Så var det dags igen: Bombmattor. Blod. Ruiner. Nu är det Irans tur att sättas i brand av Israel, alltmedan Gaza fortsätter att jämnas med marken i ett blodbad som Västvärlden inte bara ignorerar - utan möjliggör. Det tycks aldrig ta slut.
Oavsett om offren är palestinier, syrier, libaneser eller som nu iranier, är mönstret detsamma: USA och dess satelliter fortsätter att beväpna och försvara Israels politik oavsett hur aggressivt och omfattande våld man tar till.
Risken för ett storkrig har märkbart höjts efter attackerna mot Iran, som naturligtvis inte handlar om försvar, eller om fred eller demokrati. Det handlar om en stat som från sitt upphov formats genom hyperaggressiv terror, och under många decennier sedan dess har byggt sin existens på militär dominans och återkommande angrepp på sina grannar – alla dess grannar.
Gaza har förvandlats till ruiner inför våra ögon. Hundratusentals människor är döda eller lemlästade, miljoner är fördrivna eller lever under blockad, förtryck och skräck. När Israel ytterligare eskalerar med nya attacker mot Iran är risken att hela regionen, ja, kanske världen, dras in i en konflikt av skrämmande proportioner.
De som styr USA och i Europa står samtidigt och applåderar i handling, om än inte alltid i ord. Våra ledare levererar vapen, pengar och teknologi, blockerar fredsresolutioner i FN och täcker upp diplomatiskt för varje nytt övergrepp. De gör våra länder till medbrottslingar i något som inte bara är moraliskt oförsvarbart, utan som också undergräver våra egna samhällen, vår säkerhet och våra faktiska intressen.
Låt oss säga det klart och tydligt: det här är inte vår kamp att föra. Vi har ingenting att vinna på Israels ständiga krig. Tvärtom har vi det mesta att förlora.
Vi får ofta höra att vi stödjer Israel för att det är en demokrati i en farlig region full av totalitära teokratier och diktaturer. Frågan man bör ställa sig är vilken sorts demokrati det är som bygger ett "försvar" på att år efter år bomba civila, ockupera och fördriva andra folk, svälta ut miljoner människor, och bryta mot internationell rätt och humanitära principer?
Israel är och förblir den främsta kraften bakom regionens kaos – och det är en skymf mot Europas folk att låtsas som att vi tjänar på att stå bakom den oförsonliga linje man driver.
Tvärtom är det så att varje nytt krig som Israel startar ytterligare göder hatet mot Väst. Det ökar med varje ny bombmatta som driver människor på flykt, där de konkreta resultaten omfattar fortsatt massmigration till Europa, ökad radikalisering i Mellanöstern och ett förstärkt terrorhot på vår egen kontinent i en situation där oron, splittringen och otryggheten i våra samhällen redan har nått allvarliga nivåer.
Vi tvingas lägga miljarder på att hantera konsekvenserna av konflikter vi aldrig borde ha varit delaktiga i. Ändå fortsätter våra makthavare att stå på Israels sida, gång på gång, oavsett vilka övergrepp som begås.
Hur har det kunnat bli så? Svaret är smärtsamt tydligt: vi har låtit Israellobbyn och liknande mäktiga intressen diktera vår politik under alltför lång tid. Den som ifrågasätter Israels agerande och överhöghet riskerar att smutskastas, stämplas som antisemit eller extremist och frysas ut ur det offentliga samtalet. Politiker, opinionsbildare och journalister håller tyst – inte för att de tror att denna politik är den moraliskt rätta, utan för att det är bekvämare än att utmana de krafter som försvarar den. Ibland kan man närmast undra om våra folkvalda arbetar för den israeliska staten snarare än för sina egna medborgare.
Stödet för det ständiga samhällsomstörtande massmördandet måste få ett slut. Efter Gaza kommer Iran. Efter Iran kommer Libanon. Efter Libanon kommer någon annan. Bombandet, dödandet, och destabiliseringen fortsätter så länge vi fortsätter att möjliggöra det. Så länge drömmen om ett Stor-Israel lever, och så länge Väst täcker upp militärt, ekonomiskt och diplomatiskt, kommer krigandet att fortsätta – på bekostnad av hela det övriga Mellanöstern och ytterst på bekostnad av oss själva.
Det är inte vår plikt att stödja en stat som föraktar diplomati och som inte bara riskerar allas vår säkerhet utan även vår moral. Netanyahus högerextrema regim förtjänar inget understöd i FN eller andra internationella forum utan snarare att mötas av ett vapenembargo. Vår plikt är att bistå diplomatin på alla sätt vi kan och maximera förutsättningarna till att en hållbar fred kan uppnås.
Det första steget till att göra det är att sluta göra oss själva delaktiga i Israels ändlösa krig. Ju längre vi väntar, desto högre blir också priset.
Markus Andersson
