Roligt påskpyssel för hela familjen

Finns bandet? Existerar bandet Metal Dragon i verkligheten? frågade Centrumbiografens driftansvarige och ene ägare Peter Johansson kulturreportern Mikael Rasmussen alias Artist Razz i anslutning till kvällens biofilmvisning av Vi Är Metal Dragon.

— Ja, svarade Mikael Rasmussen alias Artist Razz, vi såg och hörde dem på årets upplaga av Time To Rock i Knislinge.

Mikael Rasmussen alias Artist Razz blev inbjuden av Centrumbiografen i Olofström för att titta, lyssna, se och betrakta filmen Vi Är Metal Dragon som släpptes i slutet av september. Det känns att filmen berör och påverkar stor- och lillhjärnan samt hjärnstammen, medan flertalet frågor smattrar som is- och snöhagel samtidigt som filmen utspelar sig på den stora centrumbiografens duk.

slide-15

slide-16

slide-17

slide-18

slide-19

slide-20

slide-21

slide-22

slide-23

slide-24

 

Vi minns kanske en av sommarens mer gemytliga festivaler, Time To Rock i Knislinge, där ett av de framträdande banden hette Metal Dragon med bandmedlemmarna Leffe The Killer, City Cool, Drägg och Rulle The Dragon Warden. Det fanns något svårfångat i deras scenframträdande, för trots deras coola scennärvaro och look – jag tänker främst på gitarrist Leffe och basist City Cool – fanns det också inslag som gjorde att det var svårt att ta detta band på allvar. Jag tänker i synnerhet på sångaren Andreas Rylander alias Rulle The Dragon Wardens val av scenklädsel med tillval av rekvisita som hämtad från Buttericks. Rent musikaliskt kändes det behagligt och sinnesstimulerande med välkompetenta musiker och välkomponerade tunga rocklåtar. Sångaren sjöng också på ett berörande och tilltalande vis. Musikerna hade dessutom coola kroppsrörelser som passade till repertoaren och scenen fylldes med cool rockenergi. Men det som spelar hjärnan ett spratt är då sångarens val av scenklädsel, och det må i detta sammanhang vara så kallat politiskt korrekt att välja åtsmitande latexbyxor och ringbrynja. Det hade ju kunnat stanna med det. Nejdå, sångaren hade dessutom valt några drakattiraljer som en draksvans och drakvingar som på något märkligt vis hängde med i sångarens utlevande dans, rörelser, rockposer och inlevelse med kropp, sång och läcker falsett. Det är med ett försök att återge detta musik- och teaterframträdande som vi nu också kan konstatera att det visst fanns en viktig storytelling i detta. Så viktig att delar av bandet som vi där träffade ute i publikhavet uttalade:

— Det kommer att släppas en film senare i höst med filmtiteln Vi Är Metal Dragon, sa Andreas och Urban unisont.

Jehovas vittnen möter lockelser och synden

Med detta tydliga minne i vår hjärnhalva försöker vi förutsättningslöst utan några förväntningar låta filmen starta och börja sin filmstory. Det märkliga som infinner sig är att hjärnan börjar galoppera med frågeställningar från det att filmen börjar tills storyn börjar närma sig något som vi kan kalla meningsfullt innehåll. Å ena sidan belyser filmen hur verkligheten kan utspela sig, exempelvis i kontakten med Arbetsförmedlingen och i en nära relation med en bandmanager, men också i något så kallat verklighetsbaserat rumsutspel där Jehovas vittnen ställs mot kontakten med bandet och andra så kallade världsliga syndakomponenter. Starka kulturyttringar utspelar sig i rummet och det uppstår till slut handgemäng som ändå når någon typ av kreativt slutcrescendo. Frågeställningarna smattrar i både stor- och lillhjärnan, som till exempel: Vilka riktar sig filmen och storyn till? För vems skull skapar Paar denna film? Bandet Metal Dragon framträder med energi, närvaro och till slut tro på det som de själva skapar, samtidigt som detta till viss del skapar förvirring hos den biopublik som väljer att vilja se detta.

Å ena sidan sägs det att kulturen ska vara fri. Det är upp till betraktaren att avgöra hur storyn kan väljas att mottagas.

En relevant fråga bör få ställas: Ger bilden av Skogsröjet i Rejmyre, Time To Rock i Knislinge och Sweden Rock Festival i Norje en rättvis berättelse ur musikernas, publikens, husvagns- och tältbesökarnas, managernas och mediafolkets synvinklar, liksom ur Jehovas vittnens perspektiv på att bearbeta och hantera det som sker när så kallade världsliga ting inträffar?

Men, jag säger ändå men: Ju längre denna svenska tolkning av vad en svensk motsvarighet till en indisk B-film kunde ha varit och slutat med fortskrider, desto mer får filmen en ny motor och nya skådespelarinsatser som tar biofilmspubliken till en lite djupare, mer filosofisk, vacker, poetisk, mjuk, varm och vänskaplig atmosfär. Metal Dragons bandmedlemmar knyter an till varandra, accepterar varandras olikheter och tar fram de starka egenskaperna och tillgångarna de besitter när de bestämmer sig för att genomföra ett antal rockkonserter. De tre första blir aningen kaotiska, vilket ger lärdomar inför det fjärde och sista framträdandet som bandet bestämt sig för att genomföra för att slutligen sätta punkt för det äventyr som de en gång startade där på 80-talet. De ville nå så långt som rockstjärnorna i Iron Maiden, och i filmen finns rum med affischer som visar idoldyrkan av Nightwish, Kiss och Sabaton. Det känns också mot slutet av filmen, där Joacim Cans, sångaren från Hammerfall, har en roll, precis som Mikkey Dee, numera trummis i Scorpions. I det coola slutet på filmen, där bandet är bättre än någonsin, tar Mikkey Dee över trummorna eftersom poliserna, spelade av Inger Nilsson och Agneta Sjödin, hämtar Metal Dragons Drägg, spelad av Titus Paar, på grund av något hyss han nyss ställt till med. Det är för övrigt Titus som skrivit manus till Vi Är Metal Dragon samt regisserat filmen.

Gitarrist Leffe spelas av Mattias Silvell. Basist City Cool spelas av Urban Bergsten. Trummis Drägg spelas av Titus Paar och sångaren Rulle The Dragon Warden eller The Dragonwarden spelas av Andreas Rylander.

Filmen har många nyanser av brunt, grått och melankoliskt blått, och det luktar bajs några gånger i filmen, men det märkliga är att Mikael Rasmussen alias Artist Razz blir rörd när filmen närmar sig sitt crescendo och når sitt slut. Det finns kanske något djupare och mer berörande när en story är naken, avskalad och ren och har fått sitt smink och sin välpolerade yta avsminkade. Musiken kanske är den gemensamma nämnaren som för olika människor samman och får dem att överse med dessa små ofullkomliga mänskliga fel och brister. Det som ytterligare stimulerar sinnena är att skåda personer i filmen som vi känner igen från olika sammanhang, såsom Sungen som vi känner igen som Time To Rocks vägledande motsvarighet till Sweden Rocks Ronny Svensson. Vi ser också Hasse Brontén och Håkan Hemlin, vars rollprestationer ytterligare färglägger filmen.

På tal om musiken så är det Jake E, en av grundarna av Amaranthe som numera är sångare i bandet Cyhra, som skrivit all musik till Vi Är Metal Dragon.

Tänder på gaser

Stjärt Fy… ursäkta! Vi menar Gert Fylking – förlåt, vi råkade visst bli påverkade av filmen… Han var en gång i tiden sidekick åt fenomenale Robert Aschberg. Vid något tillfälle i TV lade sig Fylking på rygg, drog upp benen och talkade sin rumpa för att därpå lägga en brakare… Vi nämner detta nostalgiminne med tanke på en scen som utspelar sig i filmen Vi Är Metal Dragon, där Titus Paar, i rollen som Drägg, intar en liknande pose. Finalen blir att lägga en brakare och samtidigt försöka få fart på prutten med en gaständare, dock mindre framgångsrikt, och det slutar med att det brinner lite i rumpan på Drägg. Karaktären som Titus Paar spelar heter Drägg och det är nog ett målande namn för rollkaraktären.

Vi säger så här. Gå och se filmen. Lägg undan all stolthet, alla fördomar, all kritik du har lyssnat på och läst av oförstående kulturkritiker. Låt dig bara svepas med i en humor- och ironirulle som med största sannolikhet kommer att nå kultstatus, precis som vissa andra filmer som till en början skrivits ned. När tiden går – eller rättare sagt, när tiden kommer – kommer framtiden att skratta och bara skaka på huvudet åt dem som inte förstod den här typen av konst och konstnärsutövande.

Så finns det röster som gör gällande och uttrycker att bandet Metal Dragon dessutom har upphört att existera i samma stund som de gjorde sitt framträdande på Skogsröjet. Sådana tanketeser kan igångsätta tankegångar. När upphör ett band eller en företeelse att existera? Upphör i så fall Sweden Rock Festival efter att de fyra dagarna fyllda av intensiva energier har genomförts? Samma sak med Time To Rock, Skogsröjet, Diggiloo med flera exempel. Vi kan även ställa samma fråga om band såsom Motörhead, Queen med flera. Har dessa band upphört att existera för att bandmedlemmar har gått bort, för att banden inte skapar nya kompositioner eller för att de inte turnerar lika flitigt längre? Vissa av dessa band lever dock vidare tack vare de sista levande medlemmarna i sina respektive originaluppsättningar och somliga av dem levererar vissa liveframträdanden på olika scener. Därmed kan sluttesen bli att ett band aldrig upphör att existera. I legenden om bandmedlemmarna och bandets framträdanden blir summan och storyn större än vad ett enskilt uttalande kan påverka.

Det är underbart när frågor smattrar som is- och småhagel, för det gör att det kliar så skönt i pannan. Den kreativa hjärnan får stiga åt sidan och låta cellerna i kroppen avgöra vad som är fult och vad som är vackert, och vi får se att vi människor på grundläggande nivå är väldigt, väldigt lika varandra.

Dessutom är det coolt att ha mött basisten Urban Bergsten, som varit skådespelare i drygt 30 år, och sångaren Andreas Rylander på så nära håll i publikhavet på Time To Rock att vi kunde höra och känna deras andetag. Filmens avslutande scener från Skogsröjet ger mersmak och lust att se och höra detta band igen. Peter på Centrumbiografen rekommenderar varmt att bandet spelar på Sweden Rock Festival 2027! Vi längtar redan efter att få se och höra Rulle The Dragon Warden, Leffe, City Cool och Drägg – alla de sköna lirarna och skådespelarna – igen och höra de sköna orden "Potatis - Sallad" igen!