MORGONDAGENS DAGSTIDNING – söndag 23 mars 2025

söndag 23 mars 2025

Det judiska lidandet är inte exklusivt

Det förekom övergrepp mot människor av judisk börd i stor omfattning under andra världskriget. Men det judiska lidandet är inte exklusivt och det finns en fara i att upphöja en viss grupps lidande över andras. Majoriteten av dem som våldtogs, mördades eller svalt ihjäl under andra världskriget var inte av judisk börd.

publicerad 27 januari 2015
Den första omgången med amerikanska japaner på väg till koncentrationslägret Manzanar i Kalifornien, USA 1942
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Skulle de vara nämnvärt bättre att få sin kropp sönderbränd av amerikanska atombomber eller av de allierades brandbomber över tyska städer? Skulle de amerikanska japaner som sattes i koncentrationsläger i USA känna sig mindre utpekade än judarna i Tyskland?

Inte heller kan vi fira att eländet tog slut 1945. Tvärt om var lidandet enormt bland annat i de sovjetiskt kontrollerade territorierna där grymma fångläger var i full drift många år efter andra världskrigets slut och många tyskar drevs också på flykt vilket resulterade i miljoner döda långt efter att ”freden” utropats av segermakterna 1945. Många gånger med etniska motiv.

En annan form av lidande som kan upprepas och upplevas idag av generationer som inte ens var födda under andra världskriget är skulden och skammen för det som skedde under kriget. Har dessa generationer en skuld i något som skedde innan de fötts? Och finns det något intresse av att befria de berörda ifrån skuld och skam ifrån alla inslag av krigspropaganda och överdrifter som förkom efter kriget? Såsom påståendet att tyskarna skulle ha gjort tvål av döda judar i koncentrationslägren vilket senare tydligt avfärdats av den israeliske historiker som själv tidigare varit källa till uppgiften om denna myt i våra skolors undervisningsböcker.

Trots att det gått 70 år sedan andra världskrigets slut har ännu långt ifrån all krigspropaganda skingrats ifrån allmänhetens uppfattning. Samtidigt har det under varje årtionde sedan dess pågått nya krig runt om i världen. Det land, USA, som ofta kallats ”världens största demokrati” för ännu denna dag krig på flera håll runt om i världen och har så sent som under 2000-talet använt radioaktiva och kemiska vapen.

Det föds idag fortfarande barn i Irak med grova missbildningar efter att ”moderna demokratiska länder” utövat sin vapenmakt.

Det judiska lidandet är inte exklusivt.

 

Nya Dagbladet

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Skulle Israel ta med sig världen i sitt fall?

Eskalationen i Mellanöstern

Den israeliska kärnvapenarsenalen och det så kallade "Samsonalternativet" har blivit föremål för allt större diskussion i samband med den eskalerade situationen i Mellanöstern.

publicerad 18 mars 2025
– av Isac Boman
Kommer kärnvapen att användas som storskalig vedergällning om Israel hotas?
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

1986 avslöjades Israels kärnvapenprogram – även om landets myndigheter än idag vägrat att erkänna att man besitter några massförstörelsevapen. Det israeliska kärnvapeninnehavet har till och med kallats för ”världens sämst bevarade hemlighet” och började med fransk hjälp utvecklas under stort hemlighetsmakeri redan på 1950-talet.

Den israeliske kärnteknikern Mordechai Vanunu var den som avslöjade programmet i brittisk press, innan han kidnappades av underrättelsetjänsten Mossad, fördes hem till Israel igen och fick tillbringa de nästkommande 18 åren i israeliskt fängelse. Än idag är Vanunu förbjuden att lämna landet och har även dömts till flera kortare fängelsestraff på grund av ”förbjudna yttranden” kopplade till kärnvapenprogrammet.


Artikeln publicerades ursprungligen den 27 april 2024.


Hur många kärnvapen Israel faktiskt har är svårt att säga med säkerhet. 2008 spekulerade den förre amerikanske presidenten Jimmy Carter i att det vid tidpunkten handlade om minst 150 stridsspetsar ”eller ännu fler”.

Samson och filistéerna

Intimt relaterat till den israeliska kärnvapendoktrinen är det så kallade ”Samsonalternativet” – som syftar på Israels strategi för vedergällning i händelse av omfattande attacker mot det egna landet, eller i en situation då själva nationens existens bedöms som hotad.

Namnet är hämtat från den bibliske karaktären Samson, som förblindad och tillfångatagen av filistéerna till slut lyckades riva isär pelarna i det tempel han hölls fången – varpå taket störtade ner och dödade inte bara honom, utan också tusentals av de filistéer som plågat honom.

Samson förstör filistéernas tempel. Målning: Giovanni Benedetto Castiglione.

Samsonalternativet går enligt många bedömare ungefär ut på – att Israel skulle svara med omfattande kärnvapenattacker om man hotas existentiellt eller om exempelvis Jerusalem skulle bombas sönder och samman.

Hotade Nixon med kärnvapen

Redan 1967, i samband med sexdagarskriget, planerade Israel att detonera en kärnvapenladdning på ett berg i Sinaiöknen för att varna de omkringliggande arabstaterna i området. Detta kom dock aldrig att förverkligas, eftersom Israel genom konventionell krigföring kunde besegra sina motståndare.

Under Yom Kippur-kriget 1973 var det dags igen när den dåvarande premiärministern Golda Meir valde att utpressa USA och president Nixon genom att förbereda för och hota med att använda kärnvapen mot sina fiender – om inte USA omedelbart levererade krigsmateriel och hjälp av olika slag. Inte heller denna gång detonerades några atombomber – enligt bedömare helt enkelt för att Nixon gick med på kraven.

Richard Nixon och Golda Meir. Montage. Foto: Willem van de Poll/Nationaal Archief/CC BY-SA 4.0

Enligt den prisbelönte granskande journalisten Seymour Hersh betraktade Israel under 1970-talet Sovjetunionen som det största hotet, och ett antal kärnvapenspetsar riktades också mot sovjetiska städer – samtidigt som Sovjet hade flera israeliska städer på sin lista över potentiella kärnvapenmål.

Hersh menar att kärnvapendoktrinen förändrades när högerledaren Menachem Begin tog makten 1977, och att det uppstod en ambition att inte bara skaffa ett stort antal kärnvapen för att reagera på en eventuell attack, utan också i syfte att ”använda Israels makt för att rita om den politiska kartan i Mellanöstern”.

”Makten att förgöra världen”

Den vanligast uttalade uppfattningen är trots allt att syftet med det så kallade Samsonalternativet är att slå ut eller utplåna stater som attackerar Israel. Andra går dock längre och argumenterar för att det istället handlar om att ”hämnas på världen” och att Israel, om man upplever ett existentiellt hot, vill orsaka så stor skada och förödelse som möjligt även för länder som inte är direkt involverade i attacken mot dem. Exempelvis den judiske professorn David Perlmutter vid Louisiana State University gav uttryck för en sådan hållning i LA Times 2002.

Israel har byggt kärnvapen i 30 år. Judarna förstår vad ett passivt och maktlöst accepterande av undergången har inneburit för dem i det förflutna, och de har sett till att skydda sig mot det. Masada var inte ett exempel att följa – det skadade inte romarna ett dugg, men Samson i Gaza? Vad skulle tjäna den judehatande världen bättre som återbetalning för tusentals år av massakrer än en kärnvapenvinter. Eller bjuda in alla dessa tutande europeiska statsmän och fredsaktivister att göra oss sällskap i ugnarna?”, skrev Perlmutter.

För första gången i historien har ett folk som står inför utrotning medan världen antingen fnissar eller tittar bort – till skillnad från armenierna, tibetanerna, de europeiska judarna under andra världskriget eller rwandierna – makten att förgöra världen. Den yttersta rättvisan?” frågade sig Perlmutter vidare.

”Störta världens pelare”

Den judiske författaren och journalisten Ron Rosenbaum menar även han att Israel, i ”efterdyningarna av en andra förintelse”, inte bara skulle kunna attackera sina angripare utan även ”störta världens pelare (attackera Moskva och europeiska huvudstäder till exempel)” med motivet att antisemitism i samband med tidigare förföljelser i historien måste hämnas. Även ”islams heliga platser” kan i en sådan situation attackeras med kärnvapen, menar Rosenbaum, som betonar att ”övergivande av proportionalitet är själva kärnan” i Samsonalternativet.

Den israeliske militärhistorikern Martin van Creveld ger uttryck för en liknande linje. I samband med den andra intifadan menade han att Israel hade ”hundratals kärnvapen” – och att dessa även kunde riktas mot europeiska huvudstäder som han menade fanns i skottlinjen för den israeliska militären.

Vi har flera hundra atomstridsspetsar och raketer och kan avfyra dem mot mål i alla riktningar, kanske till och med mot Rom. De flesta europeiska huvudstäder är mål för vårt flygvapen. Låt mig citera general Moshe Dayan: ’Israel måste vara som en galen hund, för farlig att störa’.

Jag anser att allt är hopplöst vid det här laget. Vi måste försöka förhindra att det går så långt, om det överhuvudtaget är möjligt. Våra väpnade styrkor är emellertid inte de trettionde starkaste i världen, utan snarare de andra eller tredje starkaste. Vi har förmågan att dra med oss hela världen i fallet, och jag kan försäkra er om att det kommer att ske innan Israel går under”, deklarerade van Creveld vidare.

Moshe Dayan ( f.d försvars- och utrikesminister) menade att Israel måste agera ”som en galen hund”. Foto: National Library of Israel/ CC BY 4.0

Jerusalem Posts journalist Gil Ronen har också beskrivit Samsonalternativet som ett sätt för Israel att utplåna sina fiender och ”eventuellt orsaka irreparabel skada på hela världen” i en situation då ”Israel står inför utplåning”.

Orubbligt stöd från Väst?

Eftersom israeliska makthavare inte ens vill bekräfta att man har kärnvapen – eller hur många det rör sig om, är det i nuläget förstås uteslutet att landets ledare samtidigt skulle tala klarspråk kring hur landets strategi vad gäller dessa är utformad. Vidare är det förstås osannolikt att Israel – eller något annat land för den delen, skulle medge att man har för avsikt att ”ta världen med sig om man faller” – även om så just skulle vara fallet. Så fungerar det sällan, även om exempelvis Rysslands president Vladimir Putin bland annat vid Oliver Stone besök i Moskva tillstod att han bedömer att ett kärnvapenkrig mellan Ryssland och USA ”antagligen inte skulle ha några vinnare”.

Vad Samsonalternativet egentligen innebär i ett ”värstascenario” lär bli föremål för fortsatt diskussion – inte minst eftersom situationen i hela Mellanöstern fortsätter att bli allt mer riskabel och gå mot eskalation, där Israel nu attackerar iranska mål (och vice versa).

Västs stöd för Israel tycks fortsatt orubbligt – trots de tiotusentals civila dödsoffer som skördats i Gaza och larm från människorättsorganisationer om brott mot folkrätten. Kan detta förklaras blott av historisk lojalitet till Israel? Eller finns det någonstans eventuellt också en rädsla i bilden, en rädsla för att landets politiska styre, för att citera Moshe Dayan, faktiskt skulle agera ”som en galen hund” om man lämnade landet åt sitt eget öde?

 

Isac Boman

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Välkommen tillbaka till Fattigsverige

Förstörelsen av den europeiska ekonomin

Vi lever i ett system som visar allt tydligare tecken på bankrutt, och det inte bara i moraliska termer.

publicerad 15 mars 2025
– av Isac Boman
"Fattigsveriges" återkomst är till stor del ett resultat av makthavares beslut.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Den lilla människan får kämpa allt hårdare för att betala hyran, köpa mat och undvika att skuldsätta sig. Samtidigt fortsätter det politiska etablissemanget i Stockholm och Bryssel att strö pengar omkring sig som vore man pojken med guldbyxorna.

Skattemedel läggs på jätteprojekt som framstår som alltmer frånkopplade från verkligheten, i form av summor som rör sig om närmast ogreppbara belopp. Nyligen lät EU-kommissionen, med Ursula von der Leyen i spetsen, exempelvis meddela att man vill satsa ytterligare motsvarande 9000 miljarder kronor, alltså 9 biljoner, på militären i proxykriget mot Ryssland. För att få någon form av konkret referens kan nämnas att det är mer än sju gånger hela den svenska statsbudgeten. Det betonas därtill att ”Europa är redo att massivt öka sina försvarsutgifter”.

På etablissemangsmediernas ledarsidor är stämningen mestadels exalterad över linjen att Europa skär ner på välfärden och istället lägger pengarna på militär upprustning. Delar av finansieringen, förklarar von der Leyen vidare, ska ske genom ännu mer lån (vad annars?). Hemma i Sverige måste Svensson påminnas om att det är för friheten detta krig bedrivs, inte för storkapitalets eller det militärindustriella komplexets avräkning, nej alls inte. För vad kunde väl vara mer demokratiskt ovärderligt för Sverige och Europa än att vagga in Europas länder än djupare in i Wall Streets trygga famn och köpa vapen för pengarna?

De specifikt svenska insatserna i form av pengar och materiel som slussas ut ur landet till krigets Ukraina, vid sidan av att vi liksom andra EU-länder får bära oket av fröken Ursulas frikostiga donationer, har numera överträffat statsbudgetens post för pensioner.

Det är mot denna bakgrund knappast förvånande att larmen duggar tätt om att allt fler barnfamiljer vräks, att ensamstående föräldrar och pensionärer inte har råd att äta sig mätta och att många tar till desperata åtgärder som sms-lån eller söker sig till kyrkan och frivilligorganisationer för att få hjälp att klara vardagen.

Hyreshöjningar, elprischocker, rusande matkostnader och urholkade löner är exempel på ekonomiska fenomen som alla direkt kan kopplas till politiken som bedrivs. Sammantaget har det gjort det omöjligt för många att leva med värdighet och det har drivit på hushållens akuta skuldsättning. Förra våren uppgick svenskarnas skulder hos Kronofogden till 119 miljarder kronor – en 17-procentig ökning på bara ett år. För många unga par som vill bilda familj är ett hus, något som tidigare var en självklarhet, idag för många närmast en naiv utopi. Det är ett tecken i tiden att nyliberala tankesmedjor som Timbro vill att regeringen öppnar upp för byggandet av slumbostäder utan kök eller fönster.

En föreställning som präglat Norden under lång tid har varit att efterföljande generationer i regel fått bättre materiella förutsättningar än sina föräldrar och farföräldrar. Det är dock svårt att tolka utvecklingen på annat sätt än att vi i själva verket lever i en tid där historieböckernas Fattigsverige nu är på väg tillbaka, och det med besked.

För detta kan vi tacka alla de makthavare som konsekvent visat att de prioriterar opportunistisk ideologi och kortsiktiga egenintressen framför folkets långsiktiga välfärd för ögonen. ”Vad fan får jag för pengarna?”, som industrimannen Leif Östling formulerade det, är en fråga som allt fler svenskar med rätta också ställer sig.

Krig, ”klimat” och covid

Priset för de halsbrytande satsningar som makthavare slängt sig in i bara sedan millennieskiftet, eller ens under de senaste fem åren, är svåra att överhuvudtaget greppa. Det handlar om tusentals och åter tusentals av medborgarnas miljarder som pumpas in i projekt där insatser och kostnader fördelas på många olika sätt och nivåer. Även om de ofta är svåra att greppa i sina komplexa upplägg är det å andra sidan heller ingen raketforskning att konstatera vart pengarna gått, för det är man mycket öppna med.

Debaclet Ukraina betraktades allmänt, före 2022, som ett av Europas mest havererade och korrupta länder. Föga överraskande konstateras nu mycket riktigt att en stor del av pengarna som skickats till landet har ”försvunnit”, liksom att militärt materiel som skickats nu återfinns hos kriminella nätverk bland annat i Latinamerika och säkerligen även i Europa. I medströmsmedia påminns det i sammanhanget förstås inte heller om att de senaste tre årens krig varit ett helt meningslöst företag i sig självt och även, framför allt mot denna bakgrund, var mycket nära att avslutas med ett fredsavtal redan i mars 2022 med i stort sett eniga diplomatiska delegationer från Ukraina och Ryssland efter samtalen i Istanbul. Det faktum att trovärdiga vittnesmål uppgivit att överenskommelsen saboterades från Västblockets sida med Storbritanniens premiärminister Boris Johnson som torped, är uppgifter som blir allt tyngre att bära.

Vanan hos det politiska kotteriet att satsa pengar på nationalekonomiska svarta hål föregår samtidigt, och lär dessvärre också efterfölja, Ukraina. Bland tidigare satsningar som gjorts, till demokratins gagn får vi förmoda, återfinns massinvandringspolitiken, som enligt bedömare kostat svenskarna åtminstone 250 miljarder kronor årligen. Vid sidan av svepande humanitära skäl har detta i regel framför allt motiverats med behovet av ett större utbud på nya restauranger.

Hundratals miljarder kronor betalas in till EU-kolossen i Bryssel, som vid sidan av krig i nuläget har utvecklat sitt medborgerliga erbjudande till nya och innovativa former av totalitarism, så som Chat Control-projektet. Nämnas kan förstås också alla miljarder som lagts, och fortsätter att läggas, på ”klimatsatsningar” på EU-nivå, som att ge starka mediciner till mjölkkor för att försöka få dem att sluta fisa. Skälet är att detta är miljövänligt, garanterat hälsosamt för kossorna och säkerligen, i förlängningen, också bra för mejeriprodukterna och människorna som äter dem.

Livsmedelsförsörjningen är man på god väg att förstöra och det är numera inte bara i Nederländerna som det finns goda skäl till bondeuppror. De svenska jordbruken tvingas, främst i klimatpolitikens, sanktionernas och energikrisens namn, läggas ner på löpande band, där NyD nyligen bland annat uppmärksammade hur situationen för mjölbönderna i Norrland är kritisk och att det snart inte ser ut att finnas kvar några mjölkgårdar i de norra delarna av landet.
”Kompensationen”, som vi för detta erbjuds från makthavarna vid sidan av svävande löften om att undvika jordens undergång, består i första hand av vindkraftsparker som är mycket illa anpassade för samhällsekonomins faktiska behov. För vissa segment av befolkningen utgörs också delar av kompensationen av förbättrad nattsömn över att elakingen i Kreml inte kan köpa svenskt knäckebröd, i varje fall inte utan att importera det på omvägar via transitländer, med andra ord ungefär på samma sätt som vi inhandlar rysk olja.

Nedstängningspolitiken under corona var heller inte gratis, eller, rättare sagt, skadade ekonomin i sina grundvalar. I efterhand konstateras samtidigt också att den, som många kritiker redan vid tillfället påpekade, i stort sett var helt betydelselös i epidemiologiskt hänseende. Om man även tar folkhälsoaspekter i beräkningen, psykiska och fysiska, är den slutgiltiga notan för covidpolitiken fortfarande högst oklar – alltså vid sidan av den avbetalningsplan till läkemedelsjättarna som Ursula von der Leyen drog på EU:s medlemsländer via sin sms-shopping med Pfizer-bossen Albert Bourla.

Detta, kan tilläggas, rör sig blott om ytliga nedslag i ett system som visar betydligt fler tecken på att man är i färd med att omsätta sin moraliska bankrutt i en ekonomisk.

En ledarskapskris

Sverige och många andra europeiska länder har historiskt befunnit sig i extrem fattigdom under vissa perioder – även om ingen levande människa idag är tillräckligt gammal för att minnas detta. Det fanns en tid där misären var så utbredd att nästan en tredjedel av befolkningen inte längre såg någon framtid i sitt hemland utan valde att fly undan svält och missväxt för att söka efter ett bättre liv på andra sidan Atlanten.

Det finns förstås betydande skillnader mellan samtidens och 1800-talets Sverige, men även den grundläggande ekonomiska standard som vi tagit för given kan mycket väl tas ifrån oss, och det görs också.

Trenden pekar tydligt på att vi befinner oss i början av en motsvarande period av ekonomisk tillbakagång, men denna gång beror det inte på missväxt i jordbruket, utan på missväxt hos den styrande klassen.

Det finns, tyvärr, ingen enkel eller snabb (realistisk) lösning på den problematiken – men lika fullt är det av yttersta vikt att en radikal förändring sker. Grundprincipen är enkel och väl känd av var och en som kan se bortom medströmsmedias dimridåer; så länge makthavarna inte har vilja eller kompetens att tjäna medborgarnas väl, kommer medborgarna heller inte att gynnas av den politik som förs.

Den lilla människan får betala för Ulf Kristerssons undermåliga beslut. Montage. Foto: Magnus Liljegren/Regeringskansliet, Monkeybusinessimages/iStock

Dagens svenska och europeiska etablissemang har bortom rimliga tvivel för länge sedan visat att de drivs av andra motiv än att tjäna Sveriges och Europas folk, oavsett om de heter Ulf Kristersson, Magdalena Andersson eller Ursula von der Leyen. Samma typ av olämpliga makthavare återfinns dessvärre inte bara i politiken, utan även i andra samhällsbärande sektorer som storbanker och massmedier. Den andliga fattigdomen i det sociala nervsystemet manifesterar sig på många sätt, nu även på ett alltmer påtagligt ekonomiskt plan.

Det vore fullt möjligt att peka på en lång rad enskilda reformer som skulle kunna förändra den ekonomiska situationen, men det är sekundärt i ett läge där det som i själva verket behövs är ett djupgående systemskifte. Det behövs ett politiskt ledarskap som fullgör sitt faktiska ansvar och funktion att tjäna medborgarna snarare än ytliga massmediala narrativ och ultraglobalistiska intressegrupper.

Det måste inte vara så här. Om, och när, viljan finns, kommer det förstås att gå alldeles utmärkt att prioritera samma pengar på områden och projekt som på riktigt gynnar nationens intresse och utveckling. Exemplet El Salvador, som tidigare lyfts på NyD Analys, är av alldeles särskild relevans i sammanhanget eftersom det visar att en politisk förändring av denna magnitud inte bara är möjlig, utan dessutom kan ske mycket snabbt särskilt i ett litet land som Sverige.

 

Isac Boman

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Kunskapen om det psykopatiska inflytandet är avgörande för vår framtid

Destruktiv påverkan från psykopatiska personlighetstyper kan vara det mest allvarliga och omfattande samhällsproblemet i vår tid. Den polske forskaren Andrzej Łobaczewskis banbrytande psyko-sociala analyser bär samtidigt på viktiga nycklar till att bryta dess lömska förbannelse i både små och stora sammanhang.

publicerad 9 mars 2025
– av Isac Boman
Foto: Jeffrey/CC BY-ND 2.0
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Efter andra världskrigets slut inledde Andrzej Łobaczewski sina studier i psykiatri vid Jagellonska universitetet i Krakow. Vad han då inte visste var att hans professor, Edward Brzezick, själv var psykopat. Efter att instinktivt ha känt att något inte stod rätt till började Łobaczewski tillsammans med ett fåtal vänner, för att själva behålla vettet, på ett vetenskapligt sätt studera hur gruppdynamiken förändrades under studietiden.


Artikeln publicerades ursprungligen den 16 oktober 2021.


Med åren drog de sedermera slutsatsen att psykopatiskt inflytande följer vissa förutsägbara mönster och har exakt samma effekt på små grupper som på samhället i stort. Łobaczewski myntade begreppet ponerologi (studiet av ondska) för att beskriva det nya forskningsområdet och sammanfattade sedermera detta på sin ålders höst i boken Political Ponerology som utgavs 2006.

Enligt Łobaczewski kännetecknas grupper som infekterats av psykopatologi framförallt av vad han benämner som paramoral, paralogik och dubbeltänk. Paramoral innebär att värderingar förvrids till sin motsats, medan paralogik syftar på stigmatisering och utträngande av genuint logiskt tänkande. För att hålla ihop paramoralen och paralogiken medföljs dessa även av så kallat dubbeltänk, där två eller flera motstridiga idéer samtidigt måste accepteras som sanna.

Det fåtal individer som håller fast vid de förlorade värderingarna, eller envisas med att använda sig av sitt sunda förnuft, demoniseras med olika typer av fientliga etiketter och riskerar olika sanktioner – såsom social utfrysning eller till och med fysiska repressalier. Den psykopatiska maktens antimoral projicerar samtidigt en demonisk avbild på dem den uppfattar som sina motståndare och avleder på det sättet också uppmärksamheten från sig själv. Den som påtalar sanningen anklagas för lögn, medan lögnare belönas som sanningssägare. Ner blir upp och upp blir ner.

Den som påtalar sanningen anklagas för lögn, medan lögnare belönas som sanningssägare.

Samtidigt är det svårt för de flesta att sätta fingret på vad som är fel i en grupp som infekterats. Upplevelsen av att befinna sig i en liten eller stor grupp, där psykopatiskt inflytande fått fäste, kan närmast vara som om en demonisk kraft tagit kontroll över dem utan att de ens kan förklara varför de känner som de gör. Samhällen där dessa fenomen blivit dominerande i politiken och kulturen benämner Łobaczewski som patokratier – ett styrelseskick som är oberoende av den samhällsbärande ideologin. Patokratier kan med andra ord vara kommunistiska likväl som fascistiska eller liberala – eftersom psykopaten blott betraktar och behandlar ideologi som olika säljande förpackningar att förvridas för att förmedla ett annat innehåll – att möjliggöra för en psykopatisk härskarklass att dominera och parasitera på den resterande samhällsorganismen. Łobaczewskis budskap var att den yttersta utmaningen för ponerologins studier stod i att finna hållbara motmedel mot sådan patokratisk förvridning.

Idag lever vi de facto i en tid då det ekonomiska systemet möjliggör finansiell utsugning och förslavning av hela länder. Privatlivet gentemot centralmakten har avskaffats och ersatts med ett övervakningssamhälle. Det fria demokratiska samtalet har ersatts med politiskt korrekt moralpanik. Etablerad massmedia förvrider och förtiger istället för att informera och upplysa. De folkvalda har själva vänt sig mot sitt egna folk och förnekar grunden för dess själva existens. Demokratin, kan man konstatera, är inte heller den immun mot psykopatiskt inflytande och kan även den förvridas till patokrati under Demon Kratius härskarskap.

Hoppeligen kan Andrzej Łobaczewskis visdom och insikter nyttjas för att förhindra att så åter sker när väl dagens variant av bred samhällelig patokrati är förpassad till historieböckerna.

 

Isac Boman

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Oasen Gaza kan byggas upp inom ramen för initiativet ”Belt and Road”

Situationen vid Gazaremsan

Arabländerna och det globala syd har en möjlighet att lägga fram en oasplan som är realistisk, humanitär och förenlig med internationell rätt för att rädda det palestinska folket i Gaza och på Västbanken, skriver Hussein Askary, vice ordförande för Belt and Road Institute i Sverige i en gästanalys.

publicerad 2 mars 2025
Schematisk beskrivning av Oasis-planen med vatten (blått) och transportprojekt (rött). Till höger: infrastrukturkarta - plan för sammankoppling av Västasien.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

De absurda uttalandena från USA:s president Donald Trump om att flytta palestinierna från Gaza, följt av Benjamin Netanyahus förolämpningar mot några viktiga arabländer, har öppnat ett fönster av möjligheter för arabländerna och det Globala Syd att lägga fram en alternativ plan som är realistisk, humanitär och förenlig med internationell rätt för att rädda det palestinska folket i Gaza och på Västbanken, lösa den palestinska frågan och skapa fred och utveckling i den västasiatiska regionen (felaktigt kallad Mellanöstern).

Men detta kräver garantier och samarbete från internationella makter, framför allt från den amerikanska administrationen. Kina, Ryssland, BRICS-länderna, som i år fick sällskap av Egypten, Förenade Arabemiraten, Iran och Etiopien (och potentiellt Indonesien), och många andra länder i det Globala Syd har stigit ekonomiskt, militärt och politiskt.

USA:s utrikesminister Marco Rubio konstaterade nyligen att unipolaritetens era är över och har ersatts av en multipolaritetens era. Detta historiska faktum måste utnyttjas av arabländerna, inte för att spela ut öst mot väst, utan för att genom arabländerna bygga broar mellan dem.

För det första är det absolut nödvändigt att upprätthålla tvåstatslösningen och det palestinska folkets rätt att upprätta sin egen stat med östra Jerusalem som huvudstad på palestinsk mark i enlighet med FN:s resolution 242 från 1967 och det arabiska fredsinitiativet från 2002.

För att denna stat ska vara hållbar måste det dock finnas en ekonomisk politik för återuppbyggnad och utveckling och för att kompensera det palestinska folket och dess yngre generationer för de tragedier och fasor som de hittills har upplevt.

Portarna för humanitärt bistånd måste öppnas omedelbart för att förhindra att hundratusentals palestinier i Gaza dör av hunger och infektionssjukdomar på grund av vattenförorening och brist på sanitära anläggningar och hälsovård.

Kanske är det detta som den extremistiska israeliska regeringen räknar med för att använda för att driva ut det palestinska folket från Gaza frivilligt. Vi måste komma ihåg vad som hände i Irak efter Desert Storm 1991, där nästan en miljon irakier, varav hälften barn, dödades, inte av angloamerikanska bombningar, utan av följderna av förstörelsen av grundläggande infrastruktur och den ekonomiska blockad som ledde till undernäring och spridning av sjukdomar.

Planen för återuppbyggnad av oasen Gaza
Schematisk beskrivning av Oasplanen med vatten (blå) och transportproject (röd)

En plan för återuppbyggnaden av oasen Gaza

När det gäller den långsiktiga planen är vi nöjda med uttalandena från den egyptiska regeringen om att det finns två planer som kommer att diskuteras med arabländerna före det kommande toppmötet i slutet av denna månad.

Även om vi inte känner till detaljerna i dessa planer, skulle vi vilja lägga fram en rad idéer inom ramen för vad vi kallar Oasplanen (”Oasis Plan”), en idé som lanserades av den framlidne amerikanske ekonomen Lyndon LaRouche på 1970-talet och som bygger på konceptet ”fred genom utveckling”, där det inte finns någon fred utan utveckling och ingen utveckling utan fred. De två frågorna måste finnas parallellt.

Det var detta som inte skedde i Osloavtalet, eftersom de ekonomiska besluten i bilagorna III och IV försummades, om än otillräckligt, och fokus låg enbart på politiska lösningar. Det var detta som fick LaRouche att förutspå Osloavtalets misslyckande och varna för den roll som den israeliska extremhögern och dess anhängare från de kristna sioniströrelserna i USA och Storbritannien spelar för att förstöra alla grunder för fred och för att mörda och fängsla dess förespråkare på båda sidor.

Oasplanen syftar till att ta itu med problemen med vattenbrist och ökenspridning i regionen, bristen på modern grundläggande infrastruktur för utveckling och bristen på jordbruks- och industrikapacitet trots att det finns naturresurser, geografiskt läge, ekonomiska och mänskliga resurser i regionen, även om dessa är ojämnt fördelade.

I planen ses frågan om en återuppbyggnad av Gaza, Palestina och hela regionen (särskilt Syrien, Libanon, Irak och Jemen) ur ett större sammanhang. Det är inte möjligt att hitta lösningar på lokala problem vars orsaker är globala.

Planen i sin nya form, som utvecklats av författaren och hans kollegor vid Schillerinstitutet under de senaste två åren, utvecklas inom ramen för Belt and Road Initiative eller Nya Sidenvägen och sammankopplingen av Västasiens infrastruktur och dess användning som en bro mellan Asien, Europa och Afrika å ena sidan och Indiska oceanen och Medelhavet å den andra.

Detta sker genom att man bygger utvecklingskorridorer i hela regionen som huvudsakligen består av transportlinjer som järnvägar, motorvägar, vatten, elkraft, olje- och gasledningar, och bygger nya jordbruks- och industrizoner och städer på båda sidor om dessa utvecklingskorridorer, som kommer att sträcka sig till Palestina (från Jordanien till Västbanken, till Gaza, till Medelhavet och därifrån till Egypten).

 

Infrastrukturkarta: Anslutningsplan för Västasien
Infrastrukturkarta: Anslutningsplan för Västasien

Vatten och jordbruk

Planen syftar först och främst till att lösa problemen med vattenbrist, underutvecklat jordbruk och ökenspridning. Den mängd vatten som finns naturligt tillgänglig i denna del av regionen, särskilt i Golanhöjderna, södra Libanon och Västbanken, och som till största delen disponeras av Israel, kan man inte förlita sig på, inte ens om det hypotetiskt skulle fördelas rättvist.

Det finns ett behov i hela regionen av att öka mängden tillgängligt vatten exponentiellt och detta kan bara göras genom avsaltning av havsvatten.

Det finns två stora projekt för avsaltning:

För det första: Bygga två kanaler till Döda havet, den ena från Röda havet och den andra från Medelhavet. Syftet med dessa två kanaler är inte sjötransport, som det ryktas om, och de kan ersättas med rör med stor diameter. Syftet är snarare att dra nytta av den enorma höjdskillnaden mellan Röda havet och Medelhavet å ena sidan och Döda havet å den andra. Döda havet ligger fyrahundra meter under havsytan.

Det snabba vattenflödet i de två kanalerna som sluttar mot Döda havet kan användas för att generera energi för avsaltning och andra användningsområden.

För det andra: I framtiden kan kärnkraftverk med små modulära reaktorer byggas för att avsalta vatten och producera elektricitet. Liknande anläggningar som drivs med antingen naturgas eller kärnkraft bör i framtiden byggas även vid Medelhavskusten och längs Suezkanalen.

Jordbruket måste utvecklas avsevärt med hjälp av moderna bevattnings- och utsädesodlingstekniker i de palestinska områdena och i de angränsande arabländerna för att uppnå livsmedelssäkerhet och ekonomisk, politisk och stabilitet eftersom en stor del av arabländernas resurser slösas bort på att importera livsmedel.

Sociala och politiska chocker inträffar i arabländerna när en global kris leder till stigande livsmedelspriser, vilket skedde 2008 och 2009 och efter utbrottet av kriget i Ukraina 2022.

Därför måste odling och beskogning av torra områden och ökenområden utökas i hela arabregionen.

Industrier

Lyndon LaRouche föreslog vid en internationell konferens om olja och gas i världspolitiken i Abu Dhabi i maj 2002 att oljeproducerande länder skulle bygga kärnkraftverk både för avsaltning av vatten och för att använda sina olje- och gasresurser för petrokemisk, kemisk och annan industri som ökar mervärdet av råolja och gas exponentiellt.

Några år senare lanserade Förenade Arabemiraten sitt eget fredliga kärnkraftsprogram och slutförde byggandet av fyra storskaliga kärnreaktorer i samarbete med Sydkorea förra året. Egypten bygger för närvarande kärnkraftverket Dabaa i samarbete med Ryssland.

Kinas industriella och tekniska framsteg har också gjort det möjligt för landet att lokalisera vissa avancerade industrier i arabländer som Saudiarabien, Oman, Förenade Arabemiraten och Egypten.

Alla arabländer bör bygga industriparker och särskilda ekonomiska zoner och dessutom etablera industrier i Gaza och på Västbanken för att dra nytta av deras geografiska läge, tillgången på råvaror och arbetskraft samt närheten till marknaderna. Byggandet av en hamn i världsklass i Gaza, en flygplats och ett järnvägssystem.

Finansieringen

Vi kan inte enbart förlita oss på utländskt bistånd för att upprätthålla den ekonomiska situationen för det palestinska folket och deras framtida stat. Oasplanen omfattar inrättandet av en arabisk eller regional utvecklingsbank med Asiatiska banken för infrastrukturinvesteringar (AIIB) som förebild och med ett kapital på 100 miljarder dollar.

Arabländerna bör gemensamt etablera en sådan bank. Dess syfte skulle inte bara vara att utfärda långfristiga krediter med låg ränta för att finansiera grundläggande infrastrukturprojekt i hela regionen, särskilt i Jordanien, Palestina, Libanon och Syrien, utan också att tillhandahålla finansiell hävstång för nationella utvecklingsbanker som ska etableras, såsom den palestinska utvecklingsbanken (som förutsågs i Osloavtalet men som inte har etablerats).

De nationella bankerna skulle kunna finansiera lokala projekt för bostäder, jordbruk och industri. På så sätt skulle de fattiga arabländerna och det palestinska folket slippa förlita sig på utländskt bistånd som är förenat med villkor, inklusive politiska eftergifter.

Finansiering skulle dessutom kunna erhållas från AIIB och genom bilaterala ”olja-för-byggnad ”- och ”olja-för-teknik”-avtal, där en liten del av regionens olje- och gasexport (5-10 procent) skulle kunna användas för att finansiera den föreslagna Arabiska utvecklingsbanken och för att erhålla bilaterala krediter från olje- och gasimporterande länder som Kina, Japan, Korea, Indien och europeiska länder och använda dessa krediter i infrastruktur-, industri- och jordbruksprojekt. Vi har förklarat detta i detalj i en tidigare artikel.

Hur kan Gaza byggas upp igen utan att befolkningen förflyttas?

Det finns många enkla lösningar, men de kräver god organisation och gemensam finansiering. Till exempel har asiatiska länder, inklusive Kina, kapacitet att billigt och snabbt tillverka små prefabricerade mobila hus som är lika stora som en typisk fraktcontainer.

Det palestinska folket i Gaza kan inte fortsätta att bo i tält utan att drabbas av alla möjliga hälsoproblem och psykologiska och sociala problem.

Kommunala sanitetsanläggningar skulle kunna byggas runt kluster av sådana bostäder längs Gazas kustlinje, försörjda med vatten, elektricitet och avloppsrening via flytande kraftverk och avsaltningsanläggningar som finns tillgängliga i många delar av världen eller som kan byggas snabbt. På samma sätt måste fältsjukhus och skolor byggas.

Oasplanen är en plan som, trots att den är regionalt omfattande och kräver global enighet, kan hitta lösningar även på lokala och nationella frågor. Dess detaljer kan utvidgas i samarbete med lokala planerare och ingenjörer för att anpassa den till den lokala situationen i varje region och land.

Vårt syfte med att föreslå Oasplanen är inte att utforma en exakt politik för varje land, utan att utveckla en allmän men vetenskaplig och konceptuell ram som återspeglar den ekonomiska, tekniska och politiska utvecklingen i dagens nya värld.

 

Hussein Askary
Vice ordförande för Belt and Road Institute i Sverige

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.

Send this to a friend