2013 års bästsäljande album såldes i nästan 2,4 miljoner exemplar. En siffra som ger skivbolagen huvudbry för inget bästsäljande album har sålt i så låga antal sedan albummätningarna inleddes 1992.
Publicerad januari 6, 2014
Foto: Montage/maol/CC BY-NC-SA 2.0
Den stora skivbolagstrion (Warner, Universal, Sony) säljer inte lika många skivor som förut
Det var popartisten Justin Timberlakes skivaThe 20/20 Experience som sålde i mest exemplar under fjolåret. År 2012 sålde artisten Adele's skiva ”21” hela 4,4 miljoner exemplar, vilket var det årets bästsäljande, och året innan det sålde samma album nästan sex miljoner.
Det är Nielsen SoundScan som genomfört mätningarna över försäljningssiffrorna. Totalt sett sjönk albumförsäljningen under 2013 med hela åtta procent, rapporterar tidskriften Time.
Någonting som är populärt och har framtiden för sig är så kallad ”strömmad” musik, visar mätningar. Den svenska musiktjänsten Spotify (som spridit sig över hela världen) är ett exempel på det.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Ett av naturens verkliga vidunder är den isländska vulkanen Snæfellsjökull. Mest känd är den från Jules Vernes roman "Resan till Jordens medelpunkt", men även i modern tid är den ett mycket uppskattat besöksmål.
Den isländska folktron betonar samtidigt vikten av att besökare måste ha respekt för det dolda folket som bor där, annars kan det gå mycket illa.
Artikeln publicerades ursprungligen den 7 juni 2025.
Halvön Snæfellsnes på västra Island är kantad av glimmande glaciärer, vattenfall och höga klippor. Små pittoreska byar utgör befolkningen på halvön som lokalt ofta brukar kallas för "Island i miniatyr". Även från Reykjaviks mumlande storstadsbrus kan man skymta den glaciärtäckta vulkanen Snæfellsjökull. Toppen mäter 1 446 meter över havet och är den centrala delen av nationalparken som upprättades kring området år 2001. I nationalparken finns en svindlande och ovanlig variation av natur med bland annat mossklädda lavafält och småstensstränder. Den 700 000 år gamla vulkanen anses vara aktiv, trots att den inte haft utbrott på omkring 1 800 år.
Annons:
Till Jordens medelpunkt
Mest känd har platsen möjligen blivit i litteraturen. 1864 släppte den franske författaren Jules Verne äventyrsromanen "Resan till Jordens medelpunkt", eller "Voyage au centre de la Terre", där den tyske professorn Lidenbrock hittar gamla isländska dokument som beskriver hur man tar sig till jordens medelpunkt. Tillsammans med sin brorson Axel och guiden Hans reser de till just Snæfellsjökull, där resan till jordens medelpunkt börjar. Boken räknas som en klassiker och en av de mest populära äventyrsböckerna genom tiderna.
Gatklettur. Foto: iStock/Irina Danilova
Höga toppar och djupa grottor
Tyvärr finns ingen väg till Jordens medelpunkt i vulkanen (vad man vet...). Det går däremot alldeles utmärkt att vandra till toppen. Det ska ta ungefär åtta timmar fram och tillbaka. I fiskebyn Hellnar finns information kring vandringsleden upp på toppen och även ett stort antal andra leder man kan följa kring den enastående naturen.
Kombinationen av vulkanisk terräng, glaciärpåverkan och närheten till havet skapar ett unikt ekosystem som hyser en mängd olika livsformer. På vandringslederna kan man därför stöta på sälar, lunnefåglar eller fjällrävar. Det är heller inte ovanligt att se delfiner och späckhuggare i havet. Vulkanklimatet är hårt, särskilt nära vulkanen, men visar också på naturens otroliga anpassningsförmåga. Närmare vulkanen dominerar därför mossor och lavar, som tål mer kyla. På lägre höjder växer arktiska vildblommor, som exempelvis islandstimjan och blå havslavendel.
I området finns också ett antal vackra vattenfall som sätter ton på landskapet. Ett exempel är vattenfallet Svöðufoss, som ligger i närheten av glaciären. Det är tio meter högt och har tack vare de omkringliggande glaciärerna ett rikt vattenflöde året om.
Vid Djúpalónssandur stiger man in i ett riktigt lavalandskap. Där finns olika stenformationer som skapats av lavan för länge sedan. Följer man Nautastígur, tjurens stig, kommer man bland annat till den udda stenen Gatklettur, som har ett stort hål i sig, och genom hålet kan man se vulkanen i bakgrunden. I området finns även ett gäng laguner där det finns färskt vatten och tar man sig ner på Black Lava Pearl Beach får man se ett myller av svarta, släta stenar. Dessa kallas Djúpalónsperlur, vilket översätts till pärlor från Djúpalón. Lavastenarna har blivit släta efter att ha blivit polerade av havet.
I närheten av vulkanen finns även lavagrottan Vatnshellir. Den 200 meter långa grottan formades för omkring 8 000 år sedan av ett utbrott. Där inne kan man lära sig om både Islands geologi och vad det är för troll som lurar där nere. På den djupaste punkten kan man få uppleva vad totalt mörker innebär när lamporna släcks ner.
Bland alver och troll
På tal om troll är både Snæfellsnes och Snæfellsjökull kopplade till mycken folktro på Island. Enligt Bárðar saga Snæfellsáss var det halvjätten Bárður Snæfellsás som grundade halvön och gav den dess namn. Han beskrivs vara från en kunglig ätt av jättar och troll, men också vara till hälften människa.
Bárðurs far Kung Dumbar var hälften titan och hälften jätte, som kidnappade människan Mjöll till sin fru. I Norge år 900 föddes sedan Bárður, som var det äldsta syskonet. Han var en stilig man och fick ofta höra att han liknade sin vackra moder Mjöll. På Island sägs det att den vackraste, vitaste snön fick sitt namn efter hans mors hudfärg – Mjöll. Enligt utsaga använder man fortfarande just ordet "Mjöll" när man beskriver vacker vit snö som faller i stilla väder.
Staty av Bárður Snæfellsás. Foto: Theo Crazzolara/CC BY 2.0
Bárður bosatte sig på halvön tillsammans med sin fru, sina nio döttrar, sin halvbror Þorkell och hans två söner. Enligt legenden lekte brorsönerna, som hette Rauðfeldr och Sölvi, och döttrarna ofta, men en dag gick allt snett. Båda brorsönerna lekte med dottern Helga då Rauðfeldr knuffade henne hårt. Hon föll mot ett isberg, som drev mot drivisen i den starka vinden. Sedan försvann hon in i dimman. När Bárður fick höra om händelsen rusade han till sin halvbrors hem och tog båda brorsönerna under armarna, som var elva och tolv år gamla, och därefter kastade han först Rauðfeldr nerför en stor ravin i ett fall som förståeligt nog dödade den unge pojken. Sedan kastade han även Sölvi utför en klippa där pojken dog när hans skalle krossades. Än idag kallas ravinen Rauðfeldsgjá och klippan Sölvahamar. Þorkell sökte nu efter hämnd på sin bror och de slogs, Bárður bröt sedan benet på sin halvbror som sedan beslutade sig för att lämna Snæfellsnes och människorna för gott. Efter denna familjetragedi försvann Bárður in i glaciären Snæfellsjökull och blev beskyddare av området. Än idag sägs han bara komma ut för att hjälpa människor i nöd, exempelvis mot troll och annat. Det Bárður inte visste var att hans dotter Helga faktiskt överlevde och hamnade på Grönland, där hon hade egna äventyr. Senare kom hon tillbaka för att besöka sin far i glaciären.
Mycket på halvön är döpt efter Bárður och hela området är starkt kopplat till den tragiska sagan om hans liv. I fiskebyn Arnarstapi finns en staty av halvjätten. Besöker man fiskebyn är också ett tips att kika in de spektakulära konstverk som finns vid kusten, nämligen basaltklipporna som är skapade helt utav havets kraft. Just basalt är en lavabergart och har skapats när lavan svalnat.
Det finns även andra väsen kopplade till platsen. Likt resten av Norden är även Island starkt präglat av folktrons väsen, och det är fortfarande i modern tid en viktig del av kulturen. Dessa väsen är starkt kopplade till naturen och ses ofta som beskyddare av den. Många berättelser handlar om hur de kan påverka människor som besöker platsen, både genom att skydda och varna, men också bestraffa dem som inte visar respekt.
Kring och i berget sägs det bo både jättar och troll. Även huldufólk ska det finnas gott om, vilka sägs leva parallellt med människorna och ofta beskrivs som alver. Ofta kallas de "det dolda folket" - just eftersom de för ett vanligt mänskligt öga är osynliga. Till utseendet ska de likna människor, men vara vackrare, längre och slankare. Huldufólk beskrivs som övernaturliga men lever samtidigt helt vanliga liv i sin egen sfär, likt människan.
Den rödfärgade, gigantiska stenen Söngklettur, som översätts till "den sjungande stenen", vid Djúpalónssandur sägs vara alvernas kyrka. Enligt legenden var det hit som Bárður och hans män först kom, och den fick sitt namn eftersom grottan verkade svara på allt de sa med ett eko. Så länge man kommer ihåg att be alverna om tillåtelse är det helt okej att vistas kring, och gå in i grottan. Respekt betonas starkt inom isländsk folktro, där det varnas för att det kan gå riktigt illa om man inte hyser sådan för de osynliga.
Här inne myllrar det av olika inristningar, en del över 500 år gamla. Åtskilliga människor har använt grottan som skydd under tidens gång och har i samband med detta ristat in små meddelanden eller sina initialer. Det är dock förbjudet att rista in nya meddelanden.
Foto: Eric Kilby/CC BY-SA 2.0
En av de kraftfullaste platserna
Vissa menar att Jorden är uppdelad i sju stora energicentra, eller "chakrapunkter". Inom nyandliga kretsar beskrivs Snæfellsjökull ofta som hjärtchakrat och av denna anledning söker sig åtskilliga spirituella utövare och andra till vulkanen – för att samla kraft, främja läkning, utöva ceremonier eller bara meditera.
Stenar likt Djúpalónsperlur är vanliga kring hela kusten och kallas ofta för "orkusteinar", eller kraftstenar, något många brukar samla och ta med sig hem. Vissa menar istället att de är skyddade och inte bör tas från platsen, exempelvis sägs det att det bor huldufólk kring Djúpalónssandur, som beskrivs ovan, och att man därför inte bör ta de svarta stenarna som finns kring platsen. Vissa berättar om hur man tagit hem en sten för att sedan drabbas av olycka.
Att ta med sig sina egna kristaller och ladda dem kring vulkanen är också vanligt, då det sägs att energin ska vara extremt kraftfull.
Åtskilliga besökare säger sig ha svårt att sova på halvön. Vissa menar att det kan bero på den magnetiska energin som utstrålar från vulkanen. Vulkanen sägs också ha en kraft som får människor att vilja återvända dit igen.
Djúpalónsperlur. Foto: Tim Hodson/CC BY 2.0
Utomjordingar på besök
På grund av platsens kraftfulla energier är det också åtskilliga som spekulerat kring att det är just till Snæfellsjökull som utomjordingar skulle besöka om de kom till jorden. Det var åtminstone hundratals personer övertygade den 5 november 1993, då människor från hela världen reste till vulkanen för att bevittna besök från utomjordingar, enligt Reykjavik Grapevine. Enligt utsaga ska telepatiska personer ha haft kontakt med andra planeter och fått just detta specifika datum och plats frammanat i sina huvuden. 500 personer från olika delar av världen blev så pass övertygade att de tog sig dit denna kalla kväll, men det kom inga utomjordingar på besök, som man vet åtminstone. I glad anda sköts istället fyrverkerier upp som symbol för intergalaktisk vänskap. Frågan är dock om smällarna i luften verkligen gav ett särskilt vänligt intryck ...
Skeppsvrak
När man besöker området kring Djúpalónssandur kan man också se järndelar ligga på stranden. Dessa är från den brittiska trålaren Epine GY7 som förliste den 13 mars 1948. Den ödesdigra natten kom en fruktansvärd snöstorm som gjorde att man tappade kontroll över fartyget och många föll överbord. Invånare från närliggande byar lyckades dra ut ett rep till det förlista fartyget och räddade fem män. Däremot överlevde inte 14 av männen ombord och flera av dem är än idag förlorade till havet.
Resterna från trålaren har sedan dess legat kvar på stranden som ett minne och är skyddade, vilket innebär att man inte får flytta eller röra dem.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Kevin Chan betalade rekordbeloppet en miljon kronor för ett Pokémonkort i samband med en mässa på Fryshuset i Stockholm. Samma vecka sålde han det vidare till England för 1,2 miljoner.
Kortet heter Alakazam Gold Star och kommer från 2006. Kevin Chan köpte det under samlarmässan Card Expo Sweden, där tusentals besökare samlades under helgen.
Miljonköpet är nytt svenskt rekord, men någon oberoende jämförelse med tidigare kortaffärer har vi inte kunnat bekräfta.
Chan själv gläds åt affären: "Det känns jättekul att ha slagit rekord", säger han till Aftonbladet.
Annons:
Innan veckan var över var emellertid en engelsk samlare snabbt framme och erbjöd honom 1,2 miljoner kronor för kortet.
Han tackade ja till erbjudandet och uppger att han planerar att leverera kortet inom ett par dagar. Kortet bytte därmed ägare två gånger under samma vecka.
Skillnaden mellan köpet och vidareförsäljningen blev därmed 200 000 kronor. En hyfsad värdeökning på så kort tid.
Kevin Chan tror att fler samlare kan ha värdefulla kort hemma. Han berättar att en vän grävt fram sina kort och sålt dem för 250 000 kronor.
X-inlägget nedan visar ett Alakazam Gold Star-kort.
OBS: Kortet är inte samma kort som Kevin Chan köpt och sedan sålt vidare.
Fenomenet Pokémon
Pokémon lanserades i Japan i mitten av 1990-talet och har sedan dess vuxit till ett omfattande mediefranchise.
Utöver de välkända samlarkorten omfattar fenomenet bland annat tv-serier och mobilspelet Pokémon Go, som släpptes för tio år sedan och låter spelare fånga pokémon på verkliga platser.
I vintras såldes världens dyraste Pokémonkort någonsin.
Det extremt sällsynta Pikachu Illustrator-kortet gick för motsvarande 147 miljoner kronor i USA – en svindlande summa, även med tanke på att ett diamanthalsband ingick i affären.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Nya Dagbladets kulturreporter Mikael Rasmussen alias Artist Razz var på plats när South Swedish Rally avgjorde Rally-SM i Olofström. På torget mötte han pokaler, bubbel och förare som ger hela sin själ åt gruset.
Det fanns en gång i tiden ett program som hette Rally som sändes på fredagar i P3. Det är väl så nära Mikael Rasmussen alias Artist Razz kommit rally hittills i sitt liv. Men helgen den elfte och tolfte september förändrades allt för denna kulturreporter.
För på fredagen den elfte då vi promenerade och passerade torget i Olofström fick vi en syn som gick långt in i kulturådrorna. Där och då hade det bildats en ringlande bilkö med enbart Voc Autoexpertens Rallybilar där de en i taget fick åka upp på rampen där varje rallybils chaufför blev intervjuad av dagarnas South Swedish Rallys Hampus Juteryd med frågor bl.a. om hur det känns. Publiken fick där möjlighet att se och känna den nerv av vad bilrallysport kan handla om. Detta fick oss när vi kom till vårt kontor att googla på Rally-SM med final i helgen där vi kunde konstatera att pressackrediteringstiden löpt ut. Trots det kontaktade vi pressackrediteringsansvarige Sebastian Bourghardt där vi fick tillåtelse till fotografering av rallytorgets aktiviteter. Med närvaro och inlevelse sänder även Sebastian direktsänd radio ut i cyber- och mediaetern.
Lördagen infinner sig. Pokalerna putsas och dukas upp på borden inför utdelningsceremonin. Vi känner in torgets förberedelser inför slutdagens målgångar, pokalutdelningar och summeringar av alla klassers deltagande. Vi går också in på arrangörens kontor och efter några magiska förtroliga ordväxlingar, vips har vi fått förtroendet att bära pressleg samt en väl synlig fotoväst. Dessutom har en storbildsskärm placerats på en central plats på torget för att publik och besökare ska kunna ta del av de direktsända rallyracingloppen.
En klassresa
Å ena sidan hade arrangören samarrangerat olika rallyklasser såsom Voc Autoexperten RLY som är den största rallyföreteelsen i Sverige. Förutom dessa till största delen Volvo-bilar så innehöll helgen SM i South Swedish Rally där vinnarna inkasserade triumfer, pokaler och stolthet. Grädde på moset detta år var och är också att South Swedish Rally SSR fyller 50 år då det hela startade år 1976.
Annons:
Klasserna som var representerade under helgens Rally-SM var Sverigeserien Junior Cup, Voc Autoexperten Rally grupp E A/B/C-förare, Voc Autoexperten Rally C-förare, Voc Autoexperten Rally Elit A/B, Voc Autoexperten Rally grupp F A/B/C-förare, NRC, BMW Classic, Nationella 4 WD samt Internationella 4 WD.
Helgen den 11–12 september blev de normalt slumrande blekingska skogsvägarna i Olofström uppväckta till rallysportens olika klasser. De rallyintresserade individerna som dock inte hade möjlighet att masa sig ut till de olika sträckorna för att ta del av motorvrål, grussladd och ibland avåkningar eller haverier av allehanda olika slag erbjöds möjligheten, den unika och exklusiva, att på nära håll få se, betrakta samt höra bilekipagens förare och notläsare. Det fanns till och med en tillfälligt uppbyggd ramp på Olofströms centrala torg där varje bil fick sin lilla stund i strålkastarljuset likt en artist som får ta emot publikens applåder, småleende men också ibland små sömniga ögon i väntan på vad nu förväntningarna vilade på.
Eldsjälar som ger hela sin själ, hjärta och sig själva för sin rallysport
Det märks också vilket engagemang, inlevelse och närvaro många tävlingsekipage investerar både i sitt fordon men också i helheten av vad respektive varumärke står för. Om vi exempelvis tittar och sätter luppen på Voc Autoexperten RLY bilekipage nr 202 så kan vi konstatera att fordonet representeras och framförs av Roger Fransson med sin notläserska Charlott Holmqvist som vid närmare titt visar sig även vara klassledningen för Voc Autoexperten RLY sedan 2007. Låt se hur detta måhända firas 2027.
Vi kan också glädja oss åt att fler tjejer ansluter sig till bilsporten. Det kan nämnas att förare Linnea Winqvist denna helg med sin notläserska Maja Björnell deltog och vann klassen grupp E. Ett kvinnligt bilsportrallypar som beskrivs som ett av sportens mest glädjespridande och energigivande team syftar på den svenska rallyduon Catalina Floberg och Julia Svensson. De tävlar i en Volvo 940 i klassen NRC 4. Under South Swedish Rally 2026 slutade de som trea i sin klass. Som ett tredje exempel kan föredömligt nämnas norska föraren Kristiane Hvaal Engh och Co-driver Gunhild Hvaal Engh som i sin klass NRC vann och kröns även till nordisk mästare i och med denna seger.
Med tanke på allt detta innehåll kan man därför förstå att publiken hade vissa förväntningar och för den totalt oinvigde kunde naturligtvis vissa moment vara svåra att förstå. Viss förståelse finns därför för att se somliga av publiken med sömniga ögon. Med en liten publik som hade tagit sig till Olofströms torg hoppas arrangörerna, rallyåkarna, notläsarna m.fl. att fler nästa år hittar och tar sig till Olofströms torg och där på nära håll därmed kan se och stundom höra coola rallybilar, häftiga internationella rallybilar och framförallt får de se de utomordentligt kompetenta rallychaufförerna som med lätthet manövrerar sina ekipage på dessa upp- och nergående smala grusvägar i dryga 100 knyck. Vi ser dock fram emot det sista året som kontraktet ser ut just nu med det tredje South Swedish Rally i Olofström år 2027.
Investerad tillit
Det uppbyggda förtroendet förvaltades därmed av den nyinvigde kulturreportern med denna kultur-essä-artikel tillika poetiska fotografier i den kompletterande bildkarusellen. Många fina fotoögonblick uppstod bland annat med vinnarna, tvåorna och treorna i den Internationella rallyklassen. Kalle Gustafsson som vann i sin klass Internationella 4 WD passade även på att med bubbel duscha fotograferna, sina tävlingskonkurrenter samt sin egen notläsare. Det var idel glada miner där de flesta njöt i vinnarnas samvaro och det uppstod nästan dans och andra kraftlyftprov då de kunde slappna av efter alla timmar av koncentration både med att styra sitt fordon samt att lyssna och ta in den information som kart- och notläsaren levererar. Det är bara att förstå att de är giganter på grus!
Tävlingens stora begivenhet var därmed den Internationella 4 WD klassen där Kalle Gustafsson med sin notläsare Jim Hjerpe tog segern för Rally-SM 2026. Tvåa blev Adam Grahn med sin notläsare Christoffer Bäck och vi känner kanske till Adams far Joachim Jocke Grahn som återkommande florerar i media och som garanterat låtit Adam ärva de fantastiska rallyådrorna. I mötet med Adam förstår vi att det finns mycket som talar för utveckling av Guds nåde när talangen förvaltas väl. Det blir mycket intressant att fortsätta att följa denne unike 20-åring. På tredje plats placerade sig Kenny Stavbom med sin notläsare Lucas Karlsson.
Tävlingshelgen avslutades på ett hotell i Olofström där 50-årsfirandet kunde fortsätta och det går att konstatera att många var nöjda både med arrangörens insats, banritarens oerhörda engagemang för att vägarna skulle vara väl avvägda, balanserade samt utmanande och svårighetsmässigt utan att dumdristigt äventyra.
Ibland går det grus i maskineriet
Det märks dessutom att det finns utomordentlig expertis i teknikerfållan så att vissa skador som normalt skulle ta dagar att reparera fixar de på typ 19 minuter. Så stundtals då det går grus i maskineriet är de lösningsfokuserade och ser möjligheter i utmaningarna. Det ska därför bli inspirerande och givande att söka pressackreditering i tid år 2027 för att även få tillgång till de rallysträckor där loppen genomförs och avgörs på de olika sträckorna. Mikael Rasmussen alias Artist Razz bockar och bugar för detta första år som nyinvigd rallyfotograf och reporter. Så får vi se hur mycket grus som duschas på kameraobjektivet som detta år var champagne som Kalle Gustafsson med god erfarenhet korkade.
Mikael Rasmussen alias Artist Razz
mikael.rasmussen@nyadagbladet.se
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Nya Dagbladets kulturreporter Mikael Rasmussen alias Artist Razz var på plats när Robert Wells och Roadwork hyllade Jerry Williams i Mörrum. I den lilla biografsalongen möttes folkparkskänsla, veteranmusiker och en publik som kände igen varje takt.
Ser en affisch med arrangören Rock around the clock production AB. Den är uppsatt på en anslagstavla i anknytning till där evenemanget skall framföras och vill locka man ur huse i det lilla samhället Mörrum. Affischen beskriver målande I Can Jive och det är med bandet Roadwork och dragplåsternamnet Robert Wells. Påannonseringen är ute i god tid då vi tog en liten utflykt och fick syn på denna A4 i juli månad och evenemanget genomföres den tredje september klockan 19.00.
Mikael Rasmussen alias Artist Razz tog därför tillfället i akt och i elfte timmen mailade en pressackrediteringsförfrågan samt en ödmjuk anhållan om att få fotografera de levande legenderna. Responsen lät inte vänta på sig utan med positiv ton kom vi med på listan som i övrigt var fulltecknad. Känslosträngarna blev berörda och blodet rusade till i musikvenerna. Artist Razz får därmed förtroendet att förvalta sitt visitkortsutlåtande, kulturreporter.
I det lilla bor det vackra
I en liten biografsalong i det lilla laxdeltat Mörrum gästade de coola veteranerna i bandet Roadwork med originalmusikerna Ingemar Rogefeldt, gitarr, och Peder Sundahl, trummor. Förutom originalmusikerna förstärkte Danny Handley, sång och gästgitarrist från Animals and Friends, och Robert Wells på piano, hans fru Maria Wells på kör, sång och dragspel samt Micke Finell, bas, som vi känner igen från tiden Micke fanns med i bandet The Refreshments.
Det utstrålar och doftar folkparkskänsla där platsen andas som att vi skulle få möta en ung Jerry Williams. Verkligheten smyger inpå oss och vi möts istället av åldrande veteraner och urkompetenta musiker som en gång i tiden var dåtidens backline till rockkungen Erik Fernström alias Jerry Williams.
Annons:
Det märks även på publikens höga medelålder att repertoaren lever i igenkänning med de flestas gillande men ändå stillasittande diggande. Ett auditorium som ger musikerna total uppmärksamhet och noggrant lyssnande med avvaktande applåder. Publikens blickar vandrar mellan de ikoniska musikerna. Någon småler, en annan myser av rummets charm och någon blundar för att stärka hörsel- och umamisinnena. Gemensamt för denna publik är att de flesta älskade Jerry Williams.
Det märks också i Jerry Williams biografi att från det att Erik föds 15 april 1942 till dess att Erik avled i cancer 25 mars 2018 består hans pokaler och ornament av framgångar utan dess like. På denna länk kan ni ta del av Jerry Williams cult-CV.
En tight trum- och basgång ger grunden för allt det andra
Det märks tydligt hur trum- och basrytmen av boogie och rock 'n' roll når långt in i kropp och själ. Det är fascinerande hur vackert ett intro kan vara med ett fint piano- eller sångintro för att sedan efter en första vers eller låt säga två takter av finstämda toner för att sedan kläs med medryckande trum- och basgång. Det framstår för mig som ett smärre under hur publiken ändå kan sitta still. Någon har däremot möjligheten att få resa sig för att dokumentera och ta viktiga fotografier…;) och det blir nästan en utmaning att hålla kameran stilla i dessa fantastiska Jerry Williamska kompositioner.
Det är sköna växlingar mellan sångakterna och de växelframträdande mellan Danny på solosång till Marias solosång. Stundtals finns det oerhört starka kropps- och bildförnimmelser av Agnetha Fältskog och fina likheter i de vackra röstresurserna i denna country- och dansbandsdrottning. Det var nog i dessa energier som Robert och Maria en gång i tiden möttes i folkparksvimlet. Coolt också att hon trakterar dragspelet som en riktig rockbrutta, det tillför repertoaren sin extra gnista.
Ja det är en rejäl låtkatalog som bandet kunde ösa och välja ifrån. Ett självklart nostalginummer som framfördes och berörde publiken var låten Did I Tell You. Mäktigaste numret som så fantastiskt levererades var helt klart melodin Working Class Hero. Soundet, trumtakterna, de variationsrika ljudvolymerna, kören, sången, nådde den verkshöjd som denna fantastiska komposition förtjänar. Det var nära att med kisande ögon skymta Jerry Jerka Williams njuta, buga och bocka för sina väl förvaltande musiker, Peder, Ingemar, Danny, Micke, Maria och Robert.
Showen levereras under två gånger 45 minuter och det blir verkligen en resa tack vare maestro Robert Wells som berättar anekdoter och symboliskt bildar likt små smycken av minnen varvat med erfarenheter då Robert och Jerry möttes för drygt 40 år sedan och sedan dess återkommande gästat folkparker, scener till stora arenor såsom Ullevi i Robert Wells väloljade Rhapsody in Rock.
Unika och exklusiva möten
Sådana berörande minnesbilder gör att undertecknad också minns ett riktigt tidigt möte med Robert Wells tillsammans med Charlie Norman i Ugglas Park år 1993 då vi var utövande radioskapare för Strängnäs Lokalradio dåvarande 91,2 MHz.
Det är sådana här minnen som gör mötet med artister och musiker ytterligare värdefullt och ger fler mervärden till lyssnare, betraktare och följare.
För ett par år sedan mötte vi Robert inne på Sweden Rock Festival i ett arrangemang tillsammans med Mikkey Dee på trummor, Nina Söderquist sång m.fl. och därför blir detta nostalgiframträdande ännu viktigare och värdefullare att därmed kunna förmedla en viktig story både om bandet Roadwork som spelade med Jerka till alla de viktiga separata bitarna som tillsammans skapar den helhetsbild som publiken i detta fall Mörrum kan minnas och glädja sig åt lång tid framöver.
Tack till den eminenta saxofonisten, basisten, kapellmästaren, producenten Micke Finell som födde idén till att turnera med detta koncept. Tack till bandet Roadwork Peder Sundahl och Ingemar som också är och var bror till den nyligen bortgångne Pugh Rogefeldt. Det fina som berättelsen förtäljer är att de på Gotland hann mötas, träffas och umgås tre dagar före Pughs bortgång. Stark story som kan avslutas med att förtälja att Ingemar även hade styrkan att avsluta det hela med en hyllningskonsert år 2023 där på den magiska ön. Vacker story!
Lilla avrundningen
Ja och hur avslutar vi denna kultur-essä-artikel då, jo vi gör så här… Well Well Wells bandet avslutade de två gånger förtiofem minuterna med urhiten utgiven 1979 I Can Jive, I Can Jive där det hela framfördes med bravur till ett urkramande crescendo.
Tack för att ni finns, ljudtekniker, arrangörer, kärleksfulla medmänniskor, artister, musiker, roddare, mediaarbetare, fotografer. Det är vi alla tillsammans som skapar det som sker i det rum vi är i. Publiken, det unnar jag er alla.
På återseende och lycka till i ert fortsatta turnerande och musicerande. Ni delar så generöst med er till oss, och om Roadwork ger sig ut ännu en gång – de påbörjade turnén 2025 – passa då på att njuta av denna ännu levande musikhistoria med ursköna, väl kompetenta, härliga gubb- och gummrockare.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
