Forskning från Göteborg visar att arbetsbelastningen inom den svenska poliskåren är så hög att man inte hinner med alla ärenden. En strategi som därför kommit att användas flitigt är att låta tiden gå så att anmälningarna blir gamla och inte längre kan utredas – så att de istället kan avskrivas.

– I princip alla offentliga verksamheter tycks vara överbelastade med mer att göra än vad de egentligen kan hantera. En särskild utmaning för Polisen är att det inte går att skriva av ärenden på grund av att det är för mycket att göra - det är olagligt. Därför behöver Polisen hitta strategier för att lösa dilemmat, säger Andreas Liljegren, organisationsforskare och docent i socialt arbete vid Göteborgs universitet.

Han menar att Polisen använder två knep för att minska på arbetsbelastningen eftersom det är olagligt att vägra ta emot nya anmälningar och ärenden. Istället lägger man ärenden på hög i väntan på handläggning – någonting som gör att de senare enklare kan avskrivas.

– Då kan bevisningen ha försvagats, vittnen har kanske inte en lika tydlig bild av händelseförloppet och teknisk bevisning kan ha gått förlorad, förklarar Liljegren.

I fallstudien har han genomfört intervjuer på såväl individuell som gruppnivå samt suttit med i möten och gått igenom stora mängder dokument.

Han förklarar att det finns tre boxar eller fack på en polisavdelning som sysslar med utredningar. I den första hamnar sådant som skrivs av direkt – kanske för att det inte handlar om brott i juridisk mening eller för att anmälan hamnat på fel enhet, att brottsrubriceringen inte stämmer eller att bevisningen är mycket svag.

I ett annat fack hamnar ärenden som bedöms vara brådskande och allvarliga och som Polisen måste ta tag i direkt, exempelvis för att en gärningsman är frihetsberövad.

– Man kan se att det finns saker att göra, spår att följa upp, teknisk bevisning att samla in, vittnen att höra. Det bedömer man som viktigt.

Den tredje boxen som kallas för balansen, och som av Polisen själva liknas vid en kompost, ligger mellan de två andra och här hamnar ärenden som bedöms som viktiga, men som de inte anser sig ha tid eller resurser att utreda just då. Här läggs ärenden i praktiken på hög och Liljegren beskriver att även om avsikten inte är att dessa ska ”ruttna” eller ”dö” så blir detta i praktiken vad som sker eftersom brotten, när Polisen väl anser sig ha tid att ta tag i dem, inte längre är utredningsbara.

”Formellt sett kan vi inte lägga ned ett ärende på grund av brist på resurser. Men när ett ärende blir tillräckligt gammalt, då kan vi göra det eftersom det inte längre är möjligt att driva en förundersökning. Det vi lägger i balansen blir enklare att lägga ned senare eftersom bevisen blir svagare”, säger en förundersökningsledare i studien.

Liljegren konstaterar att de poliser han pratat med inte tycker att strategin är ”idealisk” och att det i grunden tycks handla om att man har mer att göra än vad man hinner med. Han vill inte gå så långt som att påstå att svensk Polis har en ”avskrivningskultur” – men han poängterar att det är möjligt att så är fallet.

Polisen själva menar att lösningen är fler poliser, men Andreas Liljegren tror att även med 10 000 nya anställda kommer problemet förmodligen att finnas kvar.

– Även om Polisen får sina 10 000 nya anställda kommer det här problemet antagligen att kvarstå. De kan inte skriva av saker och hänvisa till att de har för mycket att göra. Det kommer alltid att finnas ett glapp mellan statens och medborgarnas förväntningar på dessa verksamheter och de resurser de får.