Ny analys sågar mytomspunnen feministisk könsstudie

Det talas fortfarande gärna om "patriarkatet" i svensk offentlighet. Begreppet upprepas likt en LP-skiva som hakat upp sig - en ideologisk grundbult som aldrig får ifrågasättas. Men samtidigt har utvecklingen tyst glidit i en helt annan riktning.

Den som tar en snabb titt på hur makten faktiskt fördelas i dagens Sverige möts av en bild som snarare påminner om ett omvänt system – ett matriarkat, där institutioner, myndigheter och utbildningsväsendet i allt större grad kontrolleras av kvinnor. Och utvecklingen accelererar.

I offentlig sektor – särskilt inom kommuner och regioner – innehar kvinnor numera en tydlig majoritet av chefspositionerna, framför allt på mellan- och förstalinjenivå där omkring två tredjedelar av cheferna är kvinnor. Även inom staten växer andelen kvinnliga chefer stadigt och i rask takt.

I och med den snabba ökningstakten av kvinnliga chefer kommer den kvinnliga dominansen i välfärdssektorns ledning att förstärkas för varje ny rekryteringsomgång.

Det innebär att stora delar av den offentliga maktapparat som formar vård, skola, omsorg och mycket av arbetsmarknaden i praktiken leds av kvinnor – samtidigt som den politiska berättelsen fortfarande gärna beskriver makten som i första hand manlig.

Skolan en tydlig indikator

Parallellt ser vi en dramatisk könsobalans inom utbildningssystemet. Enligt SCB har 40 procent av inrikesfödda kvinnor mellan 25 och 65 år minst tre års eftergymnasial utbildning – jämfört med 24 procent av männen.

Skolsystemet är dessutom format så att flickor genomgående får högre betyg än pojkar, trots att pojkarna överlag presterar bättre på nationella prov. När meritokrati ersätts av subjektiva bedömningar är det knappast förvånande att skillnaderna växer.

Universiteten förstärker bilden. På en klar majoritet av de mest sökta högskoleprogrammen är majoriteten av de antagna kvinnor. Journalistutbildningarna – som formar framtidens opinionsbildare – har ofta över 70 procent kvinnliga studenter.

Enligt 2020 års siffror från Skolverket, via Vi Lärare, är tre av fyra grundskolelärare kvinnor. Det betyder att den institution i samhället som formar barnens tidigaste normer, värderingar och uppfattningar om kön, relationer och makt är nästan helt kvinnodominerad.

En hel maktsektor växer alltså fram där kvinnor är normen, samtidigt som männen i praktiken lämnar spelplanen.

In Memoriam: Dirty Harry

Rättsväsendet följer samma mönster. Sammanställningar baserade på Domstolsverkets statistik visar att kvinnor är i tydlig majoritet i domarkåren, särskilt i de yngre domarleden, och inget tyder på att den utvecklingen har brutits.

Även Polismyndigheten rapporterar en snabb ökning av kvinnliga chefer, i en takt som saknar historiskt motstycke.

Petra Lundh är sedan 2023 rikspolischef, Charlotte von Essen är chef för Säpo, Katarina Johansson Welin är riksåklagare och Lena Lindgren Schelin är generaldirektör på Kustbevakningen – för att ta några exempel.

När även rikspolischefen blir nationell symbol för en ny sorts ledarskap – känslostyrt, kommunikativt och PR-anpassat – ser vi hur maktens språk ändras i grunden.

Det handlar inte om enstaka exempel, utan om strukturella skiften. Ingen Dirty Harry här inte. Frågan är om någon på politisk nivå ens reflekterat över konsekvenserna av det som pågår?

Sammantaget pekar siffrorna åt ett enda håll. Det svenska samhället är på god väg att bli ett matriarkat – åtminstone i den bemärkelsen att den institutionella makten koncentrerats kraftigt till kvinnor.

Samtidigt halkar männen efter i utbildning, avancemang och karriärmöjligheter. På stora delar av arbetsmarknaden blir männen i praktiken överflödiga, och hamnar i marginaliserade, lågavlönade eller helt utdöende yrken.

Det mest anmärkningsvärda är dock tystnaden. Den här utvecklingen diskuteras nästan inte alls. Ingen offentlig kommitté analyserar varför männen faller efter. Man kan fråga sig hur det hade låtit om det hade varit tvärtom. Svaret på det vet nog de flesta av oss – ramaskri.

Samtyckeslagen – ett uttryck för hämnd, inte rättvisa

Samtyckeslagen, framröstad och införd av samtliga (inklusive SD) riksdagspartier år 2018, har kommit att bli ett av de tydligaste uttrycken för hur rättsstaten förskjutits i ideologisk riktning.

I praktiken har lagen inneburit ett paradigmskifte där beviskraven i sexualbrottsmål sänkts, samtidigt som rättssäkerheten för den anklagade – i de allra flesta fall tonårspojkar och unga män – kraftigt försvagats.

Kritiken har varit återkommande: domstolar dömer i allt större utsträckning på subjektiva berättelser, där ord står mot ord, och där frånvaron av motbevis tolkas till den åtalades nackdel.

Detta strider mot en av rättsstatens mest grundläggande principer: att skuld ska bevisas bortom rimligt tvivel. I stället har ett system vuxit fram där den anklagade förväntas visa att samtycke faktiskt förelåg – något som i praktiken ofta är omöjligt.

Att kalla detta rättvisa är svårt. Lagen tillkom i ett politiskt klimat präglat av moralpanik och kollektiv skuldbeläggning av män som grupp. Den bars fram som ett symbolprojekt, inte som ett juridiskt genomarbetat reformarbete.

I stället för att stärka rättssäkerheten för verkliga brottsoffer har den bidragit till att urholka förtroendet för domstolarna – särskilt bland unga män, som nu vet att ett anklagande påstående kan räcka för att ödelägga deras framtid.

Samtyckeslagen framstår därmed inte som ett verktyg för rättvisa, utan som ett ideologiskt korrektiv – ett slags juridisk hämnd, där balans och proportionalitet fått stå tillbaka för politiska signalvärden.

Hysch... inte tala högt om fakta...

Inga partier vågar fråga sig vad det innebär när ett helt samhälle glider in i en könsmässig obalans. Ingen debattör nämner ordet matriarkat – trots att vi, baserat på faktiska siffror och institutionellt inflytande, befinner oss närmare ett sådant än något annat land i västvärlden.

Man kan förstås välja att ignorera allt detta och fortsätta tala om vanföreställningen patriarkatet i Sverige som om det vore en levande realitet, trots att nästan alla centrala samhällssektorer i dag präglas av en motsatt maktfördelning.

Den som är intresserad av vart Sverige faktiskt är på väg gör klokt i att ställa sig en mer relevant fråga: Vad händer i ett land där ett kön dominerar utbildning, offentlig sektor, skola, vård, rättsväsende, media – och där den andra halvan av befolkningen gradvis tappar fotfästet?

Det svaret kommer att forma Sveriges framtid långt mer än några högtidstal om jämställdhet.

Jan Sundstedt