Kommentar: Först skickar vi vapen – därefter planerar vi svenskarnas massgravar

Två artiklar i samma tidning kan ibland säga mer än hundra högtidstal.

På Dagens Nyheters ledarsida skriver Oscar Jonsson att Ryssland lär sig av misstagen i Ukraina och förbereder sig för nästa krig. Några sidor längre fram möter läsaren beskedet att Sverige ska kunna begrava minst 500 000 människor om kriget kommer.

Först målar man upp den ryska krigsmaskinen. Sedan räknar man gravarna.

Mats Nilsson sammanfattar vansinnet träffande i ett inlägg på X: "Sverige är ett dårhus." Vilken del av verkligheten gör orden orimliga?

Kriget presenteras som oundvikligt, upprustningen som ansvarsfull och massgravarna som praktisk beredskap.

Någonstans på vägen försvinner den mest självklara frågan: Vem arbetar lika målmedvetet för att stoppa utvecklingen?

Sverige nöjer sig inte längre med att skicka hjälmar, skyddsvästar och äldre materiel. Regeringen har växlat upp från donation till produktion och lagt en miljard kronor på ukrainsk tillverkning av långdistansrobotar och långdistansdrönare.

Totalt har det svenska militära stödet vuxit till omkring 128 miljarder kronor. Ramen för 2026 och 2027 uppgår till ytterligare 80 miljarder, uppger regeringen.

Miljarderna rullar. Produktionslinjerna växer. Räckvidden blir längre.

Politikerna kallar varje steg för stöd till Ukrainas försvar. Samma politiker undviker gärna nästa led i resonemanget: långdistansvapen flyttar kriget långt bortom fronten och gör rysk infrastruktur, ryska städer och till sist ryska civila till en del av slagfältet.

Ingen öppen källa knyter svenska pengar till en viss attack mot Moskva. Sambandet är politiskt: Sverige finansierar vapenkategorin samtidigt som Ukraina snabbt bygger ut förmågan.

Moskvaregionen utsattes den 16 augusti för vad som kan ha varit krigets största ukrainska drönarattack. Ryska myndigheter uppgav att 600 drönare riktades mot regionen och att minst sex människor dödades i Ryssland. Experter ifrågasätter antalet drönare, men branden i ett 250 000 kvadratmeter stort lager utanför Moskva gick inte att prata bort.

Ukraina hävdade att lagerkedjan användes för militär logistik. Vanliga ryska företag förvarade samtidigt varor i byggnaderna. Ukrainas militär uppgav enligt The Guardian att attackerna skulle skada den ryska ekonomin och påverka vanliga ryssar ekonomiskt.

Läs den meningen en gång till.

Västvärlden säger sig försvara en internationell ordning där civila ska skyddas. Samtidigt applåderar samma väst en strategi som uttryckligen ska göra vardagen dyrare och otryggare för vanliga människor i Ryssland.

Man kan inte massproducera räckvidd, flytta kriget mot Moskva och sedan spela förvånad när Moskva svarar.

Ryssland bär ansvar för sina angrepp mot Ukraina. Men två felaktigheter skapar ingen klok strategi – bara fler begravningar.

Nato utlovade 70 miljarder euro till Ukraina under 2026 och prioriterar långräckviddig precisionsbekämpning, obemannade system och växande militär produktionskapacitet.

Vapnen ska nå längre. Fabrikerna ska leverera snabbare.

Varför skulle Ryssland acceptera en sådan utveckling utan motdrag?

Västliga säkerhetstjänster har redan varnat för ryska sabotage-, cyber- och påverkansoperationer i Europa. En kartläggning från CSIS visar att många mål haft koppling till stödet för Ukraina och att misstänkta ryska sabotageangrepp i Europa nästan tredubblades mellan 2023 och 2024.

Bevisläget varierar, och varje brand eller kabelskada är inte rysk vedergällning. Mönstret borde ändå dämpa den mest entusiastiske krigsivraren.

Väst har redan gjort europeisk mark till logistisk bas, träningsområde, vapenfabrik och underrättelseplattform för kriget. Ryska motåtgärder på samma europeiska mark kommer därför knappast som en blixt från klar himmel.

Mitt i denna upptrappning beskriver Bonnierägda DN hur Sverige ska kunna begrava 500 000 människor vid krig. Svenska kyrkan behöver hjälp från andra aktörer och möjligen från allmänheten för att klara uppgiften.

Praktisk beredskap är bra. Krigshets, paranoia och skitsnack icke så.

Det säger en hel del om ett land när det i diverse narrativstyrda kanaler 111 gånger per dag återkommande propageras för ett kommande krig och ockupation istället för nedtrappning och fred.

Var finns miljardpaketet för diplomati? Var finns produktionsmålen för avspänning? Vilket statsråd reser Europa runt och kräver vapenvila med samma frenesi som andra kräver fler robotar?

Våra makthavare talar gärna om ansvar. Ansvar betyder dock mer än att beställa vapen, förstärka skyddsrum och mäta kyrkogårdsmark. Verkligt ansvar kräver också förmågan att bromsa innan hela maskineriet skenar.

Sverige har en plan för vapnen och en plan för gravarna – men ingen hörbar plan för freden.

Mats Nilsson frågar om svenska opinionsbildare och politiker förstår risken för ett tredje världskrig och en kärnvapenkatastrof. Frågan förtjänar ett svar som rymmer mer än ännu ett försvarsanslag.

Kanske borde vi sluta behandla varje fredskrav som naivitet och varje varning för upptrappning som rysk propaganda. Kanske borde någon påminna regeringen om att politikens främsta uppgift inte är att administrera katastrofen efteråt.

Politiken ska förhindra katastrofen. Inte skynda på den.