Under mer än 100 år har internationalens slagord om att taga sin rätt inför den rika överklassens förtryck ekat som en självklarhet den första maj. I takt med den moderna champagnesocialismens stadiga framväxt har den marxistiska arbetarrörelsen sedan 68-rörelsens högtidsdagar sakta men säkert samtidigt tappat greppet om sin tidigare så självklara festdag.

Johanna Frändens krönika i vänsterpopulistiska Aftonbladet symboliserar detta särskilt träffande när hon drömmer sig tillbaka till den gamla antiglobaliseringsrörelsen och uttrycker att hon är ”så in i märgen trött” över att idag ha hamnat i en position där hon känner sig tvungen att försvara beslut från etablissemanget.

”Plötsligt sitter man där som en ledarskribent på DN och känner genuin oro inför folkligt uppror mot makten. Gläds åt en trött mittenpolitiker som Joe Biden. Hör sig själv säga att det är en medborgerlig skyldighet att vaccinera sig.”

Frändén riktar särskild frustration mot sin egen upplevelse av att ”privilegiet att ifrågasätta de styrande institutionerna” idag tillhör vad hon betecknar som ”konspirationsteoretiker” och ”extremister”.

”Kommer man någon gång igen kunna misstro läkemedelsindustrin, multinationella företag och amerikansk utrikespolitik utan att verka spritt språngande galen? Det känns inte så just nu. Jag saknar det.”

19 år gammal minns jag tydligt miniserien ”Upp till kamp” som ett medryckande porträtt av ett uppror mot etablissemanget som kretsade kring fyra ungdomars liv i samband med att 68-vågen sköljde över Sverige. Det livsbejakande valet att följa sitt hjärta och gå sin egen väg är svårt att inte sympatisera med. Som bland annat Vietnamrörelsens dåtida profil och den samtide dissidenten Lasse Wilhelmson vittnat om, fanns det också i verkligheten många sympatiska sidor av 68-rörelsen som dock helt gått om intet i kölvattnen av den moderna vänsterrörelsens identitetspsykos och uppgång i nytotalitär ultraglobalism.

När första maj-traditionen åter reser sig som fågel Fenix ur coronarepressionens aska, genom Tusenmannamarschens uppföljare ”Första maj-tåget för frihet och sanning” i Stockholm på lördag, är det samtidigt inte helt utan inspiration från 68-rörelsen. Även den gamla vänsterns kamp mot det internationella kapitalets förslavande herravälde finns med på ett hörn.

I förgrunden för den breda kritiken mot coronapolitiken ligger inflytelserika grå eminenser som World Economic Forums förgrundsgestalt Klaus Schwab och hans tanke om att unyttja coronakrisen till att omforma världen enligt sin teknototalitära vision om ”The Great Reset” – en vision som fått stort genomslag även i politisk handling via hans tillgivna anhängare så som EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.

Den gamle proggsocialisten Björn Alfzelius sång till friheten hade mot den bakgrunden gott och väl kunnat vara en kampsång i kampen för att återta grundlagsskyddade rättigheter i dagens Sverige. Friheten är sannerligen att betrakta som vår ledstjärna och vän.

Bortom den moderna frihetskamp som årets första maj-tåg är ett uttryck för, sätter initiativtagaren Filip Sjöström samtidigt fingret på någonting ännu mer djupgående när han i en intervju med Martin Nilsson på Skrpt påtalar en rent andlig aspekt av de senaste årens coronanarrativ:

”Vi har inte pratat hälsa det senaste året, vi har varit rädda för att bli sjuka. Vi har varit rädda för att dö.”

Ytterst tycks coronakrisen bottna i en djupare existentiell kris där människor på ett tydligare sätt än tidigare tvingas välja vilken kraft de vill att ska leda sitt liv och sitt samhälle: viljan att leva eller rädslan att dö. I brist på andliga kompasser annat än mainstreammedias trötta skräckpropaganda är det beklagligt men inte konstigt att många väljer det sistnämnda. Icke desto mindre är frihetens förutsättning att rädslan för döden trumfas av viljan att leva.

Det är därför inte utan att man känner ett eko av den sunda livsglädje som 68-rörelsen delvis stod för, när den kände musikproducenten Christoffer Lundquist nu sticker ut hakan med den nya proggiga kampsången ”Vi är fria” till första maj-tåget i Stockholm.

Måhända att följande ord ekar på Norra Bantorget på lördag:

Vi går tillsammans, förstår alltsammans, går inte på det mer!

Vi ska leva, vi ska drömma, vi ska bli fler och fler.

Ord till handling, vår förvandling, nu hörs vi mer och mer.

Isac Boman