1963 skrev Astrid Lindgren den första boken om Sveriges kanske mest älskade "förgrömmade unge". Berättelsen om Emil i Lönneberga har sedan dess kommit att bli älskad över hela världen. I år firas 60-årsjubileet med bland annat nya böcker och utställningar om den småländske pojkens äventyr i det tidiga 1900-talets Sverige.
I socknen Lönneberga i början av 1900-talet är det ofta stillsamt och lugnt i de småländska gårdarna, om man då inte räknar med gården Katthult förstås. Här bodde enligt berättelsen som bekant pojken Emil, känd för sina många och minst sagt kreativa hyss. Den initialt 5-årige pojkens äventyr tar sin utgångspunkt i att hans mamma Alma skriver ner dem i en blå skrivbok så att Emil ska kunna läsa när han blivit vuxen.
Emil i Lönneberga släpptes första gången som bok 1963 av Astrid Lindgren. Ända fram till 1997 släpptes böcker, bilderböcker, noveller samt samlingsvolymer med Emil. Böckerna illustrerades av Björn Berg. 1971 kom den första filmen om Emil som senare följdes av två till samt en tv-serie. 2013 gjordes även en animerad film som hette Emil & Ida i Lönneberga.
Jan Ohlsson gestaltar Emil. Foto: faksimil/Youtube
Även om Emil älskar hyss är han inte elak och tycker inte om när andra lider. Sett i ljuset av det förra sekelskiftets Sverige kan han nog samtidigt betraktas som något av en rebell och han har inte alltid lätt att omfatta de vuxnas auktoritet. Som följd får han ofta springa och gömma sig från sin något lättretlige fader Anton, i sin snickerbo där han låser in sig och täljer träfigurer. Från detta kommer också en av de kända visorna om Emil - "Du käre lille snickerbo" som skrevs till filmen Nya hyss av Emil i Lönneberga.
Annons:
“Hyss hittar man inte på, di bare blir och att det är ett hyss, det vet man inte förrän efteråt”.
Emil i novellen När lilla Ida skulle göra hyss
Trots de många hyssen skulle det komma att bli mer stadgat för Emil med tiden. Inte alla känner till att Emil enligt berättelsen sedermera blev ordförande i Lönneberga kommunalnämnd.
Karaktären Emil är delvis baserad på Astrid Lindgrens bror Gunnar samt även fadern Samuel August. Handlingen utspelar sig under samma tid som när han var barn, vilket i praktiken innebar att Astrid ofta fick hjälp av sin far att skriva böckerna eftersom han hade ett väldigt bra minne. Även sent i livet kunde han komma ihåg små detaljer som exempelvis vad man fick betala för en gris på marknaden. En del av berättelserna har även Samuel August berättat för författarinnan.
Foto: faksimil/Youtube
Astrid Lindgren kontaktade illustratören Björn Berg i samband med att hon skrev den första boken, efter att hon sett en teckning ritad av honom i en bok om Nordens huvudstäder föreställande en liten pojke på Djurgårdsfärjan. Hon hade direkt tänkt att det var precis så Emil såg ut. Pojken var Björns fyraårige son Torbjörn. Drängen Alfred har också tecknats efter en levande person, nämligen drängen Pelle på Näs där Astrid Lindgren växte upp.
Emil i Lönneberga är den enda film där författarinnan själv medverkar. Här dyker hon upp som statist på Vimmerby marknad som bondmora iförd sjal.
Berättelsen om Emil i Lönneberga lever kvar i allra högsta grad och läses ännu idag för barn i Sverige och över hela världen. I Sverige har det närmast kommit att bli tradition med "Idas sommarvisa" i samband med skolavslutningar, ett stycke där texten som så många andra i Astrid Lindgrens värld är skriven av Lindgren själv och tonsatt av Georg Riedel.
I samband med jubileet firar Astrid Lindgren Aktiebolag med att tillsammans med Rabén & Sjögren bland annat släppa nya restaurerade bilderböcker, nya pekböcker samt ljudböcker. Förlaget förser även med gratis "kalasmaterial" som man kan skriva ut själv.
Många olika evenemang anordnas under året för att fira Emil. Fram till 28 maj hålls utställningen "Björn Berg – livet som tecknare" på Teckningsmuseet i Laholm. Den första juni öppnar en ny lekutställning på Junibacken i Stockholm och i Köpenhamn kommer en Emil-teater att hållas på Tivoli 1-2 juli. På Näs, det vill säga Astrid Lindgrens barndomshem i Vimmerby, kommer utställningen Björn Bergs sagovärldar - Emil och många fler! att hållas mellan 17 juni-24 september. Det kommer även att lanseras över 100 nya licensprodukter, bland annat glasstruten Emil i Lönneberga från Sia Glass.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Legendarerna Deep Purple är återigen ute på turné och gör det fortfarande bra men frågan är om inte detta kan vara sista gången vi rocktörstande åldringar strax under bandmedlemmarnas snittålder får uppleva bandet live. Inte minst Ian Gillan får emellanåt kämpa rejält för att den en gång i tiden så gudabenådade rösten ska fungera.
Säg Deep Purple och hårdrocksfans världen över får något vått och smått amoröst i blicken.
Som ett av de banbrytande tre–fyra brittiska band som i slutet av 60-talet lade grunden till det vi kallar för hårdrock är Deep Purple – i synnerhet upplagan Mark II – inget annat än legendarer.
Bandet grundades 1968 och är, efter ett flerårigt uppehåll kring decennieskiftet 70–80-tal, fortfarande aktivt med både skivsläpp och turnéer.
Annons:
Årets skiva släpptes i juli och heter kort och gott "Splat!" - återigen producerad av demonproducenten Bob Ezrin - och det är mot bakgrund av "Splat!" som bandet än en gång är på resande fot världen över.
Måndagens konsert på Avicii Arena, drygt två år efter det senaste besöket i Stockholm, blev ännu ett i raden av bandets många besök i huvudstaden.
Foto: Jan Sundstedt/Nya Dagbladet.
Gillan jobbar sig upp
På Gröna Lund 2024 skrev jag om en musikalisk triumf. Gillans röst hade förändrats men karisman fanns kvar.
I år blir omdömet mer blandat. Kvällen öppnar med "Highway star", en låt som kräver mycket av vilken sångare som helst.
Ian Gillan, 81, får kämpa ganska så rejält, inte bara med den låten utan genom första halvan av konserten.
Glädjande nog jobbar han upp sig allt eftersom. Rösten bär bättre ju längre kvällen lider. Musikaliskt är det givetvis och som brukligt är med "DP" snortight.
Ian Paice och Roger Glover utgör en lika stark rytmsektion som för två år sedan, och Simon McBride på gitarr och Don Airey på keyboard passar perfekt in i helheten.
Foto: Jan Sundstedt/Nya Dagbladet.
Ett solo för mycket
Vad jag däremot har svårare att svälja är mängden solopartier. Förra gången uppskattade jag dem någorlunda överlag. I år blir de helt enkelt för många.
Virtuosen Don Airey får till exempel hela tre tillfällen att skina – vilket maestron såklart gör rent musikaliskt.
Jag misstänker att solona fyller en funktion bortom ren uppvisning: att ge Gillan en stund att hämta andan och återhämta rösten inför nästa nummer. Förståeligt, men konserten tappar dessvärre fart på grund av dessa.
Från nya plattan spelar bandet hela tre låtar: "Arrogant boy", "Diablo" och "Sacred land". Bra låtar men väger lätt mot det äldre klassiska materialet från framför allt 70-talet.
Foto: Jan Sundstedt/Nya Dagbladet.
Machine Head väger tyngst
Tyngdpunkten i låtvalet ligger nämligen fortfarande på klassiska "Machine Head" från 1972.
Fyra av plattans låtar finns med i setlisten: "Highway star", "Lazy", "Space truckin'" och "Smoke on the water".
Efter ungefär 100 minuter, med covern "Hush" och avslutande "Black Night", är det över (för den här gången).
Om det blir sista gången vi ser järngänget i Stockholm återstår att se, men den som vill uppleva Deep Purple live bör nog inte vänta alltför länge.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Finns Metal Dragon på riktigt, eller är bandet bara en del av filmen? Efter att ha sett dem på scen under sommarens Time To Rock följer Mikael Rasmussen alias Artist Razz med till biomörkret i Olofström. Där väntar ett återseende med tung rock, säregna karaktärer och en berättelse som visar sig rymma mer än scenens galenskaper.
Uppdaterad 20 oktober 2026,
Publicerad 17 oktober 2026 – avMikael Rasmussen
Finns bandet? Existerar bandet Metal Dragon i verkligheten? frågade Centrumbiografens driftansvarige och ene ägare Peter Johansson kulturreportern Mikael Rasmussen alias Artist Razz i anslutning till kvällens biofilmvisning av Vi Är Metal Dragon.
— Ja, svarade Mikael Rasmussen alias Artist Razz, vi såg och hörde dem på årets upplaga av Time To Rock i Knislinge.
Mikael Rasmussen alias Artist Razz blev inbjuden av Centrumbiografen i Olofström för att titta, lyssna, se och betrakta filmen Vi Är Metal Dragon som släpptes i slutet av september. Det känns att filmen berör och påverkar stor- och lillhjärnan samt hjärnstammen, medan flertalet frågor smattrar som is- och snöhagel samtidigt som filmen utspelar sig på den stora centrumbiografens duk.
slide-15
slide-16
slide-17
slide-18
slide-19
slide-20
slide-21
slide-22
slide-23
slide-24
Vi minns kanske en av sommarens mer gemytliga festivaler, Time To Rock i Knislinge, där ett av de framträdande banden hette Metal Dragon med bandmedlemmarna Leffe The Killer, City Cool, Drägg och Rulle The Dragon Warden. Det fanns något svårfångat i deras scenframträdande, för trots deras coola scennärvaro och look – jag tänker främst på gitarrist Leffe och basist City Cool – fanns det också inslag som gjorde att det var svårt att ta detta band på allvar. Jag tänker i synnerhet på sångaren Andreas Rylander alias Rulle The Dragon Wardens val av scenklädsel med tillval av rekvisita som hämtad från Buttericks. Rent musikaliskt kändes det behagligt och sinnesstimulerande med välkompetenta musiker och välkomponerade tunga rocklåtar. Sångaren sjöng också på ett berörande och tilltalande vis. Musikerna hade dessutom coola kroppsrörelser som passade till repertoaren och scenen fylldes med cool rockenergi. Men det som spelar hjärnan ett spratt är då sångarens val av scenklädsel, och det må i detta sammanhang vara så kallat politiskt korrekt att välja åtsmitande latexbyxor och ringbrynja. Det hade ju kunnat stanna med det. Nejdå, sångaren hade dessutom valt några drakattiraljer som en draksvans och drakvingar som på något märkligt vis hängde med i sångarens utlevande dans, rörelser, rockposer och inlevelse med kropp, sång och läcker falsett. Det är med ett försök att återge detta musik- och teaterframträdande som vi nu också kan konstatera att det visst fanns en viktig storytelling i detta. Så viktig att delar av bandet som vi där träffade ute i publikhavet uttalade:
Annons:
— Det kommer att släppas en film senare i höst med filmtiteln Vi Är Metal Dragon, sa Andreas och Urban unisont.
Jehovas vittnen möter lockelser och synden
Med detta tydliga minne i vår hjärnhalva försöker vi förutsättningslöst utan några förväntningar låta filmen starta och börja sin filmstory. Det märkliga som infinner sig är att hjärnan börjar galoppera med frågeställningar från det att filmen börjar tills storyn börjar närma sig något som vi kan kalla meningsfullt innehåll. Å ena sidan belyser filmen hur verkligheten kan utspela sig, exempelvis i kontakten med Arbetsförmedlingen och i en nära relation med en bandmanager, men också i något så kallat verklighetsbaserat rumsutspel där Jehovas vittnen ställs mot kontakten med bandet och andra så kallade världsliga syndakomponenter. Starka kulturyttringar utspelar sig i rummet och det uppstår till slut handgemäng som ändå når någon typ av kreativt slutcrescendo. Frågeställningarna smattrar i både stor- och lillhjärnan, som till exempel: Vilka riktar sig filmen och storyn till? För vems skull skapar Paar denna film? Bandet Metal Dragon framträder med energi, närvaro och till slut tro på det som de själva skapar, samtidigt som detta till viss del skapar förvirring hos den biopublik som väljer att vilja se detta.
Å ena sidan sägs det att kulturen ska vara fri. Det är upp till betraktaren att avgöra hur storyn kan väljas att mottagas.
En relevant fråga bör få ställas: Ger bilden av Skogsröjet i Rejmyre, Time To Rock i Knislinge och Sweden Rock Festival i Norje en rättvis berättelse ur musikernas, publikens, husvagns- och tältbesökarnas, managernas och mediafolkets synvinklar, liksom ur Jehovas vittnens perspektiv på att bearbeta och hantera det som sker när så kallade världsliga ting inträffar?
Men, jag säger ändå men: Ju längre denna svenska tolkning av vad en svensk motsvarighet till en indisk B-film kunde ha varit och slutat med fortskrider, desto mer får filmen en ny motor och nya skådespelarinsatser som tar biofilmspubliken till en lite djupare, mer filosofisk, vacker, poetisk, mjuk, varm och vänskaplig atmosfär. Metal Dragons bandmedlemmar knyter an till varandra, accepterar varandras olikheter och tar fram de starka egenskaperna och tillgångarna de besitter när de bestämmer sig för att genomföra ett antal rockkonserter. De tre första blir aningen kaotiska, vilket ger lärdomar inför det fjärde och sista framträdandet som bandet bestämt sig för att genomföra för att slutligen sätta punkt för det äventyr som de en gång startade där på 80-talet. De ville nå så långt som rockstjärnorna i Iron Maiden, och i filmen finns rum med affischer som visar idoldyrkan av Nightwish, Kiss och Sabaton. Det känns också mot slutet av filmen, där Joacim Cans, sångaren från Hammerfall, har en roll, precis som Mikkey Dee, numera trummis i Scorpions. I det coola slutet på filmen, där bandet är bättre än någonsin, tar Mikkey Dee över trummorna eftersom poliserna, spelade av Inger Nilsson och Agneta Sjödin, hämtar Metal Dragons Drägg, spelad av Titus Paar, på grund av något hyss han nyss ställt till med. Det är för övrigt Titus som skrivit manus till Vi Är Metal Dragon samt regisserat filmen.
Gitarrist Leffe spelas av Mattias Silvell. Basist City Cool spelas av Urban Bergsten. Trummis Drägg spelas av Titus Paar och sångaren Rulle The Dragon Warden eller The Dragonwarden spelas av Andreas Rylander.
Filmen har många nyanser av brunt, grått och melankoliskt blått, och det luktar bajs några gånger i filmen, men det märkliga är att Mikael Rasmussen alias Artist Razz blir rörd när filmen närmar sig sitt crescendo och når sitt slut. Det finns kanske något djupare och mer berörande när en story är naken, avskalad och ren och har fått sitt smink och sin välpolerade yta avsminkade. Musiken kanske är den gemensamma nämnaren som för olika människor samman och får dem att överse med dessa små ofullkomliga mänskliga fel och brister. Det som ytterligare stimulerar sinnena är att skåda personer i filmen som vi känner igen från olika sammanhang, såsom Sungen som vi känner igen som Time To Rocks vägledande motsvarighet till Sweden Rocks Ronny Svensson. Vi ser också Hasse Brontén och Håkan Hemlin, vars rollprestationer ytterligare färglägger filmen.
På tal om musiken så är det Jake E, en av grundarna av Amaranthe som numera är sångare i bandet Cyhra, som skrivit all musik till Vi Är Metal Dragon.
Tänder på gaser
Stjärt Fy… ursäkta! Vi menar Gert Fylking – förlåt, vi råkade visst bli påverkade av filmen… Han var en gång i tiden sidekick åt fenomenale Robert Aschberg. Vid något tillfälle i TV lade sig Fylking på rygg, drog upp benen och talkade sin rumpa för att därpå lägga en brakare… Vi nämner detta nostalgiminne med tanke på en scen som utspelar sig i filmen Vi Är Metal Dragon, där Titus Paar, i rollen som Drägg, intar en liknande pose. Finalen blir att lägga en brakare och samtidigt försöka få fart på prutten med en gaständare, dock mindre framgångsrikt, och det slutar med att det brinner lite i rumpan på Drägg. Karaktären som Titus Paar spelar heter Drägg och det är nog ett målande namn för rollkaraktären.
Vi säger så här. Gå och se filmen. Lägg undan all stolthet, alla fördomar, all kritik du har lyssnat på och läst av oförstående kulturkritiker. Låt dig bara svepas med i en humor- och ironirulle som med största sannolikhet kommer att nå kultstatus, precis som vissa andra filmer som till en början skrivits ned. När tiden går – eller rättare sagt, när tiden kommer – kommer framtiden att skratta och bara skaka på huvudet åt dem som inte förstod den här typen av konst och konstnärsutövande.
Så finns det röster som gör gällande och uttrycker att bandet Metal Dragon dessutom har upphört att existera i samma stund som de gjorde sitt framträdande på Skogsröjet. Sådana tanketeser kan igångsätta tankegångar. När upphör ett band eller en företeelse att existera? Upphör i så fall Sweden Rock Festival efter att de fyra dagarna fyllda av intensiva energier har genomförts? Samma sak med Time To Rock, Skogsröjet, Diggiloo med flera exempel. Vi kan även ställa samma fråga om band såsom Motörhead, Queen med flera. Har dessa band upphört att existera för att bandmedlemmar har gått bort, för att banden inte skapar nya kompositioner eller för att de inte turnerar lika flitigt längre? Vissa av dessa band lever dock vidare tack vare de sista levande medlemmarna i sina respektive originaluppsättningar och somliga av dem levererar vissa liveframträdanden på olika scener. Därmed kan sluttesen bli att ett band aldrig upphör att existera. I legenden om bandmedlemmarna och bandets framträdanden blir summan och storyn större än vad ett enskilt uttalande kan påverka.
Det är underbart när frågor smattrar som is- och småhagel, för det gör att det kliar så skönt i pannan. Den kreativa hjärnan får stiga åt sidan och låta cellerna i kroppen avgöra vad som är fult och vad som är vackert, och vi får se att vi människor på grundläggande nivå är väldigt, väldigt lika varandra.
Dessutom är det coolt att ha mött basisten Urban Bergsten, som varit skådespelare i drygt 30 år, och sångaren Andreas Rylander på så nära håll i publikhavet på Time To Rock att vi kunde höra och känna deras andetag. Filmens avslutande scener från Skogsröjet ger mersmak och lust att se och höra detta band igen. Peter på Centrumbiografen rekommenderar varmt att bandet spelar på Sweden Rock Festival 2027! Vi längtar redan efter att få se och höra Rulle The Dragon Warden, Leffe, City Cool och Drägg – alla de sköna lirarna och skådespelarna – igen och höra de sköna orden "Potatis - Sallad" igen!
Vi Är Metal Dragon visas på Filmstaden Sergel i Stockholm den 21 oktober 2026 klockan 19.30. I samband med visningen finns bandet Metal Dragon samt delar av filmens skådespelarensemble och övriga filmteam på plats.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Förlaget Faber slutar sälja Sally Rooneys böcker i Storbritannien, i alla format. Författaren har lovat att använda sina bokintäkter till att stödja en propalestinsk grupp som är förbjuden i landet, och enligt förlaget hindrar brittisk lag nu att pengarna förs över till henne.
Brittisk terrorlag gör det straffbart att ge någon pengar eller annan egendom om man vet eller har skälig anledning att misstänka att de kommer att, eller kan, användas för terrorism. Palestine Action förbjöds som terrororganisation i Storbritannien i juli 2025, och månaden därpå skrev Rooney att hon tänkte fortsätta stödja gruppen, som inte är förbjuden på Irland, med intäkterna från sin bokförsäljning.
Förlaget meddelade beslutet den 14 oktober och skriver att det är "en oacceptabel situation för ett förlag" att sälja en författares verk utan att kunna föra över intäkterna. Därför slutar Faber, helt överens med Rooney, att leverera hennes böcker i Storbritannien. I andra länder fortsätter försäljningen.
I ett uttalande till Guardian skriver Rooney att hon har försökt vara ärlig mot allmänheten om sin övertygelse och sina avsikter, "och jag är helt beredd att acceptera konsekvenserna".
Annons:
”Normala människor” har sålts i över en miljon exemplar i Storbritannien. Förbudet mot Palestine Action prövas rättsligt, och enligt Guardian ska frågan upp i landets högsta domstol.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Ahmed Berhan leder The challenge Sverige, vars premiär flyttas till 2027 sedan klippt material försvunnit. TV4 säger att backupen inte fungerade och avvisar uppgiften om en AI-agent.
Schibsted-kanalen TV4 avvisar uppgiften om att en AI-agent raderat den färdigklippta säsongen av "The Challenge Sverige". Programchefen säger att säkerhetskopian fallerade, och premiären skjuts upp till 2027.
Säsongen skulle ha haft premiär den 22 november. Schibstedägda skvallertidningen Aftonbladet uppger med hänvisning till källor att produktionsbolaget Mastiff släppt in en AI-agent i sin server och att agenten raderade materialet utan möjlighet att återskapa det.
TV4:s programchef Mia Lindqvist avvisar AI-uppgiften. Hon säger i stället att problemet var en backup som inte höll.
— Det är ingen elak AI-agent som har varit inne och raderat materialet. Det stämmer tyvärr inte, säger Mia Lindqvist.
Annons:
— Det finns alltid en backup när man klipper så här mycket material och den har inte fungerat, så när materialet raderades fanns det inte nån annanstans heller, säger hon.
TV4 bekräftar att klippt material har försvunnit och att säsongen måste klippas om. Pressansvarige Ludvig Ternstedt beskriver det som ett tekniskt haveri.
— Det som vi har fått från produktionen är att det har varit ett tekniskt haveri som har gjort att material som är klippt har försvunnit och att vi därför måste klippas om på nytt, säger Ludvig Ternstedt.
Något nytt premiärdatum finns inte. Det enda som är bestämt är att programmet inte går upp i november.
Enligt Lindqvist finns allt råmaterial kvar, men säsongen måste klippas om från början. Enligt en källa till Aftonbladet innebär det att flera hundra personer får gå in och arbeta med programmet. Mastiffs vd Matilda Snöwall vill inte kommentera och hänvisar till TV4.
Deltagaren Stephanie Hönig, känd från Farmen 2026, är besviken över beskedet.
— Det här är minst sagt en disaster, säger hon.
Hon oroar sig för tittarsiffrorna när programmet flyttas från höst till vår, efter just Farmen och Robinson.
— Program går ju bättre på vintern, när man kan mysa ner sig i soffan och titta på tv, säger Stephanie Hönig.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.