Krönikor

Ett förödande 100-års-firande genomfört av ett sjukt Turkiet

Det nyss pågående kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien väcker 100-åriga minnen till liv om en förintelse både Turkiet och Sverige helst vill glömma. Det skriver hans Myrebro.

Det nyss pågående och förhoppningsvis nu avslutade kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien om Nagorno-Karabach, med dess armeniska befolkning inklämt emellan dessa stater, väcker 100-åriga minnen till liv.

Turkiet, som då betecknades som ”Europas sjuke man”, stod då som nu i centrum för regionens oroligheter. Eftersom Turkiet tydligen har haft svårt att tillfriskna under de år som gått finns landet ännu kvar i fokus för omvärldens intresse.

Vad var det då som hände för drygt 100 år sedan och som tydligen var tänkt att upprepas detta år? Jo, den armeniska förintelsen blev en skakande verklighet när cirka 1,5 miljoner människor; män, kvinnor och barn, miste livet under bestialiska förhållanden. Armenien betecknas som ett kristet land, och initiativet utgick från det muslimska Turkiet som med en åsnas envishet har förnekat att det skulle röra sig om ett folkmord eller förintelse med andra ord. Ett stort antal länder har emellertid bekräftat att ett folkmord har ägt rum. Dock inte Sverige, som framhärdar i sin roll som förintelse-förnekare.

Folkmordet rörde sig dock i liten utsträckning om ett religionskrig. Makten över oljekällorna i Azerbajdzjan var viktigare än den rätta tron.

Till Turkiets försvar kan dock framhållas att landet under den aktuella tiden stod under en främmande grupps totala inflytande. År 1908 hade nämligen en grupp som kallade sig ”Ungturkarna” genom en statskupp tagit över makten i landet. Ungturkarna var en liten grupp dominerad av judiska aktivister bestående av Djavid Bey, Messim Russo, Emanuel Qrasow, Vladimir Zeev Jabotinsky, Alexander Helphand samt Mustafa Kemal Ataturk som sedermera kom att bli det nya republikanska Turkiets första president.

Det var denna grupp som med järnhand, och med turkiska trupper som redskap, genomförde folkmordet på det kristna Armenien innan man 1918 drog sig tillbaka efter förrättat värv. Enligt professor Israel W. Charny, som har varit chef för ”The Institute on the Holocaust and Genocide in Jerusalem”, så har israeliska myndigheter, oavsett vilken regering som suttit vid makten, hindrat hans team från att undersöka omständigheterna kring den armeniska förintelsen. Detta faktum talar sitt tydliga språk. Den armeniska förintelsen är naturligtvis viktig att uppmärksamma, inte minst för att den är den första av flera förintelser som utspelat sig i Västvärlden under 1900-talet.

Att Ungturkarnas tid vid makten var genomsyrad av judisk makt är svårt att bortse ifrån, något som den brittiske ambassadören i Turkiet, Sir Gerald Lowther den 20 maj 1910 påpekade i ett brev till Sir Charles Harding:

Kort efter revolutionen i juli 1908, blev det snart känt att många av ungturkarnas ledande medlemmar var frimurare. Det noterades att judar av alla sorter, ursprungliga och utländska, var entusiastiska supportrar för den nya ordningen, som många turkar uttryckte det. Varje hebré kom att bli en potentiell spion för ungturkarna. Turkar började anmärka på att rörelsen var en judisk snarare än en turkisk revolution.

Vi vet inte så mycket om lobbyismen för 100 år sedan, men vi vet att massmediernas roll i sammanhanget var mer blygsam. Nu är förhållandena helt annorlunda och när det oljerika Azerbajdzjan förra året ville förklara för omvärlden att det var nödvändigt att bekriga det onda Armenien, spenderade man cirka 1,3 miljoner dollar för att smörja journalister på nyhetsorgan som The Hill, Washington Times, Daily Caller, National Review och Washington Post. Det är ingen nyhet att det går att köpa mainstreammediernas folk, de är tydligen ofta till salu.

Årets nysatsning på meningslöst våld från Azerbajdzjans sida främjar mål som fastställts av president Erdogan och förutsätter stöd från Israel. Turkiet har bland annat ställt upp med 1500 militanta islamister från Idlib-regionen med sultan Murads division i spetsen till stöd för Azerbajdzjans aggressioner. På liknande sätt har Israel levererat hypermoderna vapen till samma land. Både den 24 och 30 september levererade tunga militära-transportplan krigsmateriel från israeliska Ovda-flygplatsen till Baku – och det var inte de första leveranserna. Samtidigt är Israeliska militära rådgivare nu verksamma i Azerbajdzjan för att instruera hur dessa vapen skall användas. Turkiet är officiellt ett Nato-land, medan Israel kan betecknas som en inofficiell medlem i samma organisation. Med sina nära Brysselrelationer och militära samövningar med Nato-förband så är släktskapet mellan Nato och Israel tydligt avslöjat.

Samtidigt med det armeniska folkmordet arbetade engelsmannen Mark Sykes och fransmannen Francois Picot på en uppdelning av Mellanöstern i en fransk del, där även Ryssland skulle få en del av kakan, och den delen blev Armenien. Uppdelningen blev offentlig i november 1917. Syrien fick då bli kärnlandet i den franska delen, medan Palestina blev den södra delens engelska trofé.

Man bör här observera att Sykes chef var Englands utrikesminister, Sir Edvard Grey och Picots chef var Frankrikes utrikesminister Theophile Delcasse – båda tillhörande den London-baserade Milners Group – där Rothschild enligt historikern Carroll Quigley haft en ledande roll i dess grundande. Gruppen hade under många år arbetat för att Första världskriget skulle bli verklighet. Samtidigt med att Sykes-Picot överenskommelsen kungjordes, offentliggjordes också den terrorstämplade Balfour-Deklarationen.

Mänsklighetens lycka under senare år är dock att vi alltid har Ryssland som kan gripa in och vidtaga fredsskapande åtgärder. Det har skett också den här gången i Kaukasien.

 

Hans Myrebro

Om skribenten:

Hans Myrebro är en pseudonym. Han har bland annat författat boken NATO – ett monster på katastrofkurs.

Myrebros senaste bok “De skapade ett blodigt 1900-tal” går att köpa på Historiskt Korrekt förlag.

 


Liknande artiklar:

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 123 611 3021, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!