Vid gravhögen Herlaugshaugen i Norge, som beskrivs i Snorres sagor, har arkeologer hittat Skandinaviens äldsta identifierade skeppsbegravning. Den har daterats till 700 e.Kr och tyder på att en större kontakt med omvärlden troligen skedde tidigare än som antagits.
Herlaugshaugen är en av de största gravhögarna i landet och finns i Leka i Trøndelag. I Snorres sagor nämns den som kung Herlaugs sista viloplats. Utgrävningar som genomfördes i slutet av 1700-talet rapporterades ha avslöjat järnspikar, en bronskittel, djurben och ett sittande skelett med svärd, men fynden försvann under 1920-talet.
– Skelettet visades en gång upp på Trondheims katedralskola som kung Herlaug, men ingen vet var det hamnade, säger Geir Grønnesby, projektledare från Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet (NTNU).
Under sommaren har arkeologer påbörjat en utgrävning av gravhögen, som har en diameter på cirka 60 meter, med syfte att datera den samt se om den innehåller ett skepp, något man misstänkt sedan tidigare på grund av storleken. När man började hitta stora järnspikar förstod man att ett skepp kunde ligga begravt under högen.
Gravhögen och skeppet daterades till 700 e.Kr.
Makt och rikedomar
Grønnesby påpekar att fyndet visar på regionens avancerade maritima kapacitet då skeppets storlek indikerar betydande kunskaper inom sjöfart. Herlaugshaugen anses vara ett tecken på makt och rikedom, vilket nu tros ha sitt ursprung i handel och maritima aktiviteter snarare än enbart jordbruk.
Trots att vikingatiden vanligen anses vara mellan cirka 800–1050 e.Kr., har fyndet väckt diskussioner om periodens början. Grønnesby menar dock att man inte kan säga att vikingatiden började tidigare enbart baserat på den här dateringen, men att man inte bygger ett sådant stort skepp utan anledning.
– Skeppsgraven tyder på att kontakten med omvärlden var större och tidigare än man tidigare trott, säger han. För när man bygger ganska stora skepp är det oftast för att man ska resa långt med dem.
Före vikingatiden, under den merovingiska perioden (cirka 550–800 e.Kr.), är arkeologiska fynd sällsynta. Dock började under denna tid de första båtgravarna dyka upp, som de i Vendel i Tierp och Valsgärde i Uppsala, där människor begravdes med vapen och hjälmar på dunkuddar.
Kung Herlaug
Kung Herlaug och hans bror Rollaug var hövdingar i Namdalen, Norge, under en tid då landets maktstruktur genomgick dramatiska förändringar. När kung Harald Hårfager enade Norge under slutet av 800-talet minskade många lokala hövdingars makt avsevärt. Enligt legenden, som återberättas i Snorres saga, ställdes Herlaug och Rollaug inför ett svårt val när Harald Hårfager närmade sig med sin här: att ge upp sin makt eller att dö.
Herlaug valde att inte underkasta sig och lät istället begrava sig levande i en enorm gravhög, medan Rollaug överlämnade sitt kungarike och accepterade att bli jarl under Harald. Denna gravhög, känd som Herlaugshaugen och belägen i Leka, Trøndelag, är en av Norges största från vikingatiden och tros vara Herlaugs sista viloplats.
Historien om de två bröderna har blivit en del av det skandinaviska kulturarvet och återges inte bara i Snorres saga utan har även inspirerat Henrik Ibsen. Sägnen om Herlaug fortsätter att vara en berättelse som påminner om mod, självuppoffring och en förlorad epok i Skandinaviens historia.
Källa: Visit Norway
