Superpopulära spelprofilen Dr DisRespect bannad från Twitch – talade om 5G och David Icke

Ser en affisch med arrangören Rock around the clock production AB. Den är uppsatt på en anslagstavla i anknytning till där evenemanget skall framföras och vill locka man ur huse i det lilla samhället Mörrum. Affischen beskriver målande I Can Jive och det är med bandet Roadwork och dragplåsternamnet Robert Wells. Påannonseringen är ute i god tid då vi tog en liten utflykt och fick syn på denna A4 i juli månad och evenemanget genomföres den tredje september klockan 19.00.

Mikael Rasmussen alias Artist Razz tog därför tillfället i akt och i elfte timmen mailade en pressackrediteringsförfrågan samt en ödmjuk anhållan om att få fotografera de levande legenderna. Responsen lät inte vänta på sig utan med positiv ton kom vi med på listan som i övrigt var fulltecknad. Känslosträngarna blev berörda och blodet rusade till i musikvenerna. Artist Razz får därmed förtroendet att förvalta sitt visitkortsutlåtande, kulturreporter.

I det lilla bor det vackra

I en liten biografsalong i det lilla laxdeltat Mörrum gästade de coola veteranerna i bandet Roadwork med originalmusikerna Ingemar Rogefeldt, gitarr, och Peder Sundahl, trummor. Förutom originalmusikerna förstärkte Danny Handley, sång och gästgitarrist från Animals and Friends, och Robert Wells på piano, hans fru Maria Wells på kör, sång och dragspel samt Micke Finell, bas, som vi känner igen från tiden Micke fanns med i bandet The Refreshments.

Det utstrålar och doftar folkparkskänsla där platsen andas som att vi skulle få möta en ung Jerry Williams. Verkligheten smyger inpå oss och vi möts istället av åldrande veteraner och urkompetenta musiker som en gång i tiden var dåtidens backline till rockkungen Erik Fernström alias Jerry Williams.

Det märks även på publikens höga medelålder att repertoaren lever i igenkänning med de flestas gillande men ändå stillasittande diggande. Ett auditorium som ger musikerna total uppmärksamhet och noggrant lyssnande med avvaktande applåder. Publikens blickar vandrar mellan de ikoniska musikerna. Någon småler, en annan myser av rummets charm och någon blundar för att stärka hörsel- och umamisinnena. Gemensamt för denna publik är att de flesta älskade Jerry Williams.

Det märks också i Jerry Williams biografi att från det att Erik föds 15 april 1942 till dess att Erik avled i cancer 25 mars 2018 består hans pokaler och ornament av framgångar utan dess like. På denna länk kan ni ta del av Jerry Williams cult-CV.

En tight trum- och basgång ger grunden för allt det andra

Det märks tydligt hur trum- och basrytmen av boogie och rock 'n' roll når långt in i kropp och själ. Det är fascinerande hur vackert ett intro kan vara med ett fint piano- eller sångintro för att sedan efter en första vers eller låt säga två takter av finstämda toner för att sedan kläs med medryckande trum- och basgång. Det framstår för mig som ett smärre under hur publiken ändå kan sitta still. Någon har däremot möjligheten att få resa sig för att dokumentera och ta viktiga fotografier…;) och det blir nästan en utmaning att hålla kameran stilla i dessa fantastiska Jerry Williamska kompositioner.

Det är sköna växlingar mellan sångakterna och de växelframträdande mellan Danny på solosång till Marias solosång. Stundtals finns det oerhört starka kropps- och bildförnimmelser av Agnetha Fältskog och fina likheter i de vackra röstresurserna i denna country- och dansbandsdrottning. Det var nog i dessa energier som Robert och Maria en gång i tiden möttes i folkparksvimlet. Coolt också att hon trakterar dragspelet som en riktig rockbrutta, det tillför repertoaren sin extra gnista.

Ja det är en rejäl låtkatalog som bandet kunde ösa och välja ifrån. Ett självklart nostalginummer som framfördes och berörde publiken var låten Did I Tell You. Mäktigaste numret som så fantastiskt levererades var helt klart melodin Working Class Hero. Soundet, trumtakterna, de variationsrika ljudvolymerna, kören, sången, nådde den verkshöjd som denna fantastiska komposition förtjänar. Det var nära att med kisande ögon skymta Jerry Jerka Williams njuta, buga och bocka för sina väl förvaltande musiker, Peder, Ingemar, Danny, Micke, Maria och Robert.

Showen levereras under två gånger 45 minuter och det blir verkligen en resa tack vare maestro Robert Wells som berättar anekdoter och symboliskt bildar likt små smycken av minnen varvat med erfarenheter då Robert och Jerry möttes för drygt 40 år sedan och sedan dess återkommande gästat folkparker, scener till stora arenor såsom Ullevi i Robert Wells väloljade Rhapsody in Rock.

Unika och exklusiva möten

Sådana berörande minnesbilder gör att undertecknad också minns ett riktigt tidigt möte med Robert Wells tillsammans med Charlie Norman i Ugglas Park år 1993 då vi var utövande radioskapare för Strängnäs Lokalradio dåvarande 91,2 MHz.

Det är sådana här minnen som gör mötet med artister och musiker ytterligare värdefullt och ger fler mervärden till lyssnare, betraktare och följare.

För ett par år sedan mötte vi Robert inne på Sweden Rock Festival i ett arrangemang tillsammans med Mikkey Dee på trummor, Nina Söderquist sång m.fl. och därför blir detta nostalgiframträdande ännu viktigare och värdefullare att därmed kunna förmedla en viktig story både om bandet Roadwork som spelade med Jerka till alla de viktiga separata bitarna som tillsammans skapar den helhetsbild som publiken i detta fall Mörrum kan minnas och glädja sig åt lång tid framöver.

Tack till den eminenta saxofonisten, basisten, kapellmästaren, producenten Micke Finell som födde idén till att turnera med detta koncept. Tack till bandet Roadwork Peder Sundahl och Ingemar som också är och var bror till den nyligen bortgångne Pugh Rogefeldt. Det fina som berättelsen förtäljer är att de på Gotland hann mötas, träffas och umgås tre dagar före Pughs bortgång. Stark story som kan avslutas med att förtälja att Ingemar även hade styrkan att avsluta det hela med en hyllningskonsert år 2023 där på den magiska ön. Vacker story!

Lilla avrundningen

Ja och hur avslutar vi denna kultur-essä-artikel då, jo vi gör så här… Well Well Wells bandet avslutade de två gånger förtiofem minuterna med urhiten utgiven 1979 I Can Jive, I Can Jive där det hela framfördes med bravur till ett urkramande crescendo.

Tack för att ni finns, ljudtekniker, arrangörer, kärleksfulla medmänniskor, artister, musiker, roddare, mediaarbetare, fotografer. Det är vi alla tillsammans som skapar det som sker i det rum vi är i. Publiken, det unnar jag er alla.

På återseende och lycka till i ert fortsatta turnerande och musicerande. Ni delar så generöst med er till oss, och om Roadwork ger sig ut ännu en gång – de påbörjade turnén 2025 – passa då på att njuta av denna ännu levande musikhistoria med ursköna, väl kompetenta, härliga gubb- och gummrockare.

Mikael Rasmussen alias Artist Razz
mikael.rasmussen@nyadagbladet.se