Inblandningen i Iran
Den Iranska Shahen Mohammad Reza Pahlavi tvingades 1951 att lämna den verkställande makten och utnämna iranska parlamentets kandidat Dr. Mohammad Mossadeq till premiärminister. Denne genomförde en nationalisering av landets oljeindustri, vilket ledde till en kris med Storbritanniens och USA:s oligarki. Krisen resulterade i att CIA iscensatte en statskupp 1953 som störtade Mossadeq och återinsatte Shahen. Som tack för den amerikanska hjälpen upplät han över 40 procent av landets oljefält till amerikanska oligarkers oljebolag.
Motståndet mot Shahen växte dock från såväl vänstern som islamister. De senare under ledning av den landsförvisade Ayatollah Khomeini som släpptes fram till makten av USA och Storbritannien av rädsla för ett kommunistiskt maktövertagande, genom att Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski såg till att få shahen störtad 1979. Han trodde sig kunna utnyttja den islamiska fundamentalismen i kampen mot det kommunistiska Sovjet. Khomeini kom tillbaka och tog makten och lät utropa Iran till en islamistisk republik efter en folkomröstning.
Den amerikanska politiken var i vanlig ordning ett stort misstag. Khomeini visade sig vara en svuren fiende av USA och väst. Han hade bara med stor skicklighet utnyttjat amerikaner och britter för att ta makten. En allvarlig konflikt blossade upp mellan länderna redan samma år 1979 sedan USA:s ambassad ockuperats och 52 amerikanska diplomater under 444 dagar tagits som gisslan av en grupp islamistiska studenter fram till januari 1981. Konflikten eskalerades av ett misslyckat fritagningsförsök av amerikansk militär 1980. Den ledde senare till att USA införde ekonomiska sanktioner mot landet. Relationen mellan Iran och USA har därefter fortsatt att vara fientlig, vilket spetsats till av misstankar att Iran börjat utveckla egna kärnvapen.
Inblandningen i Irak
Efter Första världskriget kom oljelandet Irak att fungera som en Brittisk koloni. Relationen till Storbritannien bröts 1958, då monarkin störtades och ersattes med en republik. Baathpartiet fick 1968 kontroll över landet och inledde en Sovjetvänlig politik som var fientlig mot Israel och Västmakterna. Detta bröts genom att Saddam Hussein tog makten med stöd av USA 1979. Efter det utvecklades en av väst accepterad diktatur präglad av övergrepp gentemot all opposition, inte minst de irakiska kurderna.
År 1980 gick Irak till attack mot grannlandet Iran vilket ledde till det blodiga Iran-Irak-kriget som pågick fram till 1988. I kriget använde Irak hänsynslöst stridsgaser. Väst lät dock Irak hållas, sannolikt med förhoppningen att få bort regimen i Teheran.
Efter kriget 1990 hade Irak stora skulder och Saddam Hussein invaderade då det rika grannlandet Kuwait, vilket utlöste Kuwaitkriget där USA/NATO ihop med Saudiarabien direkt sjösatte en militär intervention som slängde ut den Irakiska armén ur Kuwait. USA hade förbundit sig att i alla lägen försvara Gulfstaterna mot att de stöttade dollarn. Iraks motiv till anfallet var dels en konflikt om en oljekälla, dels att Kuwait hade styckats bort från Irak efter kolonialtiden.
Irak utsattes, enligt bruklig USA-taktik att skapa failed states, genom omfattande terrorbombningar som förstörde landets infrastruktur. Koalitionen gick däremot inte vidare in i Irak efter att den befriat Kuwait. Irak isolerades istället och utsattes för hårda internationella sanktioner. Sannolikt hade USA/NATO räknat med att Saddam Hussein skulle störtas efter misslyckandet men han satt kvar. En fatal och ytterst dyrbar missbedömning av väst.
Kriget mot terrorn fortsätter
Den kanske viktigaste djupt liggande grundorsaken till det s.k. kriget mot terrorn är något helt annat än vad namnet anger. För att förstå måste vi gå tillbaka till slutet av andra världskriget när 45 av de allierade staterna träffades i den lilla staden Bretton Woods i USA i juli 1944, för att diskutera hur ekonomiskt samarbete skulle kunna garantera att 1930-talets djupa ekonomiska kris inte skulle upprepas.
Konferensen ledde bl.a. till bildandet av IMF, som genom att övervaka det internationella valutasystemet skulle säkra stabila valutakurser. Avtalet innebar att medlemsländerna förband sig att hålla växlingskursen för landets valuta gentemot den amerikanska dollarn fast. Sverige anslöt sig senare. Dollarn i sin tur var garanterad mot guld. Systemet kallades guldmyntfot.
Det oerhört dyra kriget i Vietnam med stigande skuldsättning innebar att USA efterhand fick allt svårare att upprätthålla dollarns värde mot guld. Redan 1968 tvingades USA att låta dollarkursen flyta, vilket innebar att även andra valutor med fasta växelkurser började flyta. 1969 försökte man stötta Bretton Woodssystemet med hjälp av s.k. Särskilda dragningsrätter, men 1971 gav Nixonadministrationen upp och avbröt systemet genom att inte längre garantera dollarvärdet med ett fast inlösenpris i guld.
Det som fick ta guldets plats var oljan. Genom överenskommelser med de stora oljeproducenterna i bl.a. gulfen infördes en ordning, där merparten av all olja som säljs i världen skulle handlas i dollar. USA erbjöd Gulfstaterna sitt militära skydd i utbyte, vilket Kuwait-kriget var ett levande bevis för. Systemet innebär att alla oljeimporterade länder (vilka är de flesta) måste hålla stora reserver med dollar för att garantera sin oljeimport. Det skapar en hög efterfrågan på dollar och följaktligen även en dollar som värderas högre än dess bakomliggande ekonomiska fundamenta. Detta system har varit ryggraden i USA:s finanser till nu och möjliggjort landets enorma statsskuld som just passerat 20.000 miljarder dollar.
Vi ser idag en utveckling där allt fler länder ifrågasätter denna ordning som på ett otillbörligt sätt gynnar USA. Hittills har landet, säkert med hot om sanktioner och våld, lyckats hålla oljedollarn vid liv, men tiden är på väg att rinna ut. Dels går välden mot en minskande relativ betydelse för oljehandeln, lägre oljepris och dels ser vi en rad aktiviteter för att börja handla i andra valutor utan dollarväxlingar. Kina och Indien kommer här att vara viktiga nyckelspelare i sin kamp om det ekonomiska världsherraväldet med USA. Deras övergång från dollar vid oljeköp har senare påskyndats av USA:s sanktioner mot Iran där de köper olja. Genom Kinas kraftiga satsningar på Eurasiska järnvägsförbindelser har man även satt käppar i hjulen på USA:s möjligheter att upprätthålla sin sanktionspolitik för att strypa Irans oljeexport. Iran kan klara sin export i allt större omfattning, landvägen.
År 2000 skrev Irak sin dödsdom och konverterade alla sina oljeaffärer från dollar till euro. Även Libyen följde efter och började göra oljeaffärer direkt i anda valutor. Självklart var den här utvecklingen oerhört oroande för de angloamerikanska oligarkerna och deras bankirer. Planeringen i Pentagon "to take out" sju stater som general Wesley Clark vittnat om hade säkert som ett mål att stävja den här flykten från dollarn.
Anfallet på Irak
Det gällde nu för USA att försöka få med sig det internationella samfundet på sitt fälttåg för att försvara dollarns ställning. Man visste att Saddam Hussein och Irak var mäkta impopulära efter sina krig mot Iran och Kuwait och sina gasattacker, så man valde ut att börja fälttåget med en attack för att störta regimen i Bagdad.
För att försöka få stöd i FN för den planerade attacken fabricerades 2003 genant amatörmässiga uppgifter om att Irak förfogade över massförstörelsevapen. FN sände in sina vapeninspektörer vars chef var svensken Hans Blix och IAEA för att granska vad Irak hade för sig. Blix lär ha berättat om hur han blev direkt hotad av USA:s dåvarande vicepresident Dick Cheney att komma fram med komprometterade uppgifter. Blix stod pall och meddelade Säkerhetsrådet att man bedömde att det inte fanns några massförstörelsevapen i landet. USA misslyckades därmed att få ett FN-mandat för sitt anfall.
Med stöd av Tony Blair i Storbritannien sjösatte ändå Bush-regimen en militär intervention för att störta Saddam Hussein och hans Bagdadregim. Flera NATO-stater vägrade att stödja USA.
Fortsättning följer
Lars Bern
Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene
Lars Bern är en svensk teknologie doktor, företagsledare, författare och samhällsdebattör. Han är ledamot av Stiftelsen Svenska Dagbladet som är minoritetsdelägare i SvD, av Kungl. Ingenjörsvetenskaps- akademien sedan 1988 och Etikkollegiet.
Han har bland annat författat boken Varför försvinner våra kronjuveler? : dikeskörningar i svensk industri och driver opinionssajten Anthropocene
