Gene Hackman må nu ha lämnat oss, men hans minne och prestationer lever vidare. Med ett häpnadsväckande cv bestående av 101 (!) rollprestationer har han få motsvarigheter i Hollywood – en karriär lika imponerande som mångsidig.
Hackman var en av de där sällsynta skådespelarna som aldrig förlitade sig på yviga manér eller teatraliska överdrifter. Hans förmåga att gestalta komplexa, ofta motstridiga manliga karaktärer var närmast oöverträffad. Han kunde vara brutal och sårbar, självsäker och plågad – ibland i en och samma scen. Oavsett genre rörde han sig obehindrat mellan rollerna och gjorde dem alltid trovärdiga.
Mot bakgrund av den tråkiga nyheten är det således på sin plats att hedra minnet av Gene Hackman med ett ödmjukt tips på fem filmer, som samtliga kan ses som essentiell tittarupplevelse vad gäller skådespelaren men också människan Gene Hackman.
Fem godbitar
En lista av detta slag är, som den kloke läsaren givetvis inser, högst subjektiv. Man bör dock inte bli alltför tagen på sängen av några av titlarna här nedan, då ett par av dem tenderar att dyka upp i liknande sammanhang.
Filmerna presenteras i kronologisk ordning, snarare än en rangordning – ett rättvist grepp när det gäller en så gedigen filmografi.
1. The French Connection – Lagens våldsamma män (1971) – regi: William Friedkin
Ska man se endast en kriminalfilm innan ridån går ner, torde The French Connection vara given. I rollen som den kompromisslöse, hårdföre polisen Jimmy ”Popeye” Doyle levererar Hackman en oslagbart intensiv och realistisk prestation, vilket också gav honom hans första Oscar.
William Friedkins polisthriller satte en ny standard för genren vid premiären 1971. Filmen belönades med fem Oscars, däribland Bästa film och Bästa manliga huvudroll för Hackman. Hans insats som Doyle är en av karriärens mest oförglömliga – en rollfigur med skit under naglarna och en brutal hårdhet som kändes äkta.
Denna råa och dokumentärt skitiga skildring av New Yorks undre värld är än idag ett kraftprov i genren.
The French Connection hade svensk premiär 28 augusti 1972.
2. Superman: The Movie (1978) – regi: Richard Donner
Richard Donners superhjälte-epos är nog bekant för de flesta, men få superhjältefilmer hade varit lika minnesvärda utan Hackmans smått ikoniska skurkporträtt. Som den självgode och diaboliskt charmiga Lex Luthor stjäl han scener med en kombination av komisk finess och hotfull intelligens.
Med en mix av humor och hotfullhet lyckas Hackman göra Luthor till en oförglömlig skurk. Det sades att han till en början inte ville raka huvudet för rollen, men kompromissen blev att Luthor bar olika peruker – ett drag som adderade till rollfigurens excentriska karaktär – en antagonist med karisma, långt ifrån dagens CGI-stinna skurkar.
Richard Donners mästerstycke satte dessutom ribban för alla framtida superhjältefilmer.
Superman The Movie hade svensk premiär 19 februari 1979.
3. Självmordspatrullen (Uncommon Valor, 1983) – regi: Ted Kotcheff
Det må kanske överraska någon att denna något udda fågel ur Hackmans långa karriär har letat sig in. Dock inte för undertecknad. Här gestaltar han en Vietnamveteran som samlar en grupp gamla soldater för att frita sin son ur ett vietnamesiskt fångläger.
Filmen, producerad i efterdyningarna av Vietnamkriget, har med åren växt till något av en kultklassiker. Hackmans insats är fylld av mänsklig värme och beslutsamhet, vilket lyfter filmen långt över dess genrekonventioner.
En hårdkokt men känslosam krigsfilm, där Gene Hackman visar varför han var mästare på att förmedla både auktoritet och djup mänsklighet i en och samma roll.
Självmordspatrullen hade svensk premiär 13 april 1984.
4. De skoningslösa (Unforgiven, 1992) – regi: Clint Eastwood
Västernfilmernas västernfilm? Det kan en absolut, med gott fog, anse om Clintans enastående anti-vålds-opus från tidigt 90-tal. Hackman spelar den sadistiske sheriffen ”Little Bill” Daggett, en man vars moraliska kompass är lika skev som hans våldskapital är hänsynslöst.
Filmen belönades med fyra Oscars, varav Hackman vann sin andra Oscar för Bästa manliga biroll. Hans porträtt av Daggett är på en gång karismatiskt och fruktansvärt skrämmande, en av de mest minnesvärda antagonistrollerna i modern filmhistoria.
Rollen bekräftade än en gång Gene Hackmans unika förmåga att gestalta komplexa skurkar som inte bara var onda, utan också mänskliga.
De skoningslösa hade svensk premiär 11 september 1992.
5. Enemy of the State (1998) – regi: Tony Scott
”Du är övervakad, medborgare, och det går inte att undkomma.” Det är temat för Tony Scotts actionladdade och dystopiska konspirationsthriller. En film som var långt före sin tid i sin kritik av massövervakning och digital kontroll. Hackman spelar en ex-NSA-agent, en paranoid och desillusionerad man som vet lite för mycket om maktens mörka sidor.
Gene Hackmans roll kan också ses som en slags andlig uppföljare till hans karaktär i Francis Ford Coppolas Avlyssningen (1974), och han ger filmen tyngd med sitt luttrade och paranoida uttryck. Enemy of the State förutspådde dessutom det moderna massövervakningssamhället långt innan det blev en realitet.
En påminnelse om att Gene Hackman, trots sin status i Hollywood, aldrig var rädd för att låna sitt namn till filmer med ett budskap.
Enemy of the State hade svensk premiär 18 december 1998.
En legend lever vidare
Så där har vi dem – fem förnämliga Gene Hackman-godbitar att njuta av, återupptäcka eller uppleva för första gången. Ett axplock ur en karriär som få kan mäta sig med och en skådespelare vars avtryck på filmhistorien är lika oförglömligt som hans roller.
Gene Hackman var en av Hollywoods mest respekterade skådespelare, en man som med sin närvaro kunde lyfta vilken film som helst. Oavsett genre, oavsett roll, så fanns det alltid en ärlighet i hans skådespeleri. Hans arv är odödligt, och hans filmer kommer fortsätta att inspirera i generationer framöver.
Jan Sundstedt
