Bland alla larm om eventuell rekordvärme på flera håll vill jag påminna om följande. Mätningarna kommer främst från stora städer, som genom egen uppvärmning, värmeskapande bebyggelse och belagda ytor i sig är varmare än sin omgivning. Mätningarna visar att stora städer är varmare, inte att omgivande landsbygd är det.
Klart är att atmosfären globalt har värmts någon grad sedan lilla istidens slut omkring 1870. Klart är vidare att denna uppvärmning varit större närmare polerna. Klart är även att den tycks ha upphört sedan drygt 20 år.
Jordens varmaste period sedan senaste istidens slut var i stället mellan cirka 8000 till 5000 år sedan. Den kallas Holocen optimum och är allmänt känd bland klimatforskare. Minst lika varma som nu var också bronsåldern, romartiden och högmedeltiden. Kallare var däremot den tidiga antiken, tidig medeltid samt lilla istiden. Även detta är allmänt känt bland klimatforskare.
Det hindrade inte professor Johan Rockström från att i SvD den 13 juli påstå att nuvarande relativa värme skulle vara högst sedan den senaste istiden. Det ser han som tecken på fortsatt global uppvärmning över de 1,5 – 2 grader från 1800-talets slut som FN:s klimatpanel IPCC satt som gräns för påstådd farlig uppvärmning.
Rockström hänvisar till modellkörningar i datorer, men datorer är inte verkligheten. De matas med en påstådd men motbevisad förstärkande effekt av koldioxid på vattenånga. I verkligheten släpper varmare hav ut mer vattenånga och koldioxid i atmosfären. Det är följden av en välkommen uppvärmning (återhämtning) sedan lilla istidens kyla med återkommande missväxt och nöd.
Denna uppvärmning har – som Rockström också skriver – varit större närmare polerna än runt ekvatorn. Det minskar temperaturskillnaden mellan nordliga breddgrader och ekvatorn. Eftersom vindar skapas just av temperaturskillnader, minskar deras antal och styrka när det blir varmare närmare polerna.
Orkanforskaren Dr. Ryan N. Maue följer orkaner, cykloner och tyfoner världen runt och redovisar för åren 1970-2018 en minskande trend. Det gör även internationella försäkringsjättar. De ekonomiska skadorna kan dock bli värre med fler invånare och mer bebyggelse nära kuster. Det konstaterar även klimatpanelen IPCC.
Rockström medger att högre global medeltemperatur minskar temperaturskillnaden mellan kalla och varma områden. I stället hävdar han att högre global temperatur skulle ändra jetströmmen runt Nordpolen på 10-11 kilometers höjd så att den blockerar olika vädersystem.
Jetströmmar går sedan årmiljoner från väst till öst på båda halvkloten, men inte rakt framåt utan i bukter. Att dessa påverkar luftmassor och skapar hög- och lågtryck är också allmänt känt.
Trend mot kallare klimat
Rockström påstår att Arktis värms snabbt och att detta skulle bromsa jetströmmen. Men denna påstådda uppvärmning räknas bara fram i datormodeller. De facto går den globala trenden sedan länge mot kyligare klimat. Havsisens temperatur och utbredning växlar sedan årtusenden cykliskt med havsströmmar mellan Arktis och Antarktis.
Även om västra Europa hade en särskilt varm början på sommaren, har östra Europa och stora delar av norra Asien och Nordamerika upplevt en ovanligt kall början. Nyligen snöade det i de polska Tatrabergen och i Rumänien. Ryssland, Tyskland och Ungern har haft rekordlåga julitemperaturer, och Nederländerna har haft frostnätter.
I USA var senaste vintern oktober-maj rekordkall. Brasiliens vinter har varit rekordkall med det turistiska vattenfallet Morro das Torres helt fruset. Både Spanien och Centralamerika har upplevt våldsamma hagelstormar.
Allt detta är förstås väder men tyder ändå på en kylande trend med större temperaturskillnader. Finländska forskare vid Åbo universitet har nyligen bekräftat dansken Henrik Svensmarks rön att samspelet mellan solens skyddande solvind och inkommande kosmisk strålning påverkar molnbildning och nederbörd.
Mindre solvind släpper in mer kosmisk strålning, som formar små partiklar i atmosfären. På en klimatkonferens i Mölndal i februari förra året visade Svensmark hur dessa partiklar växer genom jonisering och med vattenånga formar droppar, som i sin tur bildar kylande moln och utlöses som kylande nederbörd.
Solens magnetiska aktivitet varierar cykliskt i bland annat 11-åriga cykler. Sedan år 1750 har 24 sådana registrerats, och vi är på väg in i den 25:e. Alla har ett minimum och ett maximum, synligt i antalet solfläckar. Minimal solaktivitet med mindre solvind och få eller inga solfläckar sammanfaller med kallare klimat – som periodvis under lilla istiden.
Under 1900-talet var solen mer aktiv, och atmosfären värmdes globalt med en knapp grad – på nordliga breddgrader mer. Nu är dock solen åter minimalt aktiv med mindre solvind och få eller inga solfläckar. Den amerikanska rymdstyrelsen NASA har registrerat 25 procent mindre solvind och klart ökad kosmisk instrålning.
Det förebådar rimligen kallare klimat framöver, men Johan Rockström utgår från datormodeller och varnar för hotande uppvärmning. Varmare klimat har hittills setts som bättre klimat. Kallare klimat är inget att se fram emot, däremot att planera för.
Det kan vara hög tid!
Tege Tornvall
Liknande artiklar:
Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!
