Black cats and goblins and broomsticks and ghosts, Covens of witches with all of their hosts, You may think they scare me, You're probably right, Black cats and goblins, On Halloween night, Trick or treat!
Så var det då dags. Den tiden på året då det är dags att uppmärksamma det som i USA benämns som - och senare importerats till Sverige - Halloween.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 30 oktober 2021.
Idag förknippas högtiden framför allt med USA, dit den kom med irländska invandrare under 1800-talets mitt.
Firandet har dock sitt ursprung i den keltiska högtiden Samhain – en hednisk nyårsfest som markerade övergången från sommar till vinter. Under denna tid ansågs gränsen mellan de levande och de döda tunn, och andeväsen, älvor och häxor kunde vandra fritt.
Namnet Halloween kommer från engelskans "All Hallows' Eve", kvällen före Alla helgons dag den 1 november. Halloween firas därför den 31 oktober.
En trio som förtjänar att hyllas
Till motivet och syftet med artikeln: Att hylla tre av de förnämsta skräckfilmer som producerats på ämnet högtid: Halloween, Halloween II, samt Halloween III - Season of the Witch.
Bland Nya Dagbladets kloka läsarkrets finns säkerligen ett flertal filmintresserade som vet att det är mångfacetterade John Carpenter som till stor del ligger bakom filmtrion. Rebellen Carpenter är en mångbegåvad herre som utöver rollen som regissör även producerat, skrivit manus till och komponerat musiken till ett flertal av sina filmer.
Inspiration till Halloween inhämtade Carpenter, tillsammans med kollegan och dåvarande hustrun Debra Hill, inte minst från Hitchcocks klassiker Psycho. Bob Clark-regisserade Black Christmas (1974), lär enligt utsago också ha influerat manuset.
Låt oss omgående ta plats i läsfåtöljen, tända läslampan och ta oss an rysligheterna...
Halloween III (1982) - det svarta fåret
Bortglömd av den stora massan, hatad av vissa men samtidigt älskad av andra, är en tänkbar beskrivning av detta mini-mästerverk i genren. Bortglömd, som i undanstoppad och ställd i seriens skamvrå. Hatad, som i den tröttsamma och tjatiga klyschan "Filmen suger... Michael Myers är ju inte med", och liknande trams.
Personligen älskar jag filmen. Just för att den är så härligt udda, genuint ryslig och skönt osande av 80-tal. En viktig komponent i att förstå varför Halloween III ser ut som den gör är att John Carpenter och Debra Hill ville distansera den från de två föregående filmerna och göra något totalt annorlunda.
Planen var att ungefär vartannat år göra fristående filmer på temat Halloween - var och en med unik handling och story. Läs: inte ha något med Michael Myers att göra. Halloween III är sålunda ett tappert och förnämligt försök att göra just detta.
Välkommen till Santa Mira
Efter att hennes far, Harry Grimbridge (Al Berry), i filmens hårresande inledning brutalt tagits av daga, beslutar sig dottern Ellie Grimbridge (Stacy Nelkin) och den cyniske läkaren Dr. Daniel Challis (Tom Atkins) för att på egen hand utreda vad som egentligen hänt. Spåren leder duon till den till synes oansenliga småstaden Santa Mira på den kaliforniska landsbygden.
Väl där börjar de ana att något är fel. Stadens invånare beter sig märkligt — mekaniskt, misstänksamt och med en nästan manisk lojalitet gentemot stadens mäktige industriman, leksakstillverkaren Conal Cochran (lysande porträtterad av Dan O’Herlihy).
Cochran är grundare och ägare till Silver Shamrock Novelties, ett företag känt för sina avancerade Halloween-masker som säljs över hela landet. Snart avslöjas att bakom den glättiga fasaden döljer sig en mörk och ondskefull plan med katastrofala följder.
Frågan är om Dr. Challis och Ellie hinner stoppa Cochrans diaboliska konspiration – eller om mänskligheten står hjälplös inför en fruktansvärd mardröm på självaste Halloween-natten...
Äkta Carpenter
Jag hade turen att uppleva "HIII" på bio, premiäråret 1982 på biografen Sture i Stockholm. Förvisso blott 14 år och osnuten men hade redan blivit på det klara med att alster med Carpenters signum var härligt läskiga, spännande och sinnrikt annorlunda.
Visst är kärlekshistorien mellan Doktor Daniel och Ellie redigt kliché och sett till handlingen överflödig men hey; det finns värre saker därute. Filmens fördelar överväger med råge det fåtal minustecken som huserar.
Manuset är genomtänkt och anstränger sig för att vara annorlunda jämfört med skräckfilmer överlag och föregångarna i synnerhet. Inga ensamma mordiska knäppgökar här inte. I Santa Mira är samtliga invånare om inte obehagliga så i alla fall mystiska. Vilka är alla dessa tystlåtna män i skräddarsydda kostymer som tycks finnas överallt och ingenstans?
Filmen är producerad av Carpenter/Hill, men regin överlämnades till Carpenters protegé Tommy Lee Wallace - som längre fram i karriären regisserade Fright Night 2 (1988) samt miniserien It (1990).
Trots detta genomsyrar Carpenters anda filmen - hans stil och känsla allestädes närvarande. Halloween III utstrålar följaktligen en stark "Carpenteresque" känsla i ton, bildspråk och klippning.
Musiken av John Carpenter och samarbetspartner Alan Howarth i sedvanlig ordning magisk. Ödesmättad, stämningsfull och obehaglig kryper den åskådaren inpå bara skinnet och förhöjer rysligheterna som sköljer över oss. Många 'cues' är klassisk Carpenter och ljudbilden är typisk för det sound han och Howarth jobbade med kring perioden.
Missriktad marknadsföring
Filmens titel skapade viss förvirring inför premiären, delvis på grund av en missledande marknadsföringskampanj. En mer passande skulle kanske varit Halloween: Season of the Witch, istället för att numrera den som del III. Många trodde felaktigt att Michael Myers skulle återvända efter Halloween II, men så blev det alltså inte.
På grund av den taffliga marknadsföringen och (högst personlig åsikt) publikens dåliga smak blev filmen, om inte en renodlad flopp, en betydligt modestare framgång än de två föregångarna.
I Hollywood styrs det mesta av mängden dollarsedlar, så planerna på en hel serie olika Halloween-filmer lades i malpåse efter "HIII".
Det blir emellertid för min del tummen upp för Halloween III. Vän av ordning rekommenderas att bilda sig en egen uppfattning och inte tro blint på allt som skrivs på IMDB och Rotten Tomatoes.
Regi: 4
Manus: 3
Produktion: 4
Musik: 5
Skådespeleri: 4
Halloween II (1981) - mer från samma natt Han kom hem
Efter braksuccén med Halloween var en uppföljare givetvis ofrånkomlig. John Carpenter och Debra Hill var dock skeptiska, då man menade att historien skulle lämnas vid originalets öppna slut.
Producenterna Moustapha Akkad och Irwin Yablans lyckades trots allt och till sist övertala Carpenter att författa ett manus till "HII". Han har återkommande varit vokal med att han gick med på att ta sig an uppföljaren främst som en gentjänst till Akkad/Yablans för första filmen.
Enligt Carpenters egen beskrivning krävde manusprocessen på grund av idétorka sin beskärda del öl för att få igång inspirationen. Efter flera veckors arbete låg till slut ett manus på bordet.
Dock var det ett manuskript som Carpenter och Hill inte var speciellt nöjda med. Filmbolaget däremot hoppade jämfota av glädje över att kunna inleda produktionen av en uppföljare till (vid tidpunkten) den mest framgångsrika independentfilmen någonsin.
Utöver manusuppdraget återkom Carpenter och Hill även som producenter, men Carpenter vägrade styvnackat att regissera. Regissörsstolen gick till Rick Rosenthal, som (med viss kreativ styrning från Carpenter) entusiastiskt tog sig an projektet.
Inspelningen av Halloween II pågick under perioden april - maj 1981 och tog sammanlagt omkring sex veckor. I princip samtliga överlevande från Halloween återkom - inklusive Jamie Lee Curtis och Donald Pleasence.
Haddonfield Memorial Hospital
Efter Michael Myers spektakulära flykt i första filmen förs Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) till stadens sjukhus, samtidigt som en alltmer stressad och desperat Dr. Loomis (Donald Pleasence) tillsammans med stadens poliskår fortsätter sin förtvivlade jakt på den förrymde galningen.
När Michael (i en scen som lär vara regisserad av John Carpenter) får nys om Lauries vistelseort beger han sig obevekligt till sjukhuset för att avsluta det han påbörjat. Hans närvaro väcker skräck bland personal och patienter, och spänningen stiger i de tomma korridorerna.
Till sjukhusets djupa olycka inleds nu en kamp på liv och död. Laurie, delvis medvetslös och desorienterad efter sin flykt, tvingas navigera genom sjukhusets mörka och ödsliga salar samtidigt som Michael, obeveklig och kall, fortsätter sin mordiska framfart.
Hotet är konstant, och varje vrå kan dölja döden...
En värdig uppföljare
Personligen har filmen en särskild plats i mitt hjärta, då filmen var mitt första möte med Michael Myers - sent en sommarkväll via en slitstark VHS från klassiska videobolaget VTC. Anspänningen höll mig härligt vaken i veckor efteråt.
Visst har "HII" sin beskärda del av brist på logik – som varför stadens sjukhus är märkligt tomt på patienter och att Laurie Strode saknar polisskydd - men atmosfären och spänningen, särskilt i sjukhusets ödsliga miljöer, väger upp eventuella brister.
Filmen innehåller i motsats till originalet anmärkningsvärt mer "gore" och mord än renodlad krypande spänning och kuslig ton. Inte minst gäller detta kaoset som följer på sjukhuset, när Michael Myers går all in.
En magnifik inledande halvtimme, ödsliga sjukhuskorridorer kombinerat med ett lysande soundtrack, får mig likväl att acceptera skiftet i ton. "HII" har tillräckligt många plus i kanten att smärre manusbrister samt måhända en aning för mycket blodstänk kan förbises.
Sömlös övergång
En av filmens styrkor ligger i att den tar vid exakt där originalet slutar. Man spelade till och med in delar av slutscenen från den första filmen igen, med syftet att sömlöst para ihop filmerna. Övergången från film till film är så bra levererad att det ibland är svårt att se skillnad på vad som är nyinspelat och vad som härrör från originalet.
Det genomtänkta och originella konceptet att inleda Halloween II direkt efter första filmens slut skapar en härlig kontinuitet som många fans av serien uppskattar och håller högt. Hatten av för en mycket bra uppföljare till en av de mest legendariska skräckfilmerna någonsin (Jamie Lee Curtis fasansfulla peruk till trots).
Kuriosa: John Carpenter har trots allt ett litet regifinger med i filmen. Efter det att inspelningen var klar beslöt man att (mot Rick Rosenthals vilja) göra en antal så kallade re-shoots av utvalda scener, samt lägga till ett antal nyskrivna dito - under överseende av Carpenter.
Regi: 4
Manus: 2½
Produktion: 4
Musik: 5
Skådespeleri: 3
Halloween (1978) - originalet
Då var ögonblicket här för the one and only: det rysliga mästerverket från 1978, Halloween. Populärkulturen har sina magiska stunder när allt – från Elvis och The Beatles till James Bond och Stjärnornas krig – helt plötsligt faller på plats och blir ikoniska.
Precis så var det med Halloween. Allt klaffade – från inledande idé, manus, regi och paketering till publikens respons. Men framförallt låg Halloween minst sagt helt rätt i tiden.
Regissören John Carpenter hade vid tidpunkten två filmer bakom sig – Dark Star (1974) och Assault on Precinct 13 (1976) – samtidigt som producenterna Moustapha Akkad och Irwin Yablans letade efter en talangfull, ung regissör för att skapa en lågbudgetskräckis.
Valet föll på Carpenter, som skramlade ihop ett filmteam främst bestående av vänner och bekanta, och med stöd av en modest budget på 300 000 dollar sattes planerna i verket.
Haddonfield, 31 oktober 1978
Det är Halloween 1963 i Haddonfield, Illinois, när sexårige Michael Myers plötsligt mördar sin tonårssyster Judith med en kökskniv. Han spärras in på mentalsjukhuset Smith’s Grove Sanitarium, där han under de följande femton åren bevakas noggrant.
År 1978, dagen före Halloween, anländer Michaels psykiater Dr. Samuel Loomis (Pleasence) tillsammans med sin kollega Marion Chambers för att varna sjukhusledningen om faran med att släppa honom fri.
Trots bevakningen lyckas Michael övermanna dem, stjäla deras bil och fly mot Haddonfield. På vägen dödar han en mekaniker och byter sjukhuskläderna mot en overall. När han når sin hemstad stjäl han en vit, uttryckslös mask och påbörjar sin förföljelse.
Halloween-dagen följer historien gymnasieeleven Laurie Strode (Curtis), som ovetande om faran känner sig övervakad. Hennes vänner, Annie och Lynda, avfärdar hennes oro – ett misstag som snart visar sig bli ödesdigert...
"The Babysitter Murders"
Originaltiteln till filmen var "The Babysitter Murders", men byttes snart till Halloween. Carpenter och Debra Hill skrev manuset i förtjänstfullt samarbete, där Hill bland annat fick ansvaret för filmens trovärdiga kvinnliga tonårskaraktärer - en viktig del av filmens framgång.
I rollen som Dr. Sam Loomis (namnet en vink till Psycho) ser vi Donald Pleasence, som för endast 20 000 dollar och sammanlagt fem dagars jobb skapade en oförglömlig karaktär i genren. Pleasence var emellertid inte förstavalet – både Christopher Lee och Peter Cushing tackade nej, och Lee har senare sagt att han ångrade beslutet.
Filmen kickstartade även Jamie Lee Curtis karriär - initialt som så kallad "scream queen" - och över tid etablerade hon sig som en skicklig skådespelerska som kunde navigera i flertalet genrer. Att välja Curtis var också en hyllning till Alfred Hitchcock, då Lees mamma, Janet Leigh, gestaltade stackars Marion Crane i Psycho.
Med hjälp av ett minimalistiskt men pulserande soundtrack – givetvis komponerad av Carpenter själv – och nagelbitande spänning med fokus på ton och inte blodstänk, växte Halloween inom kort till en succé av stora mått.
Idag kvarstår bilden av Halloween som en milstolpe inom skräckfilmen, inte bara för sitt innehåll utan också för den stil som kom att definiera en hel era av skräckfilmer. Michael Myers symboliserade den nakna och ostoppbara ondskan, och filmen satte ribban för vad som inom kort skulle komma att kallas "slashers".
Nummer Ett
Halloween har allt man kan begära av en rysare av sitt slag. Visserligen existerade så kallade "POV"-scener vid tidpunkten men Carpenter tog den subjektiva kameran till en helt ny nivå (POV = Point Of View = scener där åskådaren "blir" subjektet). Subjektet i Halloween är såklart Michael Myers.
Carpenter bygger mästerligt upp stämningen genom antydningar snarare än att vältra sig i blod (vilket snabbt blev standard för alla de efterapningar som kom i filmens kölvatten).
Filmen bygger på en krypande suggestiv ton och inte explicita scener. Publiken tillåts tid att lära känna karaktärerna och därmed bryr vi oss också om vad som händer dem. Manuset är på det sättet trovärdigt genomtänkt och utmejslat.
Musiken och framför allt ledmotivet är vida berömt och torde inte behöva någon närmare presentation. Skådespelarna är överlag klanderfria och levererar i sina respektive roller. I synnerhet Donald Pleasence och Jamie Lee Curtis gör utsökta insatser med ett litet hedersomnämnande till Charles Cyphers.
Av filmer på min topp-tre-lista i genren som sådan är John Carpenters Halloween tveklöst högst på tronen. Det blir i princip inte bättre än så här. Betygen blir utan den minsta betänketid högsta möjliga.
Regi: 5
Manus: 5
Produktion: 5
Musik: 5
Skådespeleri: 5
Med ovanstående vill jag avslutningsvis önska alla läsare på Nya Dagbladet en synnerligen glad Halloween. Närmare bestämt en riktigt rysligt (men glad) sådan...
Jan Sundstedt
