En stilla bön för den fysiska filmen

Man kunde önska att Discshop haft andra ägare än Bonnier, men dess nedläggning är ändå en förlust för den fysiska filmen. Trenden till att vi allt mer gått över till streamingtjänster kan tyckas vara en teknikalitet, men faktum är att det finns mer än så bakom de fysiska formaten som i detta går förlorat.

publicerad 23 oktober 2021
Foto: Brett Jordan/Unsplash

Igår kom nyheten att den anrika näthandelssidan Discshop lägger ner sin verksamhet. Rättare sagt den del av verksamheten som rör film och spel i (framför allt) fysisk form. Den sorgliga trenden med att allt fler bolag – såväl inom fysisk detaljhandel som nätbaserad försäljning – lägger ner helt eller säljer delar av verksamheten (som i fallet med Discshop) är enligt mig djupt beklagligt.

Discshop grundades 1999 och har sedan starten varit i förgrunden och gått i bräschen för den del av internetbaserad näthandel som innefattar främst film men som under åren fått en viss bredd utöver enbart film. Fokus har dock hela tiden legat på just film. Bra film, dålig film, inhemska releaser, import, boxar, begränsade upplagor av allt mellan himmel och jord samt en palett av film inom varje tänkbar genre en kan föreställa sig. Kunnigt och filmintresserad personal. En utomordentlig service. Hanterbara priser. Et cetera. Allt detta är det nu tack och godnatt med.

Först så var de 10, sedan blev de nio…och åtta…sju…och så vidare. Likt ramsan om ni-vet-vilka, fallerar och krackelerar samt upphör den verksamhet som i årtionden förgyllt min vardag. Möjligheten att gå in i en fysisk affär och botanisera. Botanisera bland film, film och återigen film. Ibland film kombinerat med musik i form av vinyl- och cd-skivor. Ibland endast nämnda skivformat. Bara känslan av att vara bland likasinnade kufar; doften av pressad plast och lukten av papper; den kaskad av färger och estetik som far emot en i form av till exempel filmaffischer och vhs-, dvd-, samt blu-rayomslag, kunde förgylla en grå vardag till ett någorlunda uthärdligt dygn. Allt detta och mer därtill är snart – om inget görs här och nu – ett minne blott.

Listan är lång på affärsverksamheter som idag känns som något ur en svunnen tid och en fantasivärld. Exemplen nedan är endast ett selektivt urval:

  • Skivfönstret
  • Mega Skivakademin
  • Åhléns Skivor & Film, Stockholm
  • Hemmakväll (några butiker finns dock fortfarande kvar)
  • Direkten (fysisk media)
  • Discshop Sverige AB (uppköpta av CDON)

Vart tog de vägen, dessa kulturinstanser? Vad gör de nu? Det kan jag berätta för er, kära läsare: Dessa hjältar och hjältinnor dog den tragiska men ack så ärevördiga hjältedöden. Dräpta av två elaka likformighetsdrakar. Nämligen Konformitetsdöden samt Streamingspöket. Dessa två ondskefulla entiteter är de två främsta anledningarna till att populärkulturen blir mer och mer urvattnad. Allt det ”gamla” och spännande ska schas, väck och bort. Bort för att ge plats åt en grå massa av likhet och upprepningar. Med något undantag så ser många filmer ut på nästan identiska sätt vad gäller manus, uppbyggnad, bildspråk och karaktärer. Se på Disneys smaklösa behandling av Star Wars (Rogue One är ett undantag) och den sedan länge mellanmjölkade MCU-världen (MCU = Marvel Cinematic Universe). Ett annat exempel är de brutala övergreppen på Ghostbusters och Halloween-serien.

Den tragiska ”utvecklingen” med att ta död på det fysiska, är måhända bara ytterligare ett steg på vägen mot total likgiltighet och konformism. Genom att sätta valboskapen framför skärmar av olika slag – närsomhelst och varsomhelst – blir två synnerligen tråkiga men logiska konsekvenser dessa:

  • Valfriheten begränsas. Vi som tittare får förvisso ett utbud att välja mellan men det är ett utbud som är begränsad till vad tillhandahållaren av streamingtjänsten bestämmer – inte tittaren själv. Den dagen till exempel Netflix väljer att plocka bort ett alster, är alstret borta. Jag som personligen äger mina filmer har inte det problemet. Jag väljer själv vad jag vill se.
  •  De spontana mötena människor emellan minskar eller upphör helt. Förvisso är detta säkert helt i linje med vad många politiker och makthavare kanske önskar? Ty den som stannar hemma och går all in soffpotatis, utgör såklart inget hot visavi Staten eller Statens intressen.

Jag ber en stilla bön att den smaklösa trenden med att ta kål på fysisk media – och därmed som sagt dels minskad möjlighet till dels fysiska möten och dels någorlunda valfrihet – får en annan utgång eller åtminstone bromsas upp. En liten strimma av hopp finner jag i det faktum att vinylförsäljningen – som många olyckskorpar skadeglatt dödförklarat i x antal omgångar – aldrig dog ut och faktiskt fått ett uppsving och en liten renässans de 10 senaste åren. Glädjande att se att det även bland den så kallade nyare generationen, tycks på mig ha uppstått ett intresse för detta schangtila medieformat.

Man kunde önska att Discshop haft andra ägare än Bonnier, men detta till trots får jag ändå tacka för alla fynd jag gjort och kärleken till film som ursprungligen gav upphov till företagsidén. Ett mindre tack för alla fakturor, men vad tusan; man kanske inte kan få allt gratis, här i livet? Det var kul så länge det varade.

 

Jan Sundstedt


 


Liknande artiklar: