Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar
Dagens Nyheters frågor till Markus Allard blottar gång på gång ett betydande avstånd mellan medievärldens föreställningar och de problem som människor möter i vardagen. När reportrarna vill tala om identitetsbegrepp, tonläge och politikernas obehag svarar Örebropartiets ledare med mångkulturens följder, bilberoende, familjeekonomi och människor som drabbats av kommunala beslut.
Den tydligaste kollisionen gäller svenskhet. DN frågar hur någon "blir etniskt svensk", vilka föräldrar som krävs och hur en person med en svensk och en iransk förälder ska beskrivas.
Samtalet spelades in av Örebropartiet och publicerades i sin helhet efter DN-reportrarna Niklas Orrenius och Malena Rydells besök i Örebro rådhus. DN:s färdiga reportage hade ännu inte publicerats när denna artikel skrevs; bedömningen gäller därför frågorna och replikskiftena i den oredigerade inspelningen.
”Hur blir man etniskt svensk?”
När DN fortsätter att söka en formel för vem som kan kallas etniskt svensk tappar Allard tålamodet. Han frågar om reportern ”spelar dum” eller faktiskt inte förstår skillnaden mellan etnicitet och kulturell tillhörighet.
Frågan är avslöjande. Det som för många människor är en självklar skillnad mellan medborgarskap, kultur och härkomst behandlas som ett svårgenomträngligt filosofiskt problem. Allard menar att förvirringen har uppstått därför att ämnet länge varit förbjudet i den politiska och mediala miljö där DN verkar.
Allard beskriver därefter hur han själv lämnade den mångkulturella övertygelse han hade som ung vänsterpolitiker. Förändringen kom när det lokala arbetet förde honom närmare Vivalla och människor som levde med politikens konkreta följder. Han återger ett möte med äldre invandrare med vänsterbakgrund som frågade hur han kunde kalla sig socialist och samtidigt vilja fylla området med fler problem.
— Det som oftast är signifikant för personer som fortfarande desperat håller fast vid den här typen av utopiska idéer om att mångkultur fungerar är att de inte lever i den, säger Allard.
Sedan riktar han udden mot tidningens egen publik: ”Jag växte upp bland era läsare.” Den välmående miljö där han formade sina första politiska uppfattningar hade enligt honom liten kontakt med de konflikter som senare förändrade hans syn.
DN som politisk aktör
Allard gör från början klart att han inte betraktar DN som en neutral observatör. Hans erfarenhet av stora medier är, säger han, att reportern lämnar Stockholm med berättelsen redan bestämd.
— Det blir den här typen av exotifierande porträtt där man åker utanför Stockholms tullar och berättar om den farliga populisten. Manuset brukar vara ganska förutbestämt, säger han.
När DN senare frågar varför han tror att ”alla” vill komma åt honom invänder Allard att han aldrig har sagt alla. Han skrattar åt att tre personer från tidningen sitter framför honom och frågar om han verkligen tror att någon kan vilja motarbeta honom politiskt.
— Jag tror att den nyfikenheten är strikt underordnad ert huvudsakliga narrativ, säger han om DN:s journalistik.
Skillnaden i perspektiv är central. DN försöker göra hans mediekritik till en fråga om misstänksamhet och personlighet. Allard beskriver i stället en institutionell maktkamp där tidningen själv är en politisk aktör som väljer vilka verkligheter som ska tas på allvar.
Bilbehovet försvinner inte
Samma klyfta syns i diskussionen om Örebros bussystem BRT, där körfält tas från biltrafiken för att ge bussarna egna filer. För Allard handlar motståndet inte om att försvara bilen som identitetsmarkör, utan om människors möjlighet att få vardagen att fungera.
— Folk behöver köra bil, och folk kommer inte ha ett mindre behov av att köra bil bara för att man gör det jobbigare för dem att köra bil, säger han.
Han beskriver även namninsamlingen för en folkomröstning om projektet. Kommunen underkände enligt honom tusentals namn genom en orimligt hård granskning. På pappret kan medborgarna tvinga fram en omröstning, men i praktiken kan förvaltningen och de styrande politikerna stoppa den, menar han.
När Allard räknar upp vad Örebropartiet vill göra vid makten nämner han att BRT ska rivas upp, att parkeringen ska bli avgiftsfri och att även förskolan ska befrias från avgifter. Finansieringen ska bland annat ske genom nedskärningar bland chefer, kommunikatörer och andra tjänster som partiet betraktar som onödiga.
DN:s följdfråga blir vad partiet vill införa – utöver allt det vill ta bort.
— Men lyssnade inte du precis på vad jag sa? svarar Allard.
Reportern upprepar då själv två av förslagen: parkering och avgiftsfri förskola. Replikskiftet visar hur konkreta lättnader i familjers vardag registreras men ändå inte tycks räknas som en positiv politisk vision.
Klimatpolitiken som klassintresse
När DN frågar var klimatförändringarna passar in avfärdar Allard inte att klimatet förändras. Han ifrågasätter varför svenska bilister och pendlare ska bära kostnaden för åtgärder som enligt honom har försumbar global effekt.
— Det är klart att det finns någon form av klimatförändringar, men hur hänger det ihop med om jag ska stå vid 14 rödljus till i trafiken eller om det ska vara svårare för mig att köra bil? frågar han.
Allard beskriver klimatpolitiken både som en trosfråga och som ett klassintresse för grupper som kan bygga karriärer kring reglering, certifiering och kommunal administration. Oavsett vad man anser om formuleringarna pekar han på den materiella fråga som DN aldrig utvecklar: vem betalar för politiken och vem tjänar på den?
”Klump i magen” – men för vem?
Den kanske skarpaste värderingskrocken kommer när DN berättar att lokala politiker har fått en ”klump i magen” av att möta Allard i fullmäktige och att någon uppges ha lämnat politiken. Allard ställer deras obehag mot familjer som enligt honom har fått sina barn felaktigt omhändertagna och äldre som drabbats av kommunens agerande.
— Hur tror ni det känns för de här föräldrarna som de har kidnappat barnen från? Hur tror ni det känns för den här tanten som de ska ge sig på som får en hjärtinfarkt? säger han.
DN återkommer ändå till om det är bra att politiker känner obehag. Allard svarar att deras känslor är deras ansvar och att konflikten handlar om att väljarna får veta vad makthavarna gör och tycker.
Replikskiftet sammanfattar det verklighetsfrånvända drag som återkommer i frågorna. Etablerade politikers känslor ges en självklar tyngd, medan ilskan hos bilberoende familjer, kritiker av mångkultur och människor som upplever sig överkörda av kommunen först måste förklaras, definieras och försvaras. Allard använder därför intervjun till att vända granskningen tillbaka mot medieeliten – och mot den samhällsbild som dess frågor avslöjar.
Hela den oredigerade intervjun:
Vad roade dig mest med Allards svar på tal mot Dagens Nyheters frågor?
Röstning stängd
127 röster totalt
