I juli tog 19-åriga Jennifer sin första dos covidvaccin. Redan två dagar efteråt började hon få problem och kort därefter blev hon rullstolsbunden. Idag är mobiltelefonen det tyngsta hon kan lyfta.
Vården, berättar Jennifer, har inte varit till någon vidare hjälp och när Sundsvalls Tidning gjorde ett reportage om 19-åringen dolde man att hennes problem kan kopplas till covidvaccinet.
Sundsvallsbon Jennifer Melin bestämde sig i juli i år för att ta covidvaccinationen och bokade snabbt en tid hos Vaccinationsenheten, berättar hon på youtubekanalen Modiga människor.
Jennifer fick snabbt ont i armen, men tänkte att det var en ”vanlig” biverkning. Två dagar senare tappade hon känseln i händerna, fick problem med balansen och även domningar i fötterna. Snart spred det sig till ena benet och hon behövde hjälp att förflytta sig. Det blev efterhand så illa att hon snart behövde en rullstol för att ta sig fram.
Vården hittade inga fel på henne och hon fick kontakt med en neurolog. Han förklarade för Jennifer att ett tillstånd som hennes kan komma efter man tagit något läkemedel och frågade henne om det.
Då berättade Jennifer att hon tagit vaccin mot covid-19, varpå neurologen dock ändrade sig och menade att det var omöjligt.
– Nej, det kan inte bero på det. Det är en slump, ändrade sig neurologen.
Han förklarade vidare att det inte fanns någonting att göra men Jennifer frågade ändå om uppföljande undersökningar.
– Då bad jag om en magnetröntgen, som han gick med på, berättar 19-åringen.
En röntgen gjordes och sedan blev det tyst. Det svar som normalt sett bör komma inom 2-4 arbetsdagar hade inte kommit efter tre veckor. Då ringde Jennifers mamma upp sjukhuset som sade att svaren inte kommit än. Samma dag skulle de till sjukhuset och gick därför förbi neurologavdelningen och ställde samma fråga. Där möttes de av ursäkter och undanflykter om varför rapporten inte kommit än. I samband med detta fick Jennifer en idé att gå och fråga på röntgenavdelningen som låg i närheten. Där berättade man att man skickat svaren till neurologavdelningen en timme efter att hon röntgat sig, det vill säga tre veckor tidigare.
– Ljuga i telefonen och sedan framför en. Vad är det för beteende? frågar sig 19-årigen om vårdens bemötande.
Censur i media och sociala medier
Kort därefter blev hon kontaktad av Bonnierägda Sundsvalls Tidning som ville göra ett reportage.
– Det kändes jättebra att få berätta hela min historia, hur det började efter att jag tagit vaccinet. Jag var också noga med att berätta att de skulle ta med att jag vill hitta fler som varit med om liknande situation eftersom det är väldigt jobbigt, speciellt som ung tjej, att gå igenom ensam.
Jennifer upplevde att reportern lyssnade på henne och hon fick även läsa igenom reportaget innan det publicerades som hon godkände. Däremot var det inte samma reportage som sedan publicerades i Sundsvalls Tidning.
– De hade tagit bort allting jag sade om vaccinet, berättar Jennifer.
Hon upplevde återigen att ingen lyssnat på henne, men försökte se det från den ljusa sidan.
– Om artikeln publiceras på Facebook kan andra kommentera och ge mig tips eller råd vad de gjort eller på andra människor som varit med om detta.
Jennifer höll koll på kommentarsfältet i jakt på dessa kommentarer, men insåg snabbt att kommentarer angående covidvaccin började försvinna.
– Jag kunde se en kommentar angående vaccinet, sedan gå och göra lunch. När jag kom tillbaka kunde kommentaren vara borta. Det fortsatte att hända, nya kommentarer om vaccinet kom in och tio minuter senare var de borta.
Sammantaget hjälpte alltså artikeln i Sundsvalls tidning ingenting alls och Jennifer fick inte kontakt med någon som drabbats av något liknande och lyckades heller inte få några råd om hur hon själv ska gå tillväga.
– Man kan lika gärna ta bort artikeln, menar hon.
Nyhetssajten Checkfact kontaktade Sundsvalls tidning för att fråga om saken och de svarade att det centrala i hennes historia inte handlade om just vaccinet.
”När vi träffade Jennifer låg tyngdpunkten i hennes berättelse på de symtom som hon drabbats av och det bemötande hon fått av vården, spekulationer kring orsaker var inte på något sätt centralt”, förklarade man.
Hjälp av kommunen
Ljuspunkten för Jennifer och hennes mamma är hemkommunen, där de fått mycket hjälp. De har bland annat anpassat lägenheten och även byggt en hiss som gör att hon kan ta sig upp och ner i trapphuset mellan lägenheten och gatan.
– De har hjälpt mig med allt, berättar 19-åringen.
Jennifer kämpar fortfarande för att få den hjälp hon behöver och sitter fortfarande i rullstol, det tyngsta hon kan lyfta i dagsläget är en mobiltelefon. Hon har begärt att få ett andra utlåtande från ett annat sjukhus. Hon väntar också på att få läkarintyg för bland annat handikapptillstånd.
