Drick mellan två och sju glas vin i veckan och du minskar risken för att hamna i depression. Det resultatet presenteras i en studie från ett spanskt universitet. Studien är intressant och förtroendeingivande, men finns det andra sätt för att motverka depressioner?
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Studien kommer från universitetet i Navarra och omfattade 5500 testpersoner mellan 55 och 80. Studien fick resultatet att de som dricker måttliga mängder vin minskar risken för depression med 32 procent.
Det är inte den första studien som fått resultatet att vin kan hjälpa mot depression. Rött vin är sedan tidigare känt för att vara rikligt på antioxidanter och för att hjälpa kroppen att hålla blodsockret på en jämn nivå.
Men för att vinet ska ha en antidepressiv effekt ska det drickas med måtta, annars riskerar depressionerna att bli ännu värre och man kan hamna i ett alkoholmissbruk.
Den prisbelönta läkaren Joseph Mercola har gått igenom nackdelarna och fördelarna med vindrickande. Han tycker inte att man ska dricka vin för sakens skull.
Enligt mig, så nej. Detta beror till största del på att alkoholen är ett nervgift, vilket betyder att det kan förgifta hjärnan, trots att det finns andra nyttiga ämnen i rött vin. Dessutom kan det störa den känsliga hormonbalansen och ett mängddrickande av öl och sprit kan fördubbla chansen att utveckla tjocktarmscancer.
Nya Dagbladet skrev nyligen om att fyra av tio av de mest sålda lådvinen på Systembolaget innehöll bekämpningsmedel. Jämfört med godkänd dos i dricksvatten låg vinvärdet som mest 55 gånger högre, någonting som ger Mercola vatten på sin kvarn.
Men finns det andra sätt än att dricka vin för att förhindra och förebygga depressioner? Ja det finns det.
Det finns evidens att fysisk aktivitet har en depressionsreducerande effekt genom olika biokemiska och psykologiska faktorer. Det enligt en litteraturstudie vid Malmö Högskola.
I flera studier vid kanadensiska universitet presenteras fakta för att omega 3-fettsyror är anti-depressivt. Depressioner kan ofta vara associerade med låga mängder omega 3-fettsyror i kroppen. I bland annat hampa- och solrosolja finns det rikligt med fettsyror.
Statens beredning för medicinsk utvärdering har hittat ett samband mellan D-vitaminbrist och depressioner. För att få i sig D-vitaminer rekommenderas att förtära fiskleverolja, fet fisk, lever och äggula.
En betydande faktor bakom USA:s abnorma undergivenhet till Israel är den sionistiska evangelikanska rörelsen. Av allt att döma kommer denna rörelses inflytande också att stärkas med Trumps återkomst till Vita huset.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Det kristna Europas och kyrkans relation till judendomen har genom århundraden varierat och varit komplex. Ofta har den präglats av stark fientlighet där man exempelvis inte bara ansett att judarna avvisat Jesus som den sanne Messias – utan också ofta anklagat dessa för att genom det judiska partiet och sekten fariséerna bära skulden för att han korsfästes.
Den judiska diasporan betraktades också i regel med stor misstänksamhet och tvingades ofta bo i särskilda kvarter eller områden så att myndigheterna kunde kontrollera dem. Finansverksamhet som penningutlåning och handel med guld ledde också till att de förknippades med ocker som i hög grad föraktades inom det traditionella kristna samhället.
Under medeltiden försämrades relationerna mellan kristna och judar ytterligare på många håll. I ett antal europeiska länder utvisades judiska invånare – bland annat efter anklagelser om att de orsakat sjukdomsutbrott, förgiftat brunnar, eller ritualmördat kristna barn. I flera fall förekom också regelrätta pogromer där judar handgripligen drevs ut eller avrättades.
Under seklen fortsatte judarna på många håll att betraktas som en icke önskvärd grupp. 1555 deklarerade exempelvis påven Paulus IV att dessa måste bo avskilda från de kristna, bära symboler som tydligt visade vilken grupp de tillhörde, och de förbjöds även att ägna sig åt försäljning av annat än livsmedel och begagnade kläder.
I den idag mycket kontroversiella skriften Judarna och deras lögner gick protestantismens grundare, Martin Luther, ännu längre och hävdade att judarna var ett Gudlöst folk ”som försöker förstöra fundamentet för vår tro” och som redan i barndomen lär sig hysa ett ”giftigt hat mot gojerna” (ickejudar).
Luther förespråkade därför att man antingen skulle fördriva judarna eller annars avkräva dem tvångsarbete – samtidigt som deras synagogor och skolor skulle brännas ner.
Martin Luther och påve Paulus IV var båda starkt kritiska till judenheten. Montage. Målning: Lucas Cranach den äldre, Jacopino Conte
Kontrasten i förhållningssätt till den judiska diasporan från Martin Luther Paulus IV blir särskilt stark i kontrast till moderna evangelikala kristna sionister som har sitt starkaste fotfäste i USA men även återspeglas i nordiska pingströrelser.
Scofield och judarna som utvalt folk
Under 1800-talet började det i USA och Storbritannien växa fram en ny kristen rörelse inspirerad av bibliska profetior om judarnas återkomst till det heliga landet, och som även kopplades till Jesu återkomst till jorden. Vissa evangelikala grupper började snart betrakta återupprättandet av Israel som en nödvändig och gudomlig plan.
Liknande tankegångar hade förts fram även tidigare, men nu skulle de komma att få genomslag på bred front. 1909 författade den amerikanske teologen och predikanten Cyrus Ingerson Scofield en studie- och referensbibel, den så kallade Scofield-bibeln, som snart fick enorm spridning i USA. Stort fokus låg i denna på att förkunna att varje god kristen också måste stå bakom Israel och det judiska folket – och att antisemitism var att betrakta som en särskilt stor synd.
Scofields bibel har haft mycket stort inflytande på den kristna rörelsen i USA. Montage. Foto: Geogozz/CC BY-SA 4.0, Okänd
”Den man eller nation som höjer sin röst eller hand mot Israel drar på sig Guds vrede”, framförs det bland annat annat i skriften där bibeltexter tolkas mycket bokstavligt. Upprepade gånger betonas det att judarnas återvändande till Jerusalem är en helt central del av Guds frälsningsplan för mänskligheten.
Det förkunnas också att Israel kommer att spela en avgörande roll i de apokalyptiska händelserna under den sista tiden, som enligt de evangelikala ska föregå Jesus återkomst till jorden och att Guds profetior i Gamla Testamentet handlar just om judarna – inte om de kristna.
I regel tolkas boken som att det är varje kristens moraliska och andliga plikt att stödja Israel till varje pris. Om detta inte görs kommer de bibliska profetiorna enligt denna tolkning heller inte att gå i uppfyllelse och kristna kommer då själva heller inte att få ta emot Guds frälsning och välsignelse.
”Gud har lovat att välsigna dem som välsignar judarna. Som evangelisk kristen tror jag att judarnas återkomst till sitt nuvarande hemland under 1900-talet var, och är, en uppfyllelse av bibliska profetior”, förklarar exempelvis den profilerade evangeliske ledaren Richard Land sin övertygelse.
Scofield-bibelns inflytande på evangelikala rörelser har bidragit till vad som brukar beskrivas som ett närmast ovillkorligt stöd för Israel – något som väckt förnyad uppmärksamhet i och med den internationella kritiken mot Israel för sin hårdföra politik i Gaza som även innefattat anklagelser om folkmord och föranlett en efterlysning av landets premiärminister Benjamin Netanyahu av den internationella brottmålsdomstolen ICC.
Israelanhängare demonstrerar i New York. Foto: shavnya.com/Unsplash
De evangelikala kristna är demografiskt en betydande grupp i USA och utgör de drygt 25 procent av befolkningen, med ett inflytande över politiken som länge setts som mycket betydande.
AIPAC finansierar evangelikala kandidater
Redan under 1900-talets första hälft stödde de kristna sionisterna den judiska invandringen till Palestina och upprättandet av staten Israel, och sedan dess har stödet fortsatt. Idag betraktas Israel som en viktig ”förbundspartner” – inte bara av geopolitiska skäl, utan också av teologiska. Dessa röster bedöms av de flesta analytiker som helt avgörande för att driva igenom det omfattande amerikanska stödet till Israel.
I USA finns sedan länge också en inflytelserik judisk diaspora med en lobby som av uppenbara skäl uppskattat evangelikalernas stöd. I många fall har man skänkt stora summor pengar för att finansiera kristna Israelanhängares valkampanjer och säkerställa att de amerikanska lagstiftande församlingarna domineras av allierade till Israel.
AIPAC är, tillsammans med ADL, den kanske mest välkända judiska lobbyorganisationen i USA, och efter senaste valet deklarerade man nöjt att nästan alla ”deras” kandidater hade segrat i sina respektive val – samtidigt som man lyckats ”stoppa” ett antal Israelkritiska utmanare.
NEW:
Lindsey Graham said that he prefers to help Israel instead to the hurricane victims in South Carolina:
”I’ve been going all over South Carolina, like most people I haven’t slept much. But look what’s going on in Israel. We have to help our friends to keep the war over… pic.twitter.com/wH8gWEBLDC
Både under Ronald Reagan och George W. Bush intensifierades det kristna sionistiska inflytandet på amerikansk politik – men också under Donald Trumps första mandatperiod då det omtvistade Jerusalem erkändes som Israels huvudstad och USA:s ambassad flyttades dit.
Apokalyptiska motiv
De kristna sionisterna återfinns framförallt inom Republikanerna, där några exempel på prominenta evangelikalt inriktade makthavare är Trumps tidigare vicepresident Mike Pence, senatorerna Ted Cruz, Marco Rubio och Arkansas guvernör Sarah Huckabee Sanders.
Trumps förre vicepresident Mike Pence är kristen och en mycket stark anhängare av Israel. Foto: USA:s ambassad i Jerusalem/CC BY 2.0
James Lankford, John Thune, Tim Scott, Joni Ernst, Josh Hawley är några andra namn som tillhör samma rörelse och representerar samma parti. Dess dominans har bidragit till att Republikanerna kommit att driva en ännu mer pro-israelisk linje än sina konkurrenter i Demokraterna – som även dessa dock bedyrar att de ser Israel som en oskiljbar allierad.
Bedömare brukar peka på att de kristna sionisternas stöd till Israel är mer ideologiskt än pragmatiskt betonat och att man drivs just av apokalyptiska motiv snarare än strategiska överväganden. Rörelsen har också länge anklagats för att förstärka konflikter i Mellanöstern där man tenderat till att förespråka eskalering framom fredssamtal med den regionala stormakten Iran.
Även här bygger synen ofta på bibliska tolkningar, där konflikterna i Mellanöstern betraktas genom en apokalyptisk lins. Man hänvisar framförallt till Uppenbarelseboken och dess profetior om en ”slutstrid” där Israel är omgivet av fientliga nationer som slutligen besegras. Ibland identifieras Iran exempelvis som en del av ”Gogs och Magogs” arméer som ska attackera Israel – men också förintas av eld från himlen.
På en liknande linje betraktas Israels fördrivning av palestinier i regel som en del av Guds vilja då judarna är det utvalda folket som har rätt att återta det territorium man utlovats och delvis besatte för tusentals år sedan.
Kristna sionister identifierar ofta Iran som en del av ”Gogs och Magogs” arméer. Montage. Målning: okänd (tidigt 1200-tal) , foto: Khamenei.ir
Vad gäller den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken står evangelikalerna i princip uteslutande på Israels sida och i internationella forum finns också en överenskommelse om att man alltid ska stå bakom sina allierade och blockera alla försök till sanktioner eller fördömanden från exempelvis FN.
Hotade chefsåklagares familj
Många exempel finns på den kristna högerns ovillkorliga stöd till Israel. När det först talades om att Internationella brottmålsdomstolen övervägde att utfärda en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu svarade 12 republikanska senatorer – bland annat Ted Cruz och den tillträdande utrikesministern Marco Rubio, med att deklarera att en sådan order skulle få direkta konsekvenser för domstolens chefsåklagare, dennes anställda och familjemedlemmar.
Marco Rubio och Ted Cruz är två prominenta kristna sionister i USA:s kongress. Montage. Foto: U.S. Senate Photographic Studio, Gage Skidmore/CC BY-SA 2.0
”Om ni riktar in er på Israel så kommer vi rikta in oss på er”, hotade man och utlovade ”kraftfulla sanktioner” mot domstolens anställda och medarbetare, samt att ”utestänga er och era familjer från USA”.
”Du har blivit varnad”, deklarerade republikanerna vidare och skrev att USA kommer att dra in allt stöd för ICC om domstolen agerar mot Israel.
På samma sätt har framstående evangelikaler återkommande hävdat att FN och dess olika organ är ”antiisraeliska” eller till och med ”antisemitiska” när israeliska förbrytelser fördömts och senatorer som Ted Cruz har deklarerat att USA helt måste lämna organisationen om Israel skulle uteslutas.
Även om det finns ett fåtal avvikande röster talar mycket också för att USA under Donald Trumps regering kommer att driva en mer pro-israelisk politik än som varit fallet under Biden-administrationen.
”Ingen går säker för deras vrede”
Kritiker menar att det i praktiken är mycket svårt för amerikanska politiker att förespråka en linje där USA sätter landets egna nationella intressen framom Israels mot bakgrund av den pro-israeliska lobbyns starka inflytande, där stora resurser läggs på att bekämpa kandidater som inte uppfattas som tillräckligt lojala med Israel.
– Ingen går säker för deras vrede, förklarar vänsterprofilen Connor Farrell.
För att säkerställa att politikerna verkligen gynnar Israels intressen i alla frågor har det exempelvis framgått att samtliga republikanska kongressledamoter har en personlig lobbyist från AIPAC som de har tät kontakt med och för att påverka hur de ska rösta i olika frågor. Detta är dock något politiker i regel helst undviker att berätta för väljarna, enligt den libertarianske kongressledamoten Thomas Massie.
– Det gynnar ingen av dem. Varför skulle de vilja berätta för sina väljare att de i princip har ett kompissystem med någon som representerar ett främmande land? Det gynnar inte kongressledamoten att folk känner till det. Därför kommer de heller inte berätta någonting för dig, säger Massie.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Techmogulen och riskkapitalisten Peter Thiel är ett närmast okänt nämn för den breda allmänheten. Samtidigt har han beskrivits som en av Silicion Valleys allra mest prominenta makthavare och en politisk ”kungamakare” med stort inflytande särskilt över Donald Trumps administration.
Thiels familj är bördig från Tyskland men flyttade utomlands redan när sonen Peter var 1 år gammal och då fick byta grundskola sju gånger under sin uppväxt, vartefter familjen flyttade och till slut hamnade i Kalifornien. Thiel, som är homosexuell, uppger att han idag identifierar sig som en ”konservativ libertarian” där han bland annat understött den republikanskt inriktade hbtq-lobbyn.
Mest känd sedan tidigare är han kanske som medgrundare till betaltjänsten Paypal och han var också den förste utomstående investeraren av dignitet att satsa på Facebook, samt ligger även bakom riskkapitalfonden Founders Fund. Han räknas idag som en av världens allra rikaste män och ligger också bakom Palantir Technologies – ett amerikanskt mjukvaruföretag uppkallat efter kristallkulorna i Tolkiens sagovärld som specialiserat sig på dataanalys och utveckling av plattformar för att samla in, integrera och analysera stora mängder data.
Palantir används av såväl underrättelsetjänster som militär för att samla in, analysera och visualisera stora mängder data från andra källor och kartlägga individer som misstänks ha kopplingar till ”extremism” eller terrorism samt för att analysera fiendetruppers rörelser och göra olika former av riskbedömningar.
A Palantir advertisement for suicide drones airs during an Army-Navy college football game, December 2024. pic.twitter.com/gnnec2Gtp5
Palantir bedriver själva ingen direkt övervakning, men företagets teknologi används av bland andra FBI och CIA för att analysera data som samlas in via andra övervakningsverktyg – exempelvis kameror, satelliter eller elektronisk kommunikation. Kritiker har också pekat på att teknologin enkelt kan missbrukas för att spåra politiska dissidenter eller andra personer som makthavare betraktar som obekväma.
Palantirs AI-teknologi har vidare använts i Ukrainakriget för att hjälpa ukrainska målsökande drönare att identifiera ryska soldater och utveckla en teknik för att kunna automatisera dödandet av mänskliga mål där, AI:n tar det slutgiltiga beslutet om vem som ska leva och vem som ska dö, vilket kritiker länge befarat bli det slutgiltiga mardrömsscenariot i modern krigföring.
Thiels kopplingar till det globalistiska maktetablissemanget är tydligt och han listas av den okända tankesmedjan World Economic Forums förgrundsprofil, Klaus Schwab, som en av deras ”Young global leaders” på organisationens hemsida. Dessutom sitter han i det ljusskygga maktnätverket Bilderberggruppens styrkommitté tillsammans med bland andra den svenske oligarken Marcus Wallenberg och Natos förre generalsekreterare Jens Stoltenberg.
Den förmögne investeraren är personligen också medlem i Republikanerna och har genom åren finansierat flera av partiets presidentkandidaters valkampanjer – både den neokonservative krigshöken John McCain och den pacifistiskt inriktade libertarianen Ron Paul. 2016 ställde han sig initialt bakom den tidigare Hewlett-Packard-vd:n Carly Fiorinas kandidatur – men när hon hoppade av gav han istället sitt stöd till Donald Trump, talade på dennes event och donerade miljonbelopp till Trumps kampanj. När valvinsten var säkrad fick Thiel också en plats i Trumps övergångsteam.
2022 var Thiel en av det republikanska partiets allra största finansiärer och stöttade hela 16 kandidater med sammanlagt drygt 35 miljoner dollar. Två av dessa, Blake Masters och JD Vance, var också själva techinvesterare som tidigare arbetat för Thiel.
Det ska också ha varit just Peter Thiel som introducerade sin lärjunge JD Vance för Donald Trump i dennes bostad i Mar-a-Lago 2021. Vance, som själv kommer från fattiga förhållanden, arbetade för Thiels riskkapitalbolag Mithril Capitals innan han med hjälp av mångmiljondonationer från Bilderbergtoppen kandiderade och vann senatsvalet i Ohio 2022.
JD Vance, längst till höger i bild, har tagit sig till den republikanska toppen tack vare Peter Thiel. Foto: DHS
Vance, som tidigare kallat Trump för ”USA:s Hitler” och ”förkastlig”, skulle i och med sin nya allians med Thiel istället komma att bli en av Donald Trumps mest högljudda försvarare. I juli 2024 meddelade också Trump att han valt ut Vance som sin vicepresidentkandidat. Förutom Thiel själv ska också den republikanske techmiljardären David Sacks, Elon Musk och Trumps två äldsta söner ha verkat för att just Vance skulle nomineras till vicepresident.
”Techgänget”
Noterbart är också att Vance är långtifrån den enda Silicion Valley-profil som återfinns i Trumps nya administration. Den tidigare nämnde Elon Musk ska enligt officiella planer ansvara för ett helt nytt departement, DOGE – Department of Government Efficiency, som uppges ska bekämpa slöseri och ineffektivitet på federal nivå. Detta uppdrag delar han med Vivek Ramaswamy, grundare av bioteknikföretaget Roivant Sciences.
Även Ramaswamy uppges ha en nära relation med Thiel och är dessutom mycket god vän med USA:s näste vice president JD Vance efter att de lärde känna varandra på Yales universitet. Vances son heter också Vivek, döpt just efter Ramaswamy.
Vivek Ramaswamy är en annan ”tech bro” med kopplingar till Thiel. Foto: Gage Skidmore/CC BY-SA 2.0
Kopplingarna mellan Thiels nätverk av techmiljardärer och Donald Trumps administration stannar emellertid inte där. Tidigare nämnde David Sacks, som nyligen utnämndes till Vita husets ”AI- och kryptotsar” med uppdraget att vägleda administrationens politik inom artificiell intelligens och kryptovaluta, sägs också vara mycket god vän med Thiel ända sedan de två arbetade tillsammans vid Paypal.
Ett annat namn är investeraren James O’Neill, tidigare vd för Thiels personliga stiftelse, som nominerats av Trump till vice hälsominister bakom Robert F. Kennedy Jr.. Ytterligare en Thiel-adept i form av Trae Stephens (partner vid Founders Fund), rapporteras även vara aktuell för uppdraget som vice försvarsminister, enligt källor till bland annat Wall Street Journal. Dessutom förväntas Michael Kratsios, Peter Thiels tidigare personalchef, bli den som har hand om den övergripande techpolitiken under Trumps styre.
Trots att kretsen runt Trump kryllar av Thiels vänner, partner och lärjungar uppger denne själv att han inte har några större egna politiska ambitioner och att han skulle bli ”deprimerad och galen” om han gick runt och tänkte på politik hela tiden.
– Jag kommer inte att göra någonting på heltid, svarade han kryptiskt på en fråga om sin roll i Trumps kommande administration.
Thiels mångårige partner och vän David Sacks med republikanske talmannen Mike Johnson. Foto: USA:s Talman
Noterbart är också att Thiel så sent som 2023 sågade Trumps förra administration som ”galnare” och ”farligare” än förväntat och då även påstod att han inte hade några planer på att donera några pengar till Trumps återvalskampanj.
– De kunde inte få de mest grundläggande delarna av regeringen att fungera. Så var det – jag tror att den delen kanske var värre än till och med mina lågt ställda förväntningar.
Peter Thiels faktiska inflytande på Donald Trump, och i förlängningen på den amerikanska staten, är föremål för mycket spekulation av politiska analytiker, men har även framgått tydligt på Trumps valmöten där reklam för Bilderbergprofilens företag Palantir återkommit.
“Billionaire Tech Investor Peter Thiel believes Google should be investigated for treason. He accuses Google of working with the Chinese Government.” @foxandfriends A great and brilliant guy who knows this subject better than anyone! The Trump Administration will take a look!
Kritiker pekar på att det så kallade techgänget med Thiel i spetsen, på engelska känd som ”The tech bros”, inte har ställt sig bakom den återkommande presidenten av idealistiska skäl – utan för att man snarare bedömt det som en logisk strategi för att öka sitt ekonomiska och politiska inflytande. Det faktum att Thiels egen adept JD Vance nu blir vicepresident – och av många också bedöms som en sannolik efterträdare till den åldrande Donald Trump, ses också som en mycket stor seger för Thiels sfär inom maktetablissemanget.
Backar på Trumpkampanjens vallöften
Även om profilerna kring techgänget ofta har en konservativ profil och retorik, där man ofta fördömer och hånar olika vänsteraktivistiska och identitetspolitiska företeelser, pekar kritiker på att man i slutändan huvudsakligen strävar efter att stärka sina egna positioner. Den senaste tiden har Elon Musk, Vivek Ramaswamy och andra profiler runt Donald Trump också hamnat i konflikt med mer nationellt inriktade republikanska väljare efter att man återtagit tidigare kampanjlöften om att begränsa invandringen till landet, och argumenterat för att arbetskraftsinvandringen till USA tvärtom måste öka, bland annat genom så kallade H1B-visum.
Techmogulerna har menat att ett stort inflöde av högkvalificerad utländsk arbetskraft är nödvändigt för att USA ska förbli världsledande inom techindustrin. Dessa påståenden avfärdas dock av kritiker, som menar att det mer troliga syftet är att driva ner amerikanska arbetares löner och arbetsvillkor. Man pekar också på att en stor majoritet av dessa invandrare kommer från Indien och liknande länder, och att det i praktiken inte alls handlar om några högutbildade specialister utan uppmanar istället Trumpsfären att satsa på inhemsk talangutveckling istället för import av arbetskraft från andra sidan jorden.
The reason I’m in America along with so many critical people who built SpaceX, Tesla and hundreds of other companies that made America strong is because of H1B.
Take a big step back and FUCK YOURSELF in the face. I will go to war on this issue the likes of which you cannot…
På sociala medier blev kritikstormen så omfattande att Elon Musk gick ut och anklagade mer invandringskritiska republikaner för att vara ”föraktliga dårar” och ”hatiska rasister” som ”absolut skulle bli det republikanska partiets undergång om de inte avlägsnas”.
I eftermälet har ett stort antal kritiska användare också utsatts för olika former av censuråtgärder efter att man ifrågasatt techlobbyns invandringsplaner, något som föranlett en oro inom republikanska led kring vad som egentligen kommer att hända under de nästkommande fyra åren.
Deeply disturbing to see the appointment of Sriram Krishnan @sriramk as Senior Policy Advisor for AI at the Office of Science and Technology Policy.
Oavsett utfall förväntas det inte gå någon större nöd på Peter Thiel själv. Även om han ligger en bra bit efter Musk, Bezos och Zuckerberg bland världens rikaste, räknas han idag som en av de 150 rikaste i världen med en förmögenhet på drygt 15 miljarder dollar – rikedomar som i och med Trumps tillträde, från och med den 20 januari, bedöms kunna bli ännu större genom lukrativa regeringskontrakt och andra politiska åtgärder som Thiel och hans techgäng önskar se.
De salafistiska islamisterna i Syrien har inte bara störtat Bashar al-Bassads sekulära styre, utan har även orsakat en frontalkrock mellan två av Västblockets invanda narrativ.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Efter 55 års styre störtades så slutligen dynastin al-Assad i Syrien, ett betydande land i Mellanöstern på många sätt. En jihadistisk blixtoffensiv från den islamistiska utbrytarregionen Idlib tog sig hela vägen in till huvudstaden Damaskus – utan att ha mött något större motstånd från den statliga syriska militärapparaten – till synes kraftigt urholkad efter över 13 år av krig och sanktioner.
Om man ska tro den breda strömmens etablissemangsmedier och makthavare är det nu tid att glädjas, där man menar att Syrien nu ska gå en ljusare framtid till mötes, kanske rentutav en liberalt demokratiskt inriktad sådan. Deras berättelse lyder ungefär i stil med att Syrien under de senaste decennierna har varit en totalitär och blodig diktatur, där presidenten Bashar al-Assad har varit en av jordens värsta despoter. Godtyckligt ska han ha fängslat, torterat och dödat alla som haft det dåliga omdömet att våga trotsa honom.
Med andra ord ungefär samma sak vi tidigare fick höra om Libyens ledare Muammar Gadaffi eller Iraks Saddam Hussein i samband med de USA-ledda krigen mot dessa.
Det faktum att de så kallade rebellgrupperna, precis som var fallet i Libyen, inte överhuvudtaget präglas av någon liberaldemokratisk inriktning, utan av militanta islamister med rötterna i de salafistiska terrorrörelserna al-Qaida, Islamiska staten och Nusra-fronten, tilläggs i sammanhanget som något av en passus.
Narrativ som kolliderar
Är budskapet alltså att inte bara den syriska diasporan, utan även världens folk i stort, ska fyllas med hopp över att Syrien nu styrs av samma typ av jihadister som ska ha legat bakom 11-september-attentaten, och som det USA-ledda Västblocket förklarat är anledningen till att man spenderat otaliga miljarder för att bekämpa under mer än 20 års tid i Afghanistan?
Ledaren för Hayʼat Tahrir al-Sham (HTS) – på svenska ”Organisationen för befriandet av Levanten” – och Syriens nya de facto statschef Abu Mohammad al-Julani, har tidigare varit en av USA:s mest efterlysta terrorister och grundade och ledde tidigare specifikt Jabhat al-Nusra, som senare blev al-Qaidas gren i Syrien med titeln emir – en islamisk härskartitel. Hur många liv han redan i nuläget har på sitt samvete är det nog ingen som vet.
Om man ska tro den breda strömmens makthavare är det nu tid att glädjas över att Syrien går en ljusare framtid till mötes.
Islamisterna i HTS, som nu gripit makten i större delen av Syrien, har frekvent använt självmords- och bilbombningar för att nå sina politiska mål, och så även tortyr, utomrättsliga avrättningar och kidnappningar. I terrorgruppens mångåriga maktbas Idlib har kritiker och obekväma röster ofta försvunnit för att aldrig mer påträffats, och stränga sharialagar råder.
Dessa omständigheter orsakar stora svårigheter för hur man från Västblockets sida nu ska relatera offentligt till att samma sort av militanta islamister, som man tidigare fördömt och efterlyst för terrordåd runtom i världen och som upprättade Islamiska statens skräckvälde, nu gripit makten och ersatt det sekulära styret under Bashar al-Assads socialistiska Baath-parti.
Moderata islamister?
Eftersom HTS och al-Julanis historik inte kan förnekas eller gömmas undan verkar det inledande narrativet vara att dessa mycket riktigt varit islamistiska terrorister tidigare, men nu faktiskt har lovat bot och bättring för att gå mot en mer ”modern” och moderat riktning. Gamla ungdomssynder skulle man kunna säga, och alla förtjänar väl ändå en andra chans – även om man tidigare massmördat civila?
Eller som Jake Sullivan, nationell säkerhetsrådgivare i Biden-administrationen, formulerar det.
”Rebellgrupperna, inklusive de som har betecknats som terroristgrupper, har faktiskt sagt alla de rätta sakerna. Nu är frågan – vad kommer de att göra för att försöka åstadkomma ett bättre Syrien?”
Även själva har HTS antagit samma linje och förklarat att man inte alls har för avsikt att upprätta ett större totalitärt kalifat som sträcker sig över flera länder – utan att man kommer att nöja sig med att upprätta ett mer anspråkslöst islamistiskt styre i Syrien.
Denna ingång uttrycks framförallt av USA:s avgående president Joe Biden, som beskriver maktövertagandet som en ”historisk möjlighet”, liksom Israels Benjamin Netanyahu som även han beskrev det islamistiska maktskiftet är en ”historisk dag” som ”erbjuder stora möjligheter”.
Biden och Israels president Isac Herzog. Foto: Hana Yariv/CC BY-SA 3.0
Andra politiker och mediekanaler inom Västblocket försöker med varierande framgång övertyga sin publik om att HTS förvisso kanske rent tekniskt är att betrakta som islamister – men absolut inte är lika fundamentalistiskt islamistiska som IS eller al-Qaida – hur man nu mäter detta.
Det cyniska maktspelet
Det verkliga skälet till att salafisterna i Syrien omhuldas med bomullsvantar på detta sätt är av allt att döma betydligt mer cyniskt och pragmatiskt än vad man vill låtsas om. Vad makthavare i Väst ankommer så struntar man i praktiken i att HTS varken är eller har för avsikt att bli liberala eller någon annan slags demokrater. Tvärtom måste man vara väl medvetna om att gruppen har för avsikt att förvandla Syrien till en islamistisk stat byggd på hårda tolkningar av sharialagarna, där mänskliga rättigheter betyder noll och där alla oppositionella eller kritiska röster kallt kan räkna med att dödas eller kastas i fängelse för att aldrig mer se dagens ljus. Även detta saknar dock väsentlig betydelse, eftersom det viktiga är att jihadisternas framfart bedöms gynna USA:s och Israels ekonomiska och geopolitiska intressen i regionen – och samtidigt missgynna Iran och Ryssland.
The man in the photo is Abu Mohammad al-Julani, the notorious leader of the Al-Nusra Front, al-Qaeda’s Syrian branch since 2012. For over a decade, I’ve exposed the CIA’s backing of this terrorist group, but in the coming days, al-Julani will reveal his true role: the head of a… pic.twitter.com/WqrzCDYyb4
Förhoppningen är troligen snarare att Syrien nu har en ledare som, till skillnad från Bashar al-Assad, faktiskt dansar efter globalisternas pipa. Det bör förstås noteras att de här grupperna inte alltid är helt lätta att dominera och ibland på eget bevåg får för sig att hitta på upptåg som inte uppskattas av samma etablissemang – varför det inte heller är helt osannolikt att spinndoktorerna bakom narrativen i Väst i morgon kommer fram till att de nog ändå var farliga islamistiska terrorister trots allt, och att det därför krävs ytterligare ett regimskifte – kanske också att Israel och Natolandet Turkiet rycker in i landet för att reda ut situationen.
Med framtiden ännu oviss förväntas vi just nu hursomhelst applådera att Baath-partiet och presidenten al-Assad störtats av de heroiska och rättrådiga rebellerna – som absolut inte bör förväxlas med tidigare versioner av sig själva eller hållas ansvariga för den terror och de förbrytelser man begått, i varje fall inte i nuläget.
Talibanerna har sitt ursprung i de USA-understödda Mujaheddin-krigarna mot det Sovjet-understödda styret i Kabul, men skulle senare vända sig mot sina herrar. Foto: faksimil/Youtube
Den som varit med ett tag förstår att Syrien inte på något sätt är ett unikt fall. Den amerikanske generalen Wesley Clarks kom 2007 med ett uppmärksammat vittnesmål om att det politiska styret i USA redan 2001 haft ett uttalat mål att se statsmakten i sju länder störtade, med start i Irak följt av Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och slutligen – Iran. Efter Syrien återstår nu bara ett isolerat Libanon och Iran.
Storpolitikens verkliga aktörer, som cyniskt driver sina linjer bakom kulisserna, har genom åren visat att man inte har någon annan principiell linje annat än att likt en maffiaorganisation stärka sin makt på den globala scenen. Huruvida man benyttjar sig av sanktioner, subversion samt ett och annat slagträ i form av salafistiska islamister, våldsbejakande vänsterextrema rörelser, högerextrema paramilitära förband eller miliser med barnsoldater, är sekundärt.
Lidande blir i vanlig ordning folket. Särskilt den sekulärt inriktade delen av den arabiska befolkningen och i synnerhet den shiitiska minoriteten alawiterna, från vilken familjen al-Assad härrör, lär ha en dyster framtid framför sig i det nya Syrien som nu väntar.
Många opinionsinstitut förutspådde ett mycket jämnt presidentval i USA - eller till och med en klar seger för Demokraterna. Frågan är om förklaringsmodellerna till de stora "missbedömningarna" håller, eller om instituten i själva verket används för att påverka opinionen snarare än att undersöka den.
