Haverikommissionen vill häva Estonias ”gravfrid”

Den 15 december 1994 meddelade statsminister Ingvar Carlsson i Sveriges riksdag att passagerarfartyget M/S Estonia och de omkomna skulle förbli på havets botten. För Peter Barasinski innebär beskedet att han inte kan begrava sin fru, Carita. Han bestämmer sig då för att ta saken i egna händer och tar pengar ur sin egen privata kassa för att bekosta en expedition som ska rädda hennes kropp ur vraket - något som inte skulle komma att uppskattas av de svenska myndigheterna.

Den 28 september 1994 var M/S Estonia på väg från Tallinn till Stockholm när passagerarfartyget plötsligt förliste under dramatiska omständigheter. Ombord när katastrofen inträffade fanns 989 människor, och 852 av dessa omkom.

Paret Peter och Carita Barasinski arbetade båda på Estonia, där Peter var hovmästare och Carita utbildade servicepersonalen. De tyckte om att resa och innan de gifte sig reste de jorden runt tillsammans. Deras framtidsplan var att köpa en restaurang tillsammans och Carita höll på att skriva en deckare.

Caritas pappa Lasse Johnsen berättar att de hade pratat med varandra om vad de skulle göra om någon skulle omkomma ute på havet.

– Då hade de lovat varandra att ta rätt på den andres kropp och plocka upp kroppen om inte andra gjorde det, och begrava den på ett anständigt sätt, berättar Lasse.

Den ödesdigra natten var bara Carita ombord, Peter var ledig just den dagen. När fartyget sjönk följde Carita och många andra med ner i djupet.

Den svenska regeringen gör efter tragedin ett tidigt utspel om att göra allt man kan för att bärga fartyget med de omkomna. Utredare från företaget Rockwater genomför sedan dykningar vid vraket, och lämnar den 12 december 1994 in en rapport till svenska myndigheter där man drar slutsatsen att man utan problem kan hämta upp många av de döda, och även att det därtill skulle vara fullt möjligt att bärga vraket i sin helhet. Samma dag ger dock det så kallade etiska rådet sin rekommendation till regeringen, och menar att det vore bäst att lämna vraket och de omkomna på havets botten.

Dåvarande statsminister Ingvar Carlsson deklarerar sedan, den 15 december 1994, regeringens beslut: fartyget och kropparna ska för alltid ligga kvar i havet.

– Frågan om bärgning eller inte bärgning kan bedömas från flera utgångspunkter, där finnas alla de praktiska problemen och de etiska frågeställningarna. Men där finns också enskilda människors önskemål, anhöriga som var och en på sitt sätt, sörjer sina nära. Därför finns det nu ingen anledning att dröja med ett beslut. De anhöriga och alla andra har rätt till besked, även om det kommer att tas emot med förtvivlan av en del. Den svenska regeringens beslut är att passagerarfärjan M/S Estonia med de omkomna skall förbli i havet, säger Ingvar Carlsson inför många sorgsna anhöriga.

Strax därefter meddelar statsministern att man dessutom vill täcka vraket i en betongsarkofag, enligt vad man uppger ska hedra de döda och att hindra plundrare från att skända en gravplats. I ett möte mellan de anhöriga och företrädare för regeringen angående beslutet att täcka M/S Estonia och de döda i betong möts myndighetspersonerna av högljudda protester.

– Det som är avgörande, tycker jag, är att redan från början försöka visa respekt för regeringens beslut, säger en företrädare för regeringen och möts av ironiska skratt från publiken.

– Du pratar om respekt, jag tycker det är respektlöst att gjuta in folk i betong, replikerar en anhörig.

Våren 1995 ingår Estland, Sverige och Finland ett avtal om gravfrid. Avtalet förbjuder all dykaktivitet omkring fartyget och det ska träda i kraft den 1 juli 1995.

När Peter får klart för sig att regeringen inte kommer att ta upp de omkomna föds det en tanke hos honom: Det här måste jag ordna själv. Han kan inte acceptera att hans fru skulle stanna i ett betongskal i havet och vill hålla sitt löfte till henne.

– När det stod klart att fartyget inte skulle bärgas gav sig Peter fan på att han skulle ta upp hennes kropp, intygar Lasse.

Peter börjar planera sin aktion i början av 1995. Tack vare försäkringspengar har han råd att finansiera operationen. Peter vill göra det hela fullt lagligt och därför måste det göras innan lagen om gravfrid träder i kraft.

Han lyckas få de rätta koordinaterna för att hitta fartyget, och med hjälp av en tysk båt åker han iväg till förlisningsplatsen, väl förberedd på hur operationen ska gå till. Peter hade talat med Caritas överlevande kompisar som berättat hur hennes slut såg ut och han visste exakt vart hon var någonstans.

– Han hade ju själv jobbat ombord på fartyget och visste mycket väl hur det såg ut. Så det var inga som helst problem att försöka hitta henne, konstaterar Lasse.

Peters expedition kommer till platsen några dagar innan den 1 juli 1995, så enligt lag har han all rätt att vara där och hämta hem sin fru. Regeringen har dock blivit varse om hans expedition och skickar till svar ut isbrytarfartyget Ale som förklarar för Peter att det han gör är olagligt och ber honom hotfullt att lämna platsen.

Peter lyssnar inte och fortsätter enligt planerna. Då kommer Ale närmare deras fartyg och börjar göra så kallade ”störningsvågor” för att hindra dem, något som är förbjudet enligt internationell lag. Till slut har Peter inget annat val än att ge upp.

Innan han lämnar platsen kastar han ut en blombukett i havet, förkrossad över att tvingas lämna sin fru på havets botten.

Peter Barasinski dog i cancer 2006 och ligger idag ensam i sin grav.

– Jag trodde att jag var medborgare i ett civiliserat land, men det är jag tydligen inte eftersom staten inte vill ta hand om sina medborgare. Jag tror att om Caritas kropp hade återbördats och fått begravas i den grav som vi har och där Peter nu ligger ensam, hade det betytt ett lugn för oss, säger Lasse.

Artikeln och bilderna är refererade från Henrik Evertssons nya dokumentär "Estonia: Fyndet som förändrar allt" som kan ses på Dplay.