Duvor vill vara med duvor och örnar med örnar. Gud gjorde inga misstag, fortsatte Ali.

Ingen slipper undan

Den amerikanske filosofen Greg Johnson sammanställer i sin bok ”Det nationalistiska manifestet” ett antal etiska och moraliska utgångspunkter för en balanserad form av nationalism, vilket Johnson betonar inte omfattar någon form av ”överhöghet” för en grupp att kunna exploatera andra – utan om universella rättigheter som principiellt måste gälla alla folkgrupper.

”Etnonationalismen är en universell rättighet som alla etniska grupper och folk har. (…) Om ett folk väljer nationellt självbestämmande, har ingen rätt att motsätta sig dem”, konstaterar han.

Att det finns en tydlig politisk agenda bakom den kulturella kreolisering och etniska upplösning som påbörjats och drivs på i Väst kan nog ingen längre ifrågasätta, åtminstone inte utan att kompromissa rejält med sin intellektuella hederlighet. Att bryta dessa trender är samtidigt lättare sagt än gjort och trots många olika försök har kritiker av dessa ännu inte lyckats bryta igenom de svåra barriärer som systemet satt upp i deras väg. Den konventionella medieapparaten och dess allierade grindvakter i form av vänster- och högerextrema underrättelsegrupper som Expo och ADL har hittills effektivt lyckats sätta stopp för alla som på allvar försökt att göra detta genom sin inarbetade metodik att utmåla dessa som moraliskt klandervärda ”extremister” och ”rasister” i ett mycket högt tonläge.

I verkligheten finns ingenting skamligt med viljan att bevara den etniska och kulturella särarten i sitt land – oavsett om denna är tunisisk eller arabisk, japansk eller asiatisk, svensk eller europeisk. Alla som besökt andra delar av världen vet att Tunis, Tokyo och Stockholm inte är likadana – och tråkigt vore väl annars. Tillsammans utgör dessa den verkliga mångfalden på vår jord och tack vare kontrasterna blir det också möjligt att se varje unik identitet i ett starkare ljus.

Jordens folk är inte utbytbara, och den verkliga anti-moralen ligger tvärtom i att hävda att så är fallet. Det är därför beklagligt att Kaïs Saied backat i att hävda det tunisiska folkets naturliga rätt till frihet och oberoende. Världens folk måste istället stå på sig och enas mot den globalistiska rörelse som arbetar för deras upplösning och fördärv.

Isac Boman