MORGONDAGENS DAGSTIDNING – söndag 27 april 2025

söndag 27 april 2025


Peacefood – Hur ett liv utan kött och mjölk läker kropp och själ

Bo G Jonsson recenserar boken Peacefood av Dr. Ruediger Dahlke som propagerar för ett bättre och mänskligare samhälle där födan är 100 procent växtbaserad.

publicerad 1 februari 2018

Bokens budskap framgår tydligt i titeln, att en kost som till 100% är växtbaserad är en hälsosam, human och fredlig kost. Däremot är en kost baserad på olika köttprodukter så som fågel, fisk, ägg, mjölk- och mjölkprodukter en inhuman och våldsam kost, efter som det sker en systematisk misshandel och dödande av djur, fåglar och fisk på djurfabriker och slakterier.

Författaren av boken är Dr. Ruediger Dahlke som är född 1951. Han har arbetat som läkare och psykoterapeut sedan 1979. Han är även specialistläkare i naturmedicin med fortbildning inom homeopati och har skrivit många böcker om hälsa. Han håller även Workshops i olika länder. När Dahlke var liten pojke besökte han Berlins zoo tillsammans med sin far och när han såg alla djur som var instängda i burar ville han omedelbart släppa ut dessa. Från den dagen vägrade han att äta kött och han har heller inte druckit mjölk sedan han blev ammad som bebis. Han har varit vegetarian i över 40 år. När han läste T Colin Campbells bok: Kinastudien, beslöt han sig för att bli vegan vilket han har varit de senaste tio åren.

I sin bok refererar han till flera vetenskapliga studier som klart visar att en animalisk kost baserad på kött- och mjölkprodukter markant ökar risken för olika sjukdomar. I boken ger han även många exempel på den fasansfulla misshandel som djuren får utstå i den kommersiella produktionen i djurfabriker och på slakterier. När man tar del av dessa exempel blir det svårt att tänka sig att någon skulle vilja fortsätta att medverka i denna massaker av djur för att stilla sina matbehov genom att konsumera de misshandlade och dödade djuren. Även när det gäller fångsten av fisk och fiskodlingar beskriver Dahlke hur fiskar slaktas och haven bokstavligen dammsugs på fiskbeståndet. Jag har tidigare skrivit en artikel på denna sida där världens främsta genier och filosofer som var vegetarianer och veganer och tog avstånd från att döda och äta djur.

Studier som visar att benskörhet ökar av animaliskt protein och mycket kalcium
I länder där man konsumerar mycket animaliskt protein och mycket mjölkprodukter med ett högt intag av kalcium har de största antalet lårbensbrott. Anledningen till att benskörhet och lårbensbrott ökar med mängden animaliskt protein inklusive mjölk, är att animaliskt protein bildar ett syraöverskott i kroppen. När kroppen sedan skall ta hand om och bryta ner syran så använder den kalcium som den drar ur från skelettet vilket leder till ökad benskörhet. 1992 visade en studie vid Yale universitetet, i vilken 34 andra studier sammanfattades, att 70% av benbrotten beror på hög konsumtion av animaliskt protein. Att kroppen använder kalcium från skelettet för att neutralisera syraöverskottet bevisades redan för 90 år sedan av forskaren Sherman.

En studie från UCLA universitet sammanfattade resultatet från 87 studier i 33 länder som visar att ju mer vegetabiliskt protein man äter desto mer minskar risken för benfrakturer. I en annan studie på samma universitet 2001 i vilken man under sju år hade följt 1000 kvinnor över 65 år visade att kvinnor som åt den största mängden animaliskt protein hade fyra gånger så hög risk att drabbas av benbrott jämfört med de som åt minst protein. En forskargrupp från Medical Research i Sidney undersökte 105 nunnor i åldern 50 – 85 år som var strikta veganer på olika kloster i Vietnam. Forskarna trodde att nunnorna skulle lida av benskörhet, men resultatet visade istället att ingen av nunnorna led av benskörhet trots att de endast åt en tredjedel av det rekommenderade kalciumintaget. Idag skrämmer sjukvården upp äldre kvinnor med att de måste öka sitt animaliska kalciumintag eller ta ett receptbelagt kalciumtillskott. Sjukvården erbjuder både läkemedel och även injektioner till kvinnor som sjukvården anser vara i riskzonen för att drabbas av benskörhet. Måtte kvinnor lita till sin personliga intuition och känna efter vad som känns rätt för dem själva istället för att blint lita på den skolmedicinska sjukvården och den gamla och falska propagandan när det gäller mjölk och animalisk kost som säger att mjölk ger starka ben.

En pågående studie som inleddes år 2000 av Virtanen, Läärä, och Hyppoönen visar att ett stort intag av komjölk fem-eller sexdubblar risken för typ 1-diabetes. I en studie där 140 barn med typ-1 diabetes undersöktes hade dessa barn fler antikroppar mot komjölk i blodet jämfört med friska barn. En studie av Dahl-Jörgensen, Joner och Hanssen 1991 från 12 länder konstaterade ett starkt samband mellan komjölk och typ 1-diabetes. I jämförelsen mellan dessa 12 länder låg Sverige på andra plats efter Finland när det gäller konsumtion av komjölk och förekomst av typ 1-diabetes.

Studier som visar att köttprodukter ökar risken för cancer
En studie under ledning av den japanske forskaren Hirayama vid Institute of Preventive Oncology kom 1990 fram till följande slutsats efter en forskningsstudie som pågått under 17 år med 265 118 vuxna personer i sex japanska prefekturer: ”Personer som äter mycket kött har en ökad benägenhet att insjukna i tarm- lung- och bröstcancer. Risken blir ännu större om de dessutom är rökare och inte äter gröna och gula grönsaker varje dag”. 1990 skrev andra författare till en metaanalys av tolv separata studier: ”Vår analys visar ett konsistent, statistiskt signifikant och positivt samband mellan risken för bröstcancer och mättade animaliska fetter hos kvinnor efter klimakteriet. En hög andel frukt och grönsaker har däremot en skyddande effekt”. 1990 kom andra forskare fram till följande radikala slutsats: ”Om du i lugn och ro funderar över dessa fakta (om tjocktarmscancer) måste du dra slutsatsen att den optimala mängd kött du kan äta är lika med noll”.

Kommersiella bolag misshandlar och dödar djur i fabriker för att maximera sin vinst
Några slakteriarbetare spelade i hemlighet in en film som de sedan överlämnade till Washington Post. 20 arbetare bekräftade filmen med namnunderskrifter, att dessa förhållanden var vanligt förekommande med de ansvarigas vetskap. I boken finns ännu fler vittnesrapporter från slakteriarbetare. Jag vill bespara läsaren av min recension dessa vittnesrapporter efter som jag personligen har blivit mycket illa berörd när jag har tagit del av dessa rapporter. Men jag kan försäkra dig om att den systematiska misshandeln av djuren på dessa slakterier är betydlig värre, mer groteskt och mer sadistiskt än du i din vildaste fantasi någonsin kan föreställa dig. Några citat: Paul McCartney: ”Om slakthusen hade glasfönster, så skulle alla vara vegetarianer”. Vincent van Gogh: ”Jag besökte ett slakthus i södra Frankrike en gång och från den dagen slutade jag att äta kött”. Leo Tolstoj: ”Så länge som det finns slakthus kommer det också att finnas slagfält”.

Förhållanden för djur och fåglar som är instängda på olika djurfabriker som produktionsmaskiner för att människan skall tillfredsställa sitt behov av animaliska produkter skapar ett ofattbart lidande för djuren i det moderna samhället. Förutom att djuren och fåglarna pumpas fulla med för dem onaturliga kemikalier för att växa snabbare och därmed ge en större till bolagen vinst gör situationen ännu mer makaber. Eftersom allt är energi och en sammankopplad helhet är min personliga uppfattning att den misshandel djur och fåglar blir utsatta för skapar en negativ energi, vibrationer och frekvenser i dessa varelser. Detta negativa energimönster förs sedan in i människan som äter de animaliska produkterna. Läkemedelsindustrin kallas för Big Pharma. När det gäller Big-djurindustrin och producerande djurfabriker är likheten iögonfallande, speciellt som samma lobbying förekommer av djurindustrin som när det gäller läkemedel och tobak. Big-djur och fågelindustrin upprätthålls av omedvetna eller medvetna politiker, myndigheter, läkare, sjukvården och olika patientorganisationer.

Terrorbrott och förintelse mot djur
Politiker, myndigheter och massmedia talar återkommande om terrorbrott och förintelse, men om de hundratals miljoner terrorbrott – den systematiska och pågående förintelsen av våra artfränder djuren, vilka har lika mycket känslor som vi människor, råder det en kompakt tystnad. Om man tar del av vittnesmålen i boken när det gäller den cyniska verklighet om vad som pågår i djurfabriker och slakterier borde man nog vara tämligen hårdhudad som människa om man väljer att fortsätta att medverka till detta och fortfarande kunna tycka att kött smakar gott. Det kunde vara bra att idé skolelever fick göra ett studiebesök i en djurfabrik eller på ett slakteri och själva se varifrån hamburgaren ursprungligen kommer ifrån innan den hamnar på deras tallrik. Om människor som äter kött och andra animalier skulle läsa boken Peacefood är jag övertygad om att den skulle vara en ögonöppnare.

Genom alla exempel i boken framstår det allt tydligare att den moderna människan är allt annat än holistiskt- och empatiskt intelligent utan istället är det som världens främsta genier och filosofer har uttalat, att den mänskliga rasen är det farligaste och ondaste rovdjuret av alla på jorden. Idag har det moderna samhället blivit ännu mer barbariskt och ännu mer galet än när genierna och filosoferna uttalade sina åsikter för 2500 år sedan och framåt tiden.

Med stöd av världsreligionerna
Jag är personligen inte någon anhängare av någon religion men jag tycker att det är intressant att Ruediger i boken citerar de olika religionernas vägledning för människan när det gäller kosten. Kristendomen. I Gamla testamtets Första Mosebok: ”Gud sade: Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. Kött som har liv i sig får ni inte äta”. Ordspråksboken 15:17: ”Bättre en tallrik kål med kärlek än en mör oxstek med hat”. Även profeten Mohammed inom Islam anser att människan skall äta växter men inte kött. Buddismen. Budda: ”Köttätande döljer otaliga brott. Om ingen äter kött, då dödas inget levande väsen som föda, dödandet görs för köparen, att köpa är därmed att döda”. Hinduismen och Vedaskrifterna som är världens äldsta heliga skrifter. ”Den som vill uppnå största frid, ska inte äta kött från något djur på jorden. Den som ger råd eller ger order om att döda, den som sliter av en lem, den som faktiskt dödar ett djur, den som köper kött och den som äter kött ska betecknas som mördare. Med tanke på de metoder som används för att skaffa kött och med tanke på varelsernas lidande bör människan sluta att äta alla former av kött”.

Vi kan skapa ett helt nytt samhälle genom att äta växtbaserad kost
Ett samhälle där människor äter växtbaserad kost är ett miljövänligt och hållbart samhälle ur ett empatiskt, holistiskt och etiskt perspektiv, medan ett samhälle som är baserad på kött och animalisk kost leder till konflikter, våld och krig. Människor har olika personligheter. Vissa människor tycker att det är kul och spännande att skjuta djur för sitt nöjes skull och de får en kick av det, medan detta synsätt och beteende är otänkbart för andra människor. Det är upp till alla och envar vilken kost vi väljer att äta och vilket samhälle vi vill leva i. Beroende på vilken kost vi väljer kommer detta i mycket hög grad att påverka både vår personliga långsiktiga hälsa och vårt samhälle i ett holistiskt perspektiv. För den som är öppet intresserad och funderar på att alltmer byta ut sin kött- och animaliska kost till en växtbaserad kost är boken Peacefood tillsammans med böckerna Kinastudien av T Colin Campbell och Konsten att inte dö av Michael Greger fyllda med referenser som hänvisar till tusentals vetenskapliga bevis på att en naturlig växtbaserad kost är den mest hälsosamma kosten i motsats till en animalisk kost som skapar en långsiktig ohälsa och uppkomst av olika sjukdomar. Att dessutom en växtbaserad kost skapar ett mer humant, hållbart, miljövänligt, etiskt och fredligt samhälle som baseras på naturliga holistiska principer innebär ett ännu starkare skäl för att människan skall byta ut sin animaliska kost till en växtbaserad kost.

Eftersom vi är alla medskapare av vårt samhälle och vår värld borde vi alla ta vårt ansvar och verkligen tänka efter vilket samhälle vi vill skapa idag och framåt. Borde det inte vara hög tid att vi lever upp till vår självpåtagna image att vi är världens mest intelligenta djur, eller? Jag kan varmt rekommendera boken Peacefood till den som är intresserad och har funderingar när det gäller sin personliga val av kost och hälsa men även när det gäller att ta ansvar för och var en medskapare av ett helt nytt holistiskt samhälle, eftersom dagens samhälle uppenbarligen inte fungerar. Om vi människor fortsätter med vårt egoistiska och destruktiva beteende kommer obönhörligen en negativ avgrund allt närmare om vi fortsätter att tänka och bete oss som vi gör i dagens samhälle.

 

 

Bo G Jonsson

Författare: Ruediger Dahlke
Utgivare: Bloom Publishing
Utgivningsår: 2013
Språk: Svenska:
ISBN: 9788799612512

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Krigets första offer är oskyldigheten

Den 30 april 1975 föll Saigon för nordvietnamesiska styrkor och USA lämnade därmed sin direkta inblandning i den långa och blodiga konflikten som var Vietnamkriget. Otaliga filmer om kriget har sedan dess sett dagens ljus, men ingen har skildrat den enskilde amerikanske infanteristens umbäranden så starkt och så gripande som Oliver Stones ”Plutonen”.

publicerad 12 april 2025
– av Jan Sundstedt
Plutonen
"Plutonen" kretsar till stor del kring menige Chris Taylor (Charlie Sheen) och dennes upplevelser i Vietnams krigshärjade djungler.

Med 1986 års hyllade mästerstycke Plutonen tar Hollywood-rebellen och politiskt medvetne regissören Oliver Stone oss med på en resa genom ett av de mest omtumlande kapitlen i modern historia – Vietnamkriget.

Det är nu 50 år sedan Saigon föll och kriget fick sitt slut. Sedan dess har ingen annan film lyckats förmedla den enskilde soldatens verklighet som Stones oerhört gripande och ofta hjärtskärande film från 1986, en filmupplevelse som samtidigt informerar och berör på djupet.

”Rejoice O young man in thy youth…”

Manuset skrev Stone utifrån sina egna erfarenheter som infanterisoldat i Vietnam, där han tjänstgjorde 1967–68, i 25:e infanteridivisionen (Tropic Lightning).

Ursprungligen försökte han få filmen gjord redan under 1970-talet, men Hollywood var vid tiden ovilligt att satsa på en sådan rå och kompromisslös skildring av kriget. Legenden säger bland annat att Jim Morrison, sångaren i The Doors, hade en kopia av manuset i sin ägo när han avled i Paris 1971.

Plutonen är inte bara en återgivning av Vietnamkrigets brutala realiteter, utan också ett djupt personligt vittnesbörd om hur historiska skeenden lämnar bestående ärr i de små människornas liv. Här möts vi av en film där varje skott, varje tyst minut och varje blick på duken talar om den råa sanningen – den sanning som inte bara kan berättas utan också kännas.

”Jag ville visa kriget som det verkligen var, med alla dess fasor och det personliga lidandet – en verklighet som ofta göms bakom de stora politiska besluten.”

Denna syn på kriget, som varken idealiserar eller demoniserar, ger filmen en extra dimension av trovärdighet. Genom att använda sina egna erfarenheter som grund, lyckas Stone skapa en atmosfär där varje ögonblick är laddat med både känslor och historisk tyngd.

Plutonen Oliver Stone
Regissören Oliver Stone, i mitten med regnrock, eldar på sitt manskap. Foto. Imdb

Vietnam, 1968…

Filmen inleds med att den unge rekryten Chris Taylor (Charlie Sheen), en idealistisk universitetsstudent, anländer till en amerikansk bas i Vietnam. Taylor har frivilligt tagit värvning för att strida i kriget, men hans naiva förhoppningar om att tjäna sitt land grusas snart av den brutala verkligheten i djungeln.

Chris kastas snart in i en skoningslös konflikt, inte bara mot fienden utan även mellan sina egna befäl i form av den brutale och cyniske sergeant Barnes (Tom Berenger) samt den mer empatiske sergeant Elias (Willem Dafoe), som kan sägas representera två motsatta sidor av det amerikanska militära ledarskapet. Så småningom delas plutonen i två grupper, där hälften följer Barnes och den andra Elias.

Manskapet söndras än mer efter det att plutonen – ute efter hämnd – begått fruktansvärda övergrepp i en liten vietnamesisk by, inklusive mord och misshandel av civila. Något som ytterligare spänner relationerna mellan soldaterna och förstärker motsättningarna mellan Barnes och Elias…

Plutonen
St. Sgt. Barnes (Tom Berenger) på gränsen till galenskap i ”Plutonen”. Foto: Imdb/MGM/UA

Visuellt och emotionellt slående

Filmfotografin av Robert Richardson bidrar starkt till filmens autenticitet. Den vietnamesiska djungeln är både vacker och hotfull, en labyrint där döden kan lura bakom varje träd. Samtidigt förstärks intensiteten av Georges Delerues gripande filmmusik och det oförglömliga användandet av Samuel Barbers ”Adagio for Strings” – som skapar en nästan sakral stämning i filmens mest hjärtskärande scener.

Skådespelarinsatserna är en annan av filmens stora styrkor. Charlie Sheen lyckas träffsäkert förmedla Taylors gradvisa förfall från oskyldig yngling till härjad soldat. Men det är Tom Berenger och Willem Dafoe som verkligen lyser. Berenger är skrämmande i sin skildring av Barnes, en man vars ansikte är lika sargat som hans själ. Dafoe, å sin sida, ger oss en Elias fylld av tragisk skörhet och moralisk styrka. Duon gestaltar sina respektive roller så förnämligt att realismen emellanåt nästan blir för påtaglig.

Även om Chris, Sgt. Elias och St. Sgt. Barnes är filmens centrala pelare, förtjänar även resten av rollistan att uppmärksammas. Skådespelare som Keith David, Kevin Dillon, Forest Whitaker, Francesco Quinn, John C. McGinley med flera, tillför varje karaktär en unik nyans som tillsammans skapar en mosaik av känslor och erfarenheter. Varje prestation är en pusselbit i den större bilden av ett krig som inte bara handlar om strider och segrar, utan om människans kamp för att behålla sin identitet mitt i kaoset.

Plutonen
2nd Platoon, Bravo Company, 3rd Battalion, 25th Infantry Division, i ”Plutonen”. Foto: Imdb

Moralisk kamp

Inför inspelningen genomgick alla skådespelare en intensiv tvåveckors militär grundutbildning på Filippinerna, under överinseende av den militäre rådgivaren och Vietnamveteranen Dale Dye. Oliver Stones avsikt var dock inte att få männen att knyta an till varandra och agera som en enhet, utan att beröva dem sömn och göra dem helt utmattade, och därigenom få dem att leva upp till sina roller.

Den centrala konflikten i Plutonen står att finna i maktkampen mellan just Barnes och Elias, där deras motsatta sätt att se på kriget och sina soldater speglar en större moralisk kamp. Barnes representerar en kall, pragmatisk syn på krigets nödvändigheter, medan Elias står för en humanistisk ära som håller på att gå förlorad.

Scenerna av våld och krigsbrott – såsom de svårtittade scenerna i den vietnamesiska byn – är skildrade med en rå och osentimental realism. Det är denna realism som gör Plutonen så kraftfull. Stone låter oss inte vika undan från krigets fasor; vi tvingas konfrontera dem, precis som soldaterna själva.

Oscarsbelönad och tidlös

Vid Oscarsgalan 1987 belönades Plutonen med fyra prestigefyllda statyetter, inklusive Bästa film och Bästa regi. Det var en triumf för Oliver Stone som med hjälp av sina egna erfarenheter som Vietnamveteran som grundbult hade skapat film som inte bara underhöll, utan utbildade och skakade om.

Filmens succé kan också ses som en belöning för Stones hårda slit efter hemkomsten från Vietnam. Under många år kämpade han som (dock framgångsrik) manusförfattare, innan han till sist nådde sitt mål som framgångsrik regissör.

Dess betydelse för genren kan knappast överskattas – den bröt med tidigare, mer patriotiska Vietnamfilmer och lade grunden för senare realistiska krigsskildringar som Rädda menige Ryan och Black Hawk Down.

Plågsam men nödvändig

Nästan 40 år efter premiären står Plutonen fortfarande som en av de mest realistiska och kraftfulla krigsfilmerna någonsin. Filmen är en smärtsam skildring av krigets brutala verklighet, men också en påminnelse om den mänskliga själens styrka och svaghet.

Plutonen är en film som lämnar spår, inte bara i filmhistorien, utan i varje tittares medvetande. Det är en upplevelse som är lika plågsam som den är nödvändig.

Valfri fysisk version står att finna förslagsvis här samtidigt som streamaren förslagsvis kan kika in på denna plats.

”Tillägnad de män som kämpade och dog i Vietnamkriget”.

 

Jan Sundstedt

Plutonen
Plutonen - 1986 US One Sheet

Regi och manus: Oliver Stone
Producenter: Arnold Kopelson och A. Kitman Ho
Musik: Georges Delerue
Längd: 120 minuter
Svensk premiär 20 mars 1987

I rollerna (urval).
Charlie Sheen
Willem Dafoe
Tom Berenger
Keith David
Kevin Dillon
Francesco Quinn
Forest Whitaker
Mark Moses
John C. McGinley
Johnny Depp

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Der Baader Meinhof Komplex imponerar med sin realism

Ännu ett mästerverk patenterat tyska Constantin Film såg 2008 dagens ljus i form av "Der Baader Meinhof Komplex". En semi-uppföljare till 2004 års fenomenala "Der Untergang". Denna gång med fokus på 60- och 70-talets vänsterterror i form av tyska Röda Armé-fraktionen.

publicerad 29 mars 2025
– av Jan Sundstedt
Der Baader Meinhof Komplex
RAF:s våldsspiral skenar i 2008 års förnämliga "Der Baader Meinhof Komplex".

I ljuset av den minst sagt surrealistiska samtid vi bevittnar, med nästintill hysteri för normalfarliga luftvägsinfektioner, ultraglobalism inklusive hyperkapitalism, ett återuppväckt kallt krig samt nedmonterande av såväl nations- som välfärdsstater, är det på sin plats att ta del av 2008 års tyska filmpärla Der Baader Meinhof Komplex.

Filmen är producerad av modiga filmbolaget Constantin Film. Samma bolag som några år tidigare bjöd biopubliken mästerverket Er Ist Wieder Da. Här visar man återigen att det faktiskt går att göra film med djup, realism, nyans och samtidigt leverera god underhållning.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 26 februari 2022.


Gudomligt befriad från Hollywoods trötta dogmer, agendor och allehanda Budskap om vad vi i publiken ska tycka och tänka.

Der Baader Meinhof Komplex

Som filmens titel antyder utspelas handlingen mot bakgrund av 60- och 70-talets oroliga och dramatiska tidsperiod i dåvarande Västtyskland. En tid som präglades av en gryende vänsterrörelse och i synnerhet den radikala och extremt våldsbenägna Röda armé-fraktionen (RAF) eller som rörelsen heter på tyska: Rote Armee Fraktion.

Röda armé-fraktionen är sprungen ur den vänsterradikala studentrörelsen som var på stark frammarsch i Västtyskland i slutet av 1960-talet. Startskottet för Röda armé-fraktionens verksamhet kan sägas vara den 14 maj 1970, då Andreas Baader fritogs ur ett fängelse i Berlin av Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin.

Under andra halvan av 1977, vilken kom att kallas den Tyska Hösten (Deutscher Herbst), genomförde RAF ett antal våldsamma aktioner i Västtyskland. Ett av de mest kända dåden det året, är den av andra generationen RAF planerade och genomförda kidnappningen av dåvarande chefen för den västtyska arbetsgivareföreningen samt västtyska industriförbundet, Hanns Martin Schleyer.

Många av RAF:s medlemmar kunde dock relativt snabbt gripas och häktas. Ett flertal av dessa dog senare under sin tid i det beryktade Stammheimfängelset, under omständigheter som är baserade på olika mer eller mindre trovärdiga teorier.

Man brukar dela in RAF:s aktiviteter, aktioner och medlemmar i tre generationer och Der Baader Meinhof Komplex fokuserar primärt på första och andra generationen.

Der Baader Meinhof Komplex
Västtyskland var på 1970-talet skådeplats för våldsamma demonstrationer. Här manifesterat i en scen ur ”Der Baader Meinhof Komplex”.

Realism och våld

Detta kan vara den bästa film som gjorts på ämnet i fråga. Producerad på en budget på mellan 13–20 miljoner euro är detta en förstklassig produktion där varenda cent syns i slutresultatet. Allt från handlingens olika tidsepoker; kläder, cigarrettpaket, fordon och arkitektur, med mera, är noggrant genomtänkta. Produktionsdesigner med manskap har således gjort det gedignaste av arbeten.

Tillsammans med filmens utsökta foto griper realismen snabbt tag i tittaren på ett smått trollbindande sätt. Man blir ett med filmen. Trovärdigheten känns total, närvarande och påtaglig. Dialogen är hela tiden trovärdig och autentisk. Regin av Uli Edel är klanderfri och styrs med väloljad finess genom hela filmen. Skådespelarna är sin europeiska vana trogen genialt rollbesatta. Tag Lärdom, Hollywood…

Om Der Baader Meinhof Komplex har något problem så är det att den vill visa praktiskt taget alla händelser från boken (några ”mindre” händelser såsom Mahler-fängslandet, inbrotten på olika registreringskontor för att stjäla blanka pass saknas), med facit att filmen försöker pressa in 10 års historia på 150 minuter.

Resultatet är en film med halsbrytande hastighet. I vissa scener (träningslägret i Jordanien eller rättegången i Stammheim) hämtar filmen andan, lugnar ner sig och tar sig tid för skådespelarna att glänsa. Vilket de gör med bravur och den äran.

Der Baader Meinhof Komplex
RAF utför ett attentat på öppen gata i ”Der Baader Meinhof Komplex”.

Helgar ändamålen medlen?

Mot bakgrund av mina modesta kunskaper i ämnet som sådant, känns manuset helgjutet och väl utmejslat. Som ofta med verklighetsbaserade filmer infinner sig givetvis en och annan historisk kullerbytta samt konstnärliga friheter med sanningen, men inget som fick mitt blodtryck att i frustration rusa till oanade höjder.

Filmen innehåller många scener med starkt våld och explicita sexscener, så den känslige är härmed förvarnad. Filmer likt denna är emellertid obligatoriska att om man önskar få en inblick i hur långt vissa människor är villiga att gå för en viss sak.

Oavsett om man sympatiserar med kampen ifråga eller inte går det enligt mig inte att komma undan det faktum att just detta med att verkligen vilja åstadkomma genuin förändring, trots allt förtjänar en viss form av respekt. Även då ändamålen för att nå målet är smaklösa och ibland direkt avskyvärda.

I enlighet med stolt tysk filmtradition, är Der Baader Meinhof Komplex en fröjd att beskåda. Oavsett om det gäller den mer politiskt intresserade betraktaren eller den som önskar se en välgjord dramathriller med alla de ingredienser som inbjuder till ett par timmars underhållande och tankeväckande tidsfördriv.

Valfri fysisk version av filmen finns att införskaffa på denna plats samtidigt som streamingentusiasten här finner lystmäte.

 

Jan Sundstedt

Der Baader Meinhof Komplex - 2008 tysk filmaffisch.

Regi: Uli Edel
Manus: Bernd Eichinger och Uli Edel, efter en bok av Stefan Aust
Producenter: Bernd Eichinger, m. fl.
Musik: Peter Hinderthür och Florian Tessloff
Längd: 150 minuter
Svensk premiär 17 oktober 2008

I rollerna (urval).
Martina Gedeck
Moritz Bleibtreu
Johanna Wokalek
Jan Josef Liefers
Nadja Uhl
Alexandra Maria Lara
Heino Ferch
Stipe Erceg
Bruno Ganz

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Fem förnämliga filmer med Gene Hackman

Mot bakgrund av den tråkiga nyheten kring Gene Hackman och hustrun Betsy Arakawas död, önskar kulturredaktionen hedra minnet av skådespelarlegenden med en gott-och-blandat-påse innehållande fem utsökta alster med Hackman i bärande roller.

publicerad 15 mars 2025
– av Jan Sundstedt
Gene Hackman The Royal Tenenbaums
Gene Hackman (1930 - 2025), i en av sina många paradroller: "The Royal Tenenbaums".

Gene Hackman må nu ha lämnat oss, men hans minne och prestationer lever vidare. Med ett häpnadsväckande cv bestående av 101 (!) rollprestationer har han få motsvarigheter i Hollywood – en karriär lika imponerande som mångsidig.

Hackman var en av de där sällsynta skådespelarna som aldrig förlitade sig på yviga manér eller teatraliska överdrifter. Hans förmåga att gestalta komplexa, ofta motstridiga manliga karaktärer var närmast oöverträffad. Han kunde vara brutal och sårbar, självsäker och plågad – ibland i en och samma scen. Oavsett genre rörde han sig obehindrat mellan rollerna och gjorde dem alltid trovärdiga.

Mot bakgrund av den tråkiga nyheten är det således på sin plats att hedra minnet av Gene Hackman med ett ödmjukt tips på fem filmer, som samtliga kan ses som essentiell tittarupplevelse vad gäller skådespelaren men också människan Gene Hackman.

Gene Hackman
Gene Hackman – kamelont och mångsidig som få. Foto: kollage/X/@il0venostalgia

Fem godbitar

En lista av detta slag är, som den kloke läsaren givetvis inser, högst subjektiv. Man bör dock inte bli alltför tagen på sängen av några av titlarna här nedan, då ett par av dem tenderar att dyka upp i liknande sammanhang.

Filmerna presenteras i kronologisk ordning, snarare än en rangordning – ett rättvist grepp när det gäller en så gedigen filmografi.

1. The French Connection – Lagens våldsamma män (1971) – regi: William Friedkin

Ska man se endast en kriminalfilm innan ridån går ner, torde The French Connection vara given. I rollen som den kompromisslöse, hårdföre polisen Jimmy ”Popeye” Doyle levererar Hackman en oslagbart intensiv och realistisk prestation, vilket också gav honom hans första Oscar.

William Friedkins polisthriller satte en ny standard för genren vid premiären 1971. Filmen belönades med fem Oscars, däribland Bästa film och Bästa manliga huvudroll för Hackman. Hans insats som Doyle är en av karriärens mest oförglömliga – en rollfigur med skit under naglarna och en brutal hårdhet som kändes äkta.

Denna råa och dokumentärt skitiga skildring av New Yorks undre värld är än idag ett kraftprov i genren.

The French Connection hade svensk premiär 28 augusti 1972.

2. Superman: The Movie (1978) – regi: Richard Donner

Richard Donners superhjälte-epos är nog bekant för de flesta, men få superhjältefilmer hade varit lika minnesvärda utan Hackmans smått ikoniska skurkporträtt. Som den självgode och diaboliskt charmiga Lex Luthor stjäl han scener med en kombination av komisk finess och hotfull intelligens.

Med en mix av humor och hotfullhet lyckas Hackman göra Luthor till en oförglömlig skurk. Det sades att han till en början inte ville raka huvudet för rollen, men kompromissen blev att Luthor bar olika peruker – ett drag som adderade till rollfigurens excentriska karaktär – en antagonist med karisma, långt ifrån dagens CGI-stinna skurkar.

Richard Donners mästerstycke satte dessutom ribban för alla framtida superhjältefilmer.

Superman The Movie hade svensk premiär 19 februari 1979.

3. Självmordspatrullen (Uncommon Valor, 1983) – regi: Ted Kotcheff

Det må kanske överraska någon att denna något udda fågel ur Hackmans långa karriär har letat sig in. Dock inte för undertecknad. Här gestaltar han en Vietnamveteran som samlar en grupp gamla soldater för att frita sin son ur ett vietnamesiskt fångläger.

Filmen, producerad i efterdyningarna av Vietnamkriget, har med åren växt till något av en kultklassiker. Hackmans insats är fylld av mänsklig värme och beslutsamhet, vilket lyfter filmen långt över dess genrekonventioner.

En hårdkokt men känslosam krigsfilm, där Gene Hackman visar varför han var mästare på att förmedla både auktoritet och djup mänsklighet i en och samma roll.

Självmordspatrullen hade svensk premiär 13 april 1984.

4. De skoningslösa (Unforgiven, 1992) – regi: Clint Eastwood

Västernfilmernas västernfilm? Det kan en absolut, med gott fog, anse om Clintans enastående anti-vålds-opus från tidigt 90-tal. Hackman spelar den sadistiske sheriffen ”Little Bill” Daggett, en man vars moraliska kompass är lika skev som hans våldskapital är hänsynslöst.

Filmen belönades med fyra Oscars, varav Hackman vann sin andra Oscar för Bästa manliga biroll. Hans porträtt av Daggett är på en gång karismatiskt och fruktansvärt skrämmande, en av de mest minnesvärda antagonistrollerna i modern filmhistoria.

Rollen bekräftade än en gång Gene Hackmans unika förmåga att gestalta komplexa skurkar som inte bara var onda, utan också mänskliga.

De skoningslösa hade svensk premiär 11 september 1992.

5. Enemy of the State (1998) – regi: Tony Scott

”Du är övervakad, medborgare, och det går inte att undkomma.” Det är temat för Tony Scotts actionladdade och dystopiska konspirationsthriller. En film som var långt före sin tid i sin kritik av massövervakning och digital kontroll. Hackman spelar en ex-NSA-agent, en paranoid och desillusionerad man som vet lite för mycket om maktens mörka sidor.

Gene Hackmans roll kan också ses som en slags andlig uppföljare till hans karaktär i Francis Ford Coppolas Avlyssningen (1974), och han ger filmen tyngd med sitt luttrade och paranoida uttryck. Enemy of the State förutspådde dessutom det moderna massövervakningssamhället långt innan det blev en realitet.

En påminnelse om att Gene Hackman, trots sin status i Hollywood, aldrig var rädd för att låna sitt namn till filmer med ett budskap.

Enemy of the State hade svensk premiär 18 december 1998.

En legend lever vidare

Så där har vi dem – fem förnämliga Gene Hackman-godbitar att njuta av, återupptäcka eller uppleva för första gången. Ett axplock ur en karriär som få kan mäta sig med och en skådespelare vars avtryck på filmhistorien är lika oförglömligt som hans roller.

Gene Hackman Mississippi Brinner
Foto: Imdb

Gene Hackman var en av Hollywoods mest respekterade skådespelare, en man som med sin närvaro kunde lyfta vilken film som helst. Oavsett genre, oavsett roll, så fanns det alltid en ärlighet i hans skådespeleri. Hans arv är odödligt, och hans filmer kommer fortsätta att inspirera i generationer framöver.

 

Jan Sundstedt

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Storkäftade klassikern med mod och morske män

Steven Spielbergs genombrott och legendariska filmatisering av romanen Jaws är mer tidlös än många känner till. I Hajen ges bland annat prov på vad mod och beslutsamhet kan åstadkomma i kampen mot korruption.

publicerad 28 februari 2025
– av Jan Sundstedt
JAWS Hajen
Terror griper tag i ortsbefolkningen.

Steven Spielbergs beslut att ta sig an författaren Peter Benchley och dennes oväntade kioskvältare Jaws (Hajen), gav vid tidpunkten den numera världsberömde regissören med stor sannolikhet upphov till ett flertal tankar. Två saker han inte räknat med kan ha varit vilken utomjordisk succé filmen skulle komma att bli och att inspelningen skulle bli en mardröm modell redig hjärtsnörp.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 28 oktober 2022.


Boken – förlagan

Romanen Jaws växte fram ur författaren Peter Benchleys fascination för hajar i allmänhet och hajattacker i synnerhet. Den episod som Benchley ofta nämnt som ögonöppnare är den om hajfiskaren Frank Mundus dramatiska upplevelse år 1964. Mundus fångade då en vithaj på över (ej formellt vägd) två ton, i Montauk, Long Island, utanför New York.

Fram till 1971 hade Benchley försörjt sig i huvudsak som frilansjournalist samt (under en kortare period) som talskrivare åt dåvarande president Lyndon B. Johnson. Han gjorde vid tidpunkten ett enligt honom själv ”sista försök att försörja mig som författare”.

Via sin agent lät han föreslå två idéer till hugade bokförlag och publicister. Ett förslag gällde en ”mördarhaj som terroriserade ett litet semester- och fiskesamhälle”. Bokförlaget Doubleday nappade på idén och gav Peter Benchley ettusen dollar i förskott för ett utkast. Ett utkast som kom att bli romanen Jaws.

Den inbundna utgåvan höll sig på bästsäljarlistan i 44 veckor och den efterföljande pocketboken sålde året därpå miljontals exemplar. Recensionerna var blandade. Många kritiker menade att prosa och karaktärisering saknades men de flesta var överens om romanens effektiva spänning.

Två nyckelpersoner som fått upp ögonen för romanen redan innan publicering var producenterna Richard D. Zanuck och David Brown. Duon var snabbt framme och nöp filmrättigheterna till boken för 175 000 dollar. Nu gällde det att finna en kompetent och våghalsig regissör…

JAWS Hajen
Romanen Jaws – pocketbok 1975.

Enter Steven Spielberg

Den vid tidpunkten 27-årige Spielberg hade 1973 regisserat sin första långfilm The Sugarland Express för Jaws-producenterna Zanuck/Brown. I samband med ett möte på herrarnas kontor noterade den numera världsberömde regissören ett exemplar av den opublicerade romanen.

Efter att ha norpat med sig och läst boken fängslades han ögonaböj och noterade bland annat att grundstoryn liknade hans tv-film Duel (Duellen, 1971), genom att båda handlar om ”bjässar som urskiljningslöst attackerar människor”.

Sedan påtänkte regissören John Sturges fått foten med anledning av att han ”inte såg skillnad på val och vithaj”, föll valet på unge herr Spielberg. Filmen erhöll en initial budget på 3.5 miljoner dollar och ett inspelningsschema på 55 dagar. Inspelningsstart sattes till maj 1974 och förväntades vara färdig i slutet på juni. Nu blev det inte riktigt så.

Steven Spielberg JAWS
Spielberg och Bruce våndas under inspelningen av ”Jaws”.

Marthas’s Vineyard

Val av inspelningsplats föll på ön Martha’s Vineyard, Massachusetts. David Brown förklarade att produktionen ”behövde ett semesterområde som var tillräckligt mycket medelklass så att en aggressiv hajs plötsliga närvaro skulle riskera att förstöra turistverksamheten och därmed mycket av ortens ekonomi”.

Platsen valdes också med anledning av att omgivande hav har en sandbotten som inte överstiger 11 meters djup, så långt ut som 19 km. Detta gjorde det möjligt att på ett praktiskt sätt arbeta med de mekaniska hajarna samtidigt som man gav skenet av att vara långt ute till havs.

Spielberg ville filma så mycket som möjligt av vattensekvenserna ur en badandes perspektiv. För detta ändamål utarbetade filmfotografen Bill Butler nyskapande kamerautrustning. Inklusive en rigg för att hålla kameran stabil oavsett tidvatten samt en snillrik förseglad och sänkbar kameralåda.

Problem och strejkande Bruce

Exempel på problem som fick Steven Spielberg att genomlida panikattacker och mardrömmar – när inspelningen efter 159 dagar äntligen var över:
– Den mekaniska hajen Bruce (döpt efter regissörens advokat) krånglade konstant. Vilket mer eller mindre tvingade Spielberg att anamma principen ”less is more” för scener som involverade hajen.
– Robert Shaw (färgstarke hajfiskaren Quint) var ökänd för sin kärleksfulla relation till alkohol. Han krökade regelbundet och hamnade ofta i öppen konflikt och bråk med främst Richard Dreyfuss (oceanologen Matt Hooper). En oanad konsekvens av männens grälsjuka relation blev att spänningarna mellan Quint och Hooper blev än mer realistiska.
– Filma på plats, till havs, visade sig omgående vara oerhört komplicerat. Utöver en strejkande Bruce så vattenfylldes kameror och annan utrustning frekvent. Quints fiskebåt The Orca sjönk titt som tätt och vid ett tillfälle var båtens propeller nära att dekapitera Carl Gottlieb (en av flera manusförfattare till Jaws).

En bok jag kan rekommendera är Memories From Martha’s Vineyard. Där finns allt den intresserade önskar veta om den problemtyngda inspelningen.

JAWS Hajen
Polischef Martin Brody (Roy Scheider) bevittnar en hajattack i ”Jaws”.

Roman vs. film

Filmen innehåller betydande skillnader jämfört med sin litterära förlaga. Spielbergs version är mer en fristående tolkning på egna ben och inte en karbonkopia – tack och lov för det.

Tre markanta skillnader:
1. I filmen är karaktärerna överlag sympatiska. Så icke i romanen. Matt Hooper är en oförskämd knöl som hoppar i säng med polischef Brodys fru Ellen. Ellen Brody är i sin tur drivande i denna amorösa utsvävning och en gnällspik modell större. Hennes make polischefen (Martin Brody) är en bitter dysterkvist som gärna tar till nävarna när orden tryter.
2. Borgmästare Vaughn är i filmen ingen ondskefull person med maffiakopplingar. Naiv och ovillig att inse faran, ja, men ingen herr Krabba-liknande figur med profithungriga händer i skuld till yrkeskriminella. En skuld som i sin tur får ödesdigra konsekvenser får ortens invånare.
3. Slutet. Utan att avslöja för mycket, låt mig kortfattat konstatera att filmversionen äger.

Vi får tacka försynen och Steven Spielbergs genidrag att helt kasta ointressanta och onödiga sidohandlingar överbord. Istället fokuserar han på en mer linjär och för tittaren mer begriplig äventyrsthriller med inslag av fruktan och terror.

Filmens handling torde för gemene man – såvida en inte sovit under en sten i 47 år – vara välkänd. Därav endast några rader om denna.

Från till synes ingenstans bestämmer sig en gigantisk vithaj för att invånarna i den lilla sömniga orten Amityville passar utmärkt som måltider. Filmens inledande scen och tillika hajattack, föranleder stadens polischef att söka stänga badstränderna. Något han motarbetas från att göra av stadens kommunfullmäktige, som ser intäkterna från sommarturisterna puts väck.

Föga förvånande följer ytterligare dödliga attacker varpå man till slut bestämmer sig för att ha ihjäl besten. Det blir nu upp till trion Brody, Hooper och Quint att oskadliggöra det dödliga hotet.

Braksuccé

Jaws hade premiär i USA den 20 juni 1975 och inledde sitt segertåg med en rekordhelg på 7 miljoner dollar, och på blott tio dagar hade den tjänat in över 21 miljoner dollar. På den vägen fortsatte det, med över 100 inspelade miljoner dollar på endast 59 dagar – oöverträffat för sin tid.

Filmen tillbringade sedan 14 veckor i rad som amerikansk listetta och internationella penning- och publiksiffror pekade på samma sak – spikrakt uppåt.

Jaws är, justerat för inflation, till dags dato fortfarande på topp tio-listan över mest inkomstbringande filmer någonsin.

Box office JAWS

Mandom, mod och morske män

Det krävs ovan nämnda för att ens försöka sig på att göra en film som Jaws. 70-talet var en tid då dessa egenskaper fortfarande existerade i Hollywood. Det märks mer än väl på slutprodukten. Det är en makalös film som levererar på alla tänkbara plan. Spänning, fruktan, äventyr, beslutsamhet samt en och annan, för anspänningens skull, roande scen.

Mitt i all nagelbitande dramatik och nervkittlande raffel finns även sensmoral värd att notera. Jaws visar med all önskvärd tydlighet vad politisk endera naivitet eller korruption kan orsaka för skada. I filmen med oskyldiga dödsoffer som följd.

I motsats till detta får vi prov på vad beslutsamhet, mod, kampvilja, enighet och morske män kan åstadkomma. Med fara för sina egna liv beslutar sig filmens tre musketörer för att konfrontera problemet. Med ruter, tåga och ett ovisst öde tar man sig an uppgiften – utan tillstymmelse till woke och politisk korrekthet. I Jaws finns ingen plats för sojadrickande och feminiserade män.

Dah-dah-dah-dah…

Manuset är prickfritt med en dialog som känns naturlig. Regissör Spielberg har kanske aldrig varit bättre än i detta hans genombrott. Fullständigt enastående och i synnerhet om man begrundar vad han fick genomlida. Filmen är fylld till brädden av färgstarka karaktärer som vi önskar veta mer om och lära känna. Från de tre klarast lysande stjärnorna till minsta statistroll.

De krånglande specialeffekterna lyckas man till slut få ordning på så pass att vi som åskådare sväljer… historien med hull och hår. Bra jobbat, Bruce.

 

 

En särskild not av tacksamhet går till kompositören och legenden John Williams. Steven Spielberg har sagt att ”filmen skulle inte ha blivit hälften så uppskattad och framgångsrik, om det inte vore för ’Johnnys’ geniala ledmotiv och exceptionella musik”. Jag kan bara instämma med föregående talare.

Förslag på hur denna anrika rätt bör serveras, är framför allt den enastående 4K UHD-utgåvan som härförleden tacksamt såg dagens ljus. Den går att finna via denna länk. Jag pysslar inte med streaming så det får en själv leta upp.

Filmen får givetvis mina helhjärtade rekommendationer. Något annat kan inte komma på fråga. Jaws är en typ av film som inte längre produceras, så passa på och njut innan det är försent. Avslutningsvis vill jag passa på och säga att… Vi kommer att behöva en större båt…

 

Jan Sundstedt

Hajen JAWS
JAWS - 1975 US One Sheet.

Regi: Steven Spielberg
Manus: Carl Gottlieb och Peter Benchley
Producenter: David Brown och Richard D. Zanuck
Musik: John Williams
Längd: 124 minuter
Svensk premiär 20 december 1975

I rollerna (urval).
Robert Shaw
Roy Scheider
Richard Dreyfuss
Lorraine Gary
Murray Hamilton
Jeffrey Kramer

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.