I en samtid där Hollywood matar politiskt korrekta budskap bortom mättnadsgränsen och därtill trycker ner dem i halsen från alla tänkbara perspektiv, var det med viss skepsis jag för kulturredaktionens räkning travade in i salong 6 i Filmstaden i Uppsala för att se Joker. Om man till det lägger Joaquin Phoenix minst sagt otacksamma uppgift att försöka matcha Heath Ledgers briljanta gestalning av jokern i The Dark Knight, fanns goda skäl att inköpa en blå Pollypåse för att kunna kompensera för eventuellt dålig eftersmak.

De polariserade omdömen som Jokerfilmen fått av konventionella medias kulturkritiker väckte å andra sidan en viss nyfikenhet och förhoppning om att den skulle ha något att förmedla bortom det vanliga kulturbruset. Och visst gör den det. Inte bara tack vare Phoenix bokstavligen sanslösa porträtt av jokern – utan även genom de existentiella frågor den tangerar med sällsynt autenticitet.

Vid sidan av J.R.R. Tolkiens värld är fiktiva universum som bär på en genuin mytologisk kraft lätträknade i den samtida västerländska populärkulturen, men Gotham City är definitivt ett av dessa. Batmans och Bruce Waynes inopportuna offervilja och drag av en patriarkal beskyddare i den högre moralens tjänst associerar närmast till en arketyp av futuristisk ärkeängel, medan Jokerns manipulativa galenskap åtminstone i tidigare filmer å sin sida dragit tankarna till en modern djävulsgestalt.

Bortom att såväl Midgård och Gotham båda blivit en del av samtidens populärkultur, låter sig de båda världarna dock svårligen jämföras i raka paralleller. Tolkien målade sin tematik om gott och ont i stort sett utan gråskalor. Batman och Jokerns värld däremot utpräglar sig ännu mer efter Joker som en allt mer paradoxal och värdeneutral berättelse om ordning och kaos snarare än om det goda och onda. Filmen känns inte politiskt värdeladdad i sig själv, men i relation till sin samtid och till den subjektiva betraktarens världsåskådning bär den på ett andligt sprängstoff.

Representerar Thomas Wayne den kränkte vite mannens förtryckande överhöghet eller personifierar han snarare den postmoderna pseudodemokratins självgodhet?

Bruce Waynes far Thomas Wayne framstår i filmen som en grindväktare för en korrumperad ordning som sätts i gungning av den marginaliserade och breda del av befolkningen som jokern representerar – knappt arbetsförmögen, psykiskt insjuknande och hemmaboende med sin mor. Frågan som en kulturpolitisk betraktare medvetet eller omedvetet tvingas ställa sig efter filmen är vem som representerar vad. Representerar Thomas Wayne den kränkte vite mannens förtryckande överhöghet eller personifierar han snarare den postmoderna pseudodemokratins självgodhet? Är jokern en symbol för förtryckta minoriteter samlade under en clownfärgad regnbågsflagga eller rentav för den utskrattade vite mannen vars tålamod till slut brister?

Joker sticker ut genom att förmedla ett allvar som skakar om på ett djupare plan. Kraften i den enkla och rättframma påminnelsen som görs i filmen om att varje orsak har sin verkan, och att även till synes marginaliserade aktörer bär på en latent och oberäknelig handlingskraft som kan väckas till liv av yttre tryck, måste rimligtvis skapa ett påtagligt obehag för varje kulturkritiker som medvetet eller omedvetet identifierar sig med den rådande överhetens excesser.

Den oro för masskjutningar i samband med filmen som gavs uttryck för i samband med filmens premiär är mot den bakgrunden förståelig men skev. Beväpnade galningar stärker snarast maktens anspråk att fortsättningsvis tas på allvar, helt oaktat sitt eget tragikomiska uppträdande. Visst vore det därför sannerligen en verklig tragedi om jokerns minst sagt våldsamma tillvägagångssätt att uttrycka sig i berättelsen inspirerar i bokstavlig bemärkelse snarare än att betraktas som bildspråk. Det bildspråket är mer än rikt nog att appliceras på kulturell snarare än väpnad kamp.

Det är ett mästerligt hantverk som regissören Todd Phillips bidragit med till Gothams universum, och estetiskt utgör den rent ögongodis. Polly eller popcorn kan med fördel införskaffas i samband med filmen, men i denna andefattiga tid är eftersmaken av filmen god nog att i sig självt ge mer än tillräcklig näring även åt svältfödda filmsjälar.

Isac Boman