Skådespelaren Mara Wilson berättar om hur hon sexualiserats och trakasserats av privatpersoner och massmedia redan som litet barn och hur historien om Britney Spears förfall är ett utmärkt exempel på hur journalisterna attackerar och smutskastar unga kändisar och aktivt förstör deras liv.
Wilson berättar att hon som 13-åring under en intervju med en stor kanadensisk tidning svarade ärligt på frågan hur hon mådde och kände sig. Nästa dag var hon på tidningsomslagets framsida där hon beskrivs som en gnällig och bortskämd diva som klagade till sina anställda.
– Artikeln fortsatte att beskriva mig som en bortskämd unge som nu var mitt i livet. Den beskrev de mörka vägar som barnstjärnor som mig ofta tar och den följde vad jag refererar till som narrativet – idén att någon som växer upp i offentligheten alltid kommer att få ett tragiskt slut, berättar hon.
Hon berättar vidare att hon var bekant med detta narrativ redan som 13-åring eftersom hon skådespelat sedan hon var fem och varit huvudperson i produktioner sedan åtta års ålder.
– Jag tränades för att framstå som så normal som möjligt – vad som helst för att slippa min oundvikliga undergång. Jag delade sovrum med min lillasyster, jag gick i en vanlig skola och jag var en flickscout.
Wilson beskriver hur hon kände sig krossad av den kanadensiska artikeln om henne och minns tillbaka på en fråga hon fick om vad hon tyckte om Britney Spears – och där hon svarade att hon hatade henne.
– Jag hatade inte Britney Spears. Men jag skulle aldrig erkänna att jag gillade henne…. Jag tror att jag till största delen redan hade absorberat det narrativ som omgärdade henne.
– Det sätt som folk talade om Britney Spears gjorde mig livrädd då och gör det än idag. Hennes historia är ett utmärkt exempel på ett fenomen jag har bevittnat i åratal. Vår kultur bygger upp dessa flickor – bara för att förstöra dem.
Mara Wilson skriver vidare om hur Spears sexualiserades och hur hon redan år 2000 stämplats som en ”stygg flicka” som var sexuellt utmanande. Hon noterar att Spears mer och mer sexualiserades i medierna och att publicerade bilder på henne blev av allt mer explicit sexuell art.
– Jag såg många kvinnliga skådespelare och sångare lyfta fram sin sexualitet som en form av övergångsritual och vara med i omslag till herrmagasin eller provokativa musikvideos. Jag bestämde mig för att det aldrig skulle bli jag.
Det hjälpte dock inte. Wilson var redan sexualiserad och hon berättar att hon hatade det. Redan som sexåring fick hon av journalister frågan om hon hade någon pojkvän, lite senare vem hon tyckte var den ”sexigaste skådespelaren” och vad hon tyckte om att Hugh Grant köpt sex av en prostituerad.
– Det var sött när tioåringar skickade brev och skrev att de var kära i mig. Det var inte sött när 50-åriga män gjorde samma sak. Innan jag ens var 12 år fanns det bilder på mig på fotfetsich-sajter och photoshoppad barnpornografi. Varje gång skämdes jag.
Wilson menar att en viktig del i det skadliga narrativet är anta att kända barn ”förtjänar” vad de får. Att de bett om uppmärksamheten eftersom de är kända och privilegierade och att det då är okej att attackera och smutskasta dem. Hon lyfter också fram en rad exempel på barnskådespelare som det gått mycket illa för.
– MGM gav Judy Garland piller för att hålla sig vaken och tappa vikt när hon var i sina tidiga tonår. Den tidigare barnskådespelaren Rebecca Schaeffer mördades av en besatt stalker och Drew Barrymore som hamnade på rehab som en ung tonåring hade en alkoholiserad far och en mamma som tog henne till studio 54 istället för skolan.
Den tidigare barnskådespelerskan avslutar sin text med att betona att det sorgligaste hon ser i historien med Britney Spears förfall var att det aldrig hade behövt inträffa.
– När hon bröt upp med sin man, rakade sitt huvud och attackerade en paparazzibil med ett paraply så tvingades narrativet på henne, men i verkligheten var hon en nybliven mamma som försökte hantera stora livsförändringar. Människor behöver plats, tid och omsorg för att hantera sådant. Hon fick inget av det, konstaterar Wilson.
