Bland de huvudfaktorer som bär ansvaret för den ideologiska upplösningen i europeiska länder bör naturligen förändringen av utbildningsinstitutionerna nämnas. Det gäller både skolsystem och högre utbildning. Parisdeklarationen* talar om vad som är kulturmarxismens** erövring av universiteten genom bland annat ideologin ”kritiskt tänkande” (se Del 2 stycke 1), ”som framför allt består i ett enfaldigt förkastande av det förflutna. En gång var den rigorösa disciplin som yttrar sig i intellektuell ärlighet och objektivitet en ledstjärna för den europeiska andan21”.
Vad vi nu finner är ”en självbelåten och tanklös fientlighet mot allt som rör vår egen identitet; ett lika billigt som falskt sätt att bevisa sin egen förmåga till ”kritik”21. Kulturmarxismen**, ett namn som PD dock inte använder för ideologin, orsakar just omdömet att universiteten bär en stor skuld till den traditionella kulturens upplösning. Detta innebär ju att en förnekelsekultur har fått fäste.
Utbildningsväsendet måste därför reformeras snabbt. Övertagandet av fakulteter beskrivet i inledningen av Del 2 genomfördes av kulturmarxistiska lärare och administratörer. Man måste därför tillsätta nya universitetsledningar och ”reformera läroplanerna för att främja överföringen av vår gemensamma kultur i stället för att indoktrinera unga människor i en förnekelsekultur”.
Försvaret av högkulturen och det gemensamma arvet
PD tar också upp högkulturen, ett populärt angreppsobjekt för kulturmarxister: ”Vi måste också förnya Europas högkultur genom att sätta det sublima och det vackra som vår gemensamma standard och förkasta förminskningen av konsten till politisk propaganda32”. Man påpekar att detta kräver en ny generation av både konsumenter och mecenater. Under alla förhållanden har företag och byråkratier inte visat sig vara lämpliga för uppgiften att ta ansvaret för konst.
Invandring pekas dock ut som bara ett skäl till konflikter i samhället. ”Det kan inte bli någon förnyelse av Europa utan att vi bestämt avvisar den överdrivna strävan efter jämlikhet och slutar att förväxla teknokratisk kunskap med vishet29.” Man hyllar däremot allmänt den politiska och könsjämlikheten i samhället och säger att de internationella mänskliga rättigheterna måste skyddas. ”En sund demokrati kräver emellertid sociala och kulturella hierarkier som uppmuntrar till strävan efter excellens och hedrar dem som tjänar det gemensamma bästa. Vi måste återupprätta prestigen i andlig storhet så att vår kultur kan bli en motvikt till den växande makt som skapas av materiell rikedom och massunderhållning. En välformad hierarki ger näring åt socialt välbefinnande29”.
PD tar sedan modigt ställning för ett antal traditionella synpunkter på både personlig och allmän kultur genom att hävda:”…Europa kan inte blomstra utan att den kollektiva strävan efter ett hedersamt beteende och mänsklig storhet återupprättas. En kultur som främjar värdighet växer ur anständighet och ur respekt för vars och ens unika roll i samhället. …Vi måste återställa en moralisk kultur30”.
Kritik av det moderna civilsamhället och den falska friheten
Det falska Europas prestationer är i sig inte mycket att skryta över. PD nämner bland annat: ”Sexuell frihet, frihet för självuttryck, frihet att ”vara sig själv14”. Man kan hävda att dessa ”friheter” är följden av en i väst fortgående kulturell förändring som skulle ha kommit oavsett om EU funnits eller ej. Om man med ”självuttryck” och att ”vara sig själv” avser kulturmarxistisk könsideologi inklusive transideologi är frågan om sådan ”frihet” har något värde. Om termen ”vara sig själv” avser någon principiellt baserad individualism kränks sådan ofta av EU, så det torde inte vara fallet. PD kallar detta att en falsk frihet råder. Dess syn på det civila samhällets utmärkande egenskaper är kritisk.
Man talar bland annat om utsvävningar och hedonism, färre äktenskap och lägre barnafödande samt samhällets sönderfall i individualism, isolering och mållöshet (faktorn individualism kommenterades i Del 2). Vad man finner sägs vara tomheten i en konsumtions- och mediedriven kultur, som är fylld ”sociala medier, lågpristurism och pornografi15”.
I bedömningen av denna del av PD är det självfallet svårt att karakterisera EU-befolkningarnas privatliv och konsumtion rättvist och kritik av dessa storheter leder nog ofta fel. En faktor är att det inte finns några bra mått på frekvensen av de flesta av ovan angivna aktiviteter jämfört med tidigare generationers vanor. Vad vi klart upplevt är moderna mediers allomfattande och oavbrutna information om alla skandalösa aktiviteter i samhället, som kan väcka uppmärksamhet och upprördhet.
En annan är att vissa företeelser som till exempel olika sociala medier gäller nya tjänster med allt som detta innebär, och där målgrupperna därför ännu inte funnit sin grad av och balans i uppmärksamhet och intresse. Det är inte fel att beskriva de sista 30 åren som fullständigt omvälvande gällande människors beteende och aktiviteter under sin fritid. Ytterligare en eller två decenniers utveckling kan kanske förändra bilden. Framväxten av nya samhälleliga ideologier och ideal kan självfallet tillföra nya förväntningar och mål och därför leda till ett nytt beteende hos kommande generationer.
EU:s inflytande i många avseenden har passiviserat eller – hos yngre personer – eliminerat nämnvärda delar av traditionell kultur, vilket klart medverkat till den kulturella utveckling man beklagar. Förnekelsekulturen är en del av kulturmarxismen och bör kraftfullt motarbetas. Andra politiska inriktningar som multikulturalismen har sina effekter, och socialistpartier och sådana rörelser intresserade av att riva ned det traditionella samhället har gjort sitt. De olika orsakerna kräver olika motåtgärder och man kan förvänta sig att det sanna Europa genomför sådana. Skälen till exempelvis lägre nativitet är komplexa, men en offentlig insats av något slag är välkommen. PD fäster stor vikt vid familjebildning och barnafödande. Man betonar familjens enorma betydelse för barnen och skriver: ”Äktenskap och barn är en integrerad del av varje vision om mänsklig utveckling33”. Det förtjänar därför samhällets stöd.
Annan möjlig politik i det sanna Europa
Ekonomiska områden behandlas knappast i PG, men man gör några inhopp. Det är oklart vad som i sektion31 beträffande marknadsekonomin menas med uttrycket att vi inte kan tillåta att allting säljs. Det verkar ju vara en självklarhet för de flesta, och uttalandet är för allmänt för att hjälpa oss att dra upp de lämpliga gränserna i detta avseende. Att marknader som sägs är helt beroende av rättsstaten är också en självklarhet, liksom att den senare aldrig kan ha ekonomisk effektivitet som högsta mål. Vad som menas med att marknader fungerar bäst om de är inbäddade i starka sociala institutioner spontant organiserade efter icke-marknadsprinciper är oklart.
Det verkar uppenbart att spontant organiserade starka sociala institutioner inte är uppbyggda utifrån marknadsprinciper. PD säger att suveräniteten kan hotas av globala företagsjättar vilket är både möjligt och troligt, men varje icke-korrumperad stat torde kunna hantera detta och inte ge efter för utpressning. Att nationer kan och bör samarbeta just för att behärska de globala företagens ”arrogans” kan vara lämpligt, men beror helt på vad det gäller.
”Språket är ett känsligt instrument, som trubbas av, när det används som knölpåk. Vi borde vara förkämpar för ett anständigt språk. Det myckna tillgripandet av kraftiga avståndstaganden är ett tecken på vår tids dekadens25”. Kulturmarxismen bär här en stor skuld, och ”vi får inte tolerera verbal skrämseltaktik25”.
Gruppen tar mot slutet upp den nya politiska kraft, som traditionella partier och media försöker smutskasta och kalla ”populism”. Medan PD säger sig ha reservationer, tilläggs att ”Vi måste erkänna att detta nya politiska fenomen kan betraktas som ett hälsosamt uppror mot det falska Europa, som kallar varje ifrågasättande av dess monopol på moralisk legitimitet ”antidemokratiskt”. Den så kallade ”populismen” utmanar befintlighetens diktatur, det politiska centrumets fanatism, och det med rätta34”. Så en slutsats är att PD accepterar de nya nationalistpartierna, vilket många konventionella borgerliga hittills dragit sig för.
Man säger avslutningsvis att det ansvarsfulla politiska framtidsalternativet är det sanna Europa (såsom det beskrivits i Parisdeklarationen)35. Det innebär bland annat att man förnyar den nationella suveräniteten och lever ”tillsammans i fred som ett nationernas Europa36”. För att kunna överlämna till våra barn alla ädla ting som vi själva har fått i arv, ber författargruppen ”alla européer att tillsammans med oss avvisa den utopiska fantasin om en mångkulturell värld utan gränser36”.
Källor och referenser:
* Parisdeklarationen (Svensk översättning finns)
** Newsvoice - Kulturmarxism är ett utmärkt namn för dagens dominerande vänsterideologi
*** Siffror inom parentes ( ) anger numrering av stycken inom Parisdeklarationen
