Bortom rubrikerna: Våra möten med uigurerna i Xinjiang

Regnet vräker ner över nattmarknaden i Hotan. Försäljarna drar presenningar över grillar och fruktstånd, besökare söker skydd och några fortsätter att dansa trots skyfallet. Här, i en stad där den årliga nederbörden bara är några tiotal millimeter, möter vi en uigurisk vardag som sällan får plats i den internationella bilden av Xinjiang.

Bakom marknadsscenen pågår en större omvandling. Landsbygdsutveckling, turism, kulturarvsprogram, utbildning och ökenbekämpning förändrar villkoren i Xinjiang. I centrum står regionens uiguriska befolkning, vars vardag sällan får plats i den internationella bilden.

För att undersöka hur förändringarna tar sig uttryck på plats reste Nya Dagbladet till uiguriska byar, besökte sjukhus för traditionell medicin, sidenverksamheten Atlas Silk, Xinjiangs islamiska institut samt flera marknads- och kulturmiljöer och andra platser i den jättelika nordvästliga autonoma regionen Xinjiang i nordvästra Kina. Där möter vi odlare, hantverkare, studenter, företagare, patienter, barnfamiljer och pensionärer – människor vars liv inte kan reduceras till vare sig myndighetskommunikation eller föreställningen om att en hel folkgrupp lever som slavar.

Uigurerna – ett turkiskt folk i Kina

Uigurerna är ett turkisktalande folk med kulturella band till Centralasien. De flesta är sunnimuslimer och uiguriskan skrivs i dag huvudsakligen med en modifierad arabisk skrift. Enligt Kinas folkräkning 2020 bodde omkring 11,6 miljoner uigurer i Xinjiang, motsvarande knappt 45 procent av regionens befolkning. Därutöver lever mindre uiguriska grupper i andra delar av Kina och utomlands.

Musik, dans och berättande har en stark ställning i den uiguriska kulturen. Den mest kända musiktraditionen är uigurisk muqam, ett omfattande system av sånger, instrumentalstycken, danser och muntlig poesi som 2008 fördes upp på Unescos representativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Matkulturen präglas av lammkött, grillspett, pilaff, nudlar, bröd, frukt och nötter – smaker som återkommer på marknaderna i södra Xinjiang.

Samtidigt förändras kulturen. Urbanisering, skola, turism, digital handel och statliga utvecklingsprojekt påverkar hur människor bor och arbetar. Förändringen blir synlig när äldre traditioner förs vidare i nya miljöer: musik på turistbyarnas innergårdar, atlasmönster i moderna kläder, uigurisk medicin inom sjukhusvården och religiösa texter i institutets klassrum och bibliotek.

Risfält vid öknen

I utkanten av Hotan ligger Daoxiang – ”risdoftens by”. Gröna risfält breder ut sig nära Taklamakanöknens torra landskap, en oväntad syn i ett område där sanden länge var det dominerande inslaget. Vattenförsörjning, bevattning och markförbättring har gjort odlingen möjlig.

Bymiljön har utvecklats för både jordbruk och turism. Husen är byggda kring ljusa gårdar, med drag från den lokala ayiwang-arkitekturen. Invånare bjuder på sång och dans, och besökare kan äta lokala rätter eller köpa produkter från området. När vi kommer till byn möts vi inte av en sluten bosättning utan av familjer, odlingar och en miljö som tydligt är utformad för att dra till sig turister.

Den kinesiska staten beskriver Daoxiang som ett exempel på ”landsbygdsrevitalisering”. Programmet är nationellt och ska bland annat förbättra vägar, vatten, bostäder, jordbrukets produktivitet och möjligheten att starta verksamheter utanför de större städerna. I Xinjiang kombineras det med så kallat parat bistånd, där rikare provinser och storstäder finansierar projekt i regionen. Daoxiang har fått stöd från Peking.

Odlingarna, de renoverade bostäderna, besöksanläggningarna och den lokala handeln visar hur landsbygdsprogrammet har förändrat den fysiska miljön. Jordbruk, turism och småföretagande har här vävts samman i samma lokala ekonomi.

I Ximen village möter vi en 76-årig man som börjat odla frukt och sälja den torkad. För honom har den nya verksamheten blivit ett sätt att öka familjens inkomster. Växtligheten fyller samtidigt en ekologisk funktion i ett område där kampen mot ökenspridningen är närvarande i nästan varje utvecklingsprojekt.

Uigurisk medicin under den heta sanden

Vid sjukhuset för uigurisk medicin i Shanshan möter vi en annan del av minoritetskulturen. Innan sandterapin kontrolleras blodtryck och puls. Därefter läggs patienten i soluppvärmd sand som innehåller mineraler och salter. Bara huvudet lämnas ovanför ytan.

Behandlingen används traditionellt mot bland annat reumatiska besvär, värk i leder och ryggproblem. Den kombinerar hettan från sanden med regionens torra klimat. Kinesiska källor beskriver att metoden finns dokumenterad i medicinska texter sedan Tangdynastin och att uigurisk sandterapi 2014 togs upp på Kinas nationella lista över immateriellt kulturarv.

Sandterapin är bara en del av den uiguriska medicinen. Inne på sjukhuset visas också en omfattande materia medica av torkade rötter, frukter, bär, frön och blommor. Bland etiketterna i montern kan vi läsa lakritsrotsskivor, hagtorn, mullbär och gojibär. Råvarorna används i traditionella recept och kan beredas som blandningar, pulver, avkok, siraper eller granulat.

Forskning om uigurisk farmakologi har dokumenterat över 1 000 medicinalväxter och en framträdande användning av aromatiska råvaror som ros och lavendel. På sjukhuset möter den äldre kunskapen en modern organisation med mottagningar, apotek, förpackade preparat, personal och kontrollrutiner. Besöket visar därmed ett bredare medicinskt system där sandbehandling, växtbaserade preparat och institutionsvård ingår sida vid sida.

Här blir Kinas program för traditionell medicin synligt i praktiken. Uiguriska behandlingsformer har fått särskilda anläggningar och en plats inom den moderna vården. Samtidigt lockar verksamheten besökare som vill lära känna eller prova medicinska traditioner i den miljö där de har vuxit fram.

Atlas Silk – från kokong till färgsprakande tyg

I Hotan är sidenväven atlas, även kallad etles, ett av de tydligaste uttrycken för uiguriskt hantverk. Mönstren är starka, ofta i rött, blått, gult och grönt. De uppstår genom en form av ikatfärgning där varptrådarna knyts och färgas innan vävningen. När trådarna förs samman bildas de karakteristiska, lätt böljande formerna.

På Atlas Silk löper produktionen från silkesmaskens kokong till den färdiga väven. Vid en låg arbetsstation behandlas kokongerna, medan färgning, trådarbete och vävning sker i andra delar av verksamheten. Hantverket har sedan länge förts vidare inom familjer i södra Xinjiang, men är i dag också en industri, ett turistmål och en modeprodukt.

Besöket sker under veteskörden, och därför står flera platser i arbetslokalen tomma. Enligt uppgifterna på plats har många familjer egna vetefält och kombinerar jordbruket med andra inkomster. Den detaljen säger något om en arbetsmarknad som inte alltid passar in i enkla kategorier. Samma person kan vara odlare under en del av året, hantverkare under en annan och försäljare när turistsäsongen är som starkast.

Atlasverksamheten är också en del av Kinas program för att förena kulturarv med sysselsättning. Hantverket förs vidare genom utbildning och arbete i verkstäderna, medan butiken, modevisningarna och e-handeln skapar vägar till kunder. På samma plats möts därmed familjetradition, lönearbete, turism och modern försäljning.

I visningsdelen går modeller fram i kläder som förenar atlasmönster med modern design. Runt dem står besökare med mobilkameror. Visningen är uppenbart arrangerad, men inte betydelselös. De uiguriska mönstren behandlas här inte som en relik från ett försvunnet folk utan som ett material som används, säljs och omformas i nutid.

Islamisk utbildning under statlig tillsyn

Xinjiangs islamiska institut i Ürümqi rymmer klassrum, bibliotek, elevutrymmen och en moské. Institutet grundades 1983, medan det nuvarande campusområdet togs i bruk 2017 för att kraftigt utöka utbildningen. Enligt officiella uppgifter har det kapacitet för omkring 1 000 studenter.

Utbildningen ska förbereda imamer och annan religiös personal. Studenterna läser Koranen, islamisk teologi och arabiska, men också standardkinesiska, lagstiftning och samhällskunskap. I biblioteket finns religiösa texter på uiguriska och arabiska. Moskén används i undervisningen och för bön.

På campus bedrivs islamisk utbildning öppet och i stor skala. I klassrummen ser vi undervisning framför tavlor med arabisk skrift. I biblioteket står religiösa verk på uiguriska och arabiska, och i moskén får studenterna praktisk utbildning inför arbetet som imamer och annan religiös personal.

Utbildningen följer en fast kursplan där teologi och arabiska kombineras med standardkinesiska, juridik och samhällskunskap. Studenterna utbildas för tjänst inom det kinesiska systemet för registrerade moskéer. Institutet blir därmed både teologisk högskola, språkmiljö och praktisk yrkesutbildning.

En personlig iakttagelse från besöket var att den islam som mötte oss på institutet framstod som vardaglig och icke-extrem. Bland lärarna såg vi kvinnor, och slöja eller hijab var ovanligt i den undervisningsmiljö vi rörde oss genom. Det gav campus en annan prägel än de föreställningar om strikt religiösa miljöer som ofta förknippas med islamisk utbildning.

Miljön är välordnad och byggd för ett stort antal studenter. Klassrum, elevutrymmen, bibliotek och moské ligger samlade på samma campus. Det ger en tydlig bild av hur den formella utbildningen av muslimska religiösa företrädare är organiserad i Xinjiang.

Marknader där vardagen tar plats

På marknaderna blir Xinjiang mindre institutionellt. I Hotan samsas grillspett, bröd, frukt, te, sötsaker och hantverk med musik och dans. Människor handlar, äter och fotograferar. När skyfallet kommer över nattmarknaden uppstår det sorts oplanerade ögonblick som är svåra att regissera: försäljare räddar varor undan vattnet, barn springer mellan stånden och besökarna skrattar åt det ovanliga vädret.

I den antika staden Yotkan, i Hotans omgivningar, får samma passion för musik och dans en scenisk form. Under ett kvällsframträdande framför dansare i färggranna dräkter en koreograferad show framför belysta portar och murar. Det är turism och kulturarv i ett, men också ett tydligt uttryck för den uiguriska dans- och musiktradition som följde oss genom resan.

I Ürümqi är den internationella stora basaren mer monumental. Minareter, kupoler, souvenirbutiker, matstånd och scener gör området till ett skyltfönster för Xinjiangs olika kulturer. Här finns också den dubbelhet som präglar många turistmiljöer. Basaren är en verklig handelsplats och mötesplats, men samtidigt noggrant utformad för besökare.

Det avgörande är kanske inte att välja mellan ”äkta” och ”arrangerat”. Turistmiljöer över hela världen är både levda platser och iscensatta bilder av en kultur. Frågan i Xinjiang är hur stort utrymme invånarna själva har att bestämma vad som ska visas, säljas och förändras.

Programmen som förändrar Xinjiang

I Xinjiang verkar flera kinesiska utvecklingsprogram parallellt: landsbygdsrevitalisering, parat bistånd mellan rikare och fattigare regioner, yrkesutbildning, kulturarvsskydd, turism, traditionell medicin och ökenbekämpning. Ofta vävs de samman i samma lokala projekt. Ett vägbygge ska underlätta jordbruket, ett renoverat hus kan bli ett familjedrivet gästboende och ett traditionellt hantverk kan bli både kulturarv, utbildning och försörjning.

Daoxiang är ett konkret exempel. Genom Pekings parade bistånd till Hotan har byn enligt kinesiska uppgifter fått förbättringar av vatten, el, vägar och gas. Risodlingen har kombinerats med gångstråk, besöksanläggningar, matservering och kulturframträdanden. Tanken är att hushållen ska kunna tjäna pengar både på jordbruket och på de besökare som kommer för att se risfälten intill öknen.

I Ximen village bygger modellen mer på hemmaturism. Familjer tar emot gäster på sina innergårdar, serverar mat, visar musik och hantverk eller säljer lokala produkter. Lediga rum och bostäder kan på så sätt bli en del av byns näringsliv. Ett gästrum hos en uigurisk familj kostade vid vårt besök omkring 200 kronor per dygn. Den 76-årige fruktodlare vi möter passar in i samma modell: råvaran odlas lokalt, förädlas genom torkning och kan därefter säljas direkt eller beställas för leverans. Företag som Desert Jujube Industry visar hur samma logik har vuxit till en industri kring nötter, jujube och andra torrodlade frukter från ökenkanten.

Atlas Silk visar hur programmet för immateriellt kulturarv kopplas till arbete. Den traditionella atlasväven har förts upp på Kinas nationella kulturarvslista. Genom verkstäder, lärlingsutbildning, produktutveckling, modevisningar, butiker och digital försäljning ska hantverket både bevaras och göras ekonomiskt bärkraftigt. På samma sätt har sandterapin förts in i ett institutionellt system där uigurisk läkekonst kombineras med sjukhusverksamhet, standardiserade behandlingsmoment och hälsoturism. Enligt kinesiska uppgifter införlivades tretton uiguriska medicinska tekniker i nationella standarder för traditionell medicin under 2024.

Även den religiösa utbildningen är ett statligt finansierat program. När det nya campusområdet för Xinjiang Islamic Institute och åtta lokala avdelningar byggdes uppgav kinesiska medier att investeringen översteg 100 miljoner yuan. Campus utformades för omkring 1 000 studenter och kombinerar teologiska ämnen och arabiska med språk, juridik och samhällskunskap. Modellen ska förse moskéerna med formellt utbildade imamer och annan religiös personal.

Ökenbekämpningen är det geografiskt största programmet. I november 2024 uppgav Kina att den 3 046 kilometer långa skyddsbarriären runt Taklamakanöknen hade slutits. Den består av planteringar, halmrutor som binder sanden och solenergianläggningar som kombineras med vegetation. I byarna märks samma inriktning i mindre skala: fruktträd, risfält och andra odlingar ska både skapa inkomster och bromsa sandens rörelse. Den äldre mannen i Ximen är därför inte bara en småföretagare, utan också en del av ett större försök att göra ökenkanten grönare och mer beboelig.

En uigurisk vardag i förändring

De uigurer vi mötte tog emot oss med en gästvänlighet som blev ett av resans starkaste intryck. På byarnas innergårdar, längs marknaderna och under de olika besöken återkom musiken och dansen ständigt. Sången, instrumenten och viljan att bjuda in gästerna i dansen gjorde att passionen för musik och rörelse genomsyrade hela vistelsen.

Resan ger en rad konkreta bilder av uiguriskt vardagsliv. På Atlas Silk arbetar kvinnor med kokonger, trådar och vävar medan skörden gör att flera arbetsplatser står tomma. Vid Xinjiangs islamiska institut sitter studenter i klassrum med arabisk skrift på tavlan och religiösa böcker i biblioteket. I byarna möter vi risodlingar, renoverade bostäder, musik, hemmaturism och småföretagande.

På sjukhuset kontrolleras patienternas blodtryck och puls innan sandterapin börjar. På marknaderna säljs grillspett, bröd, frukt, instrument och hantverk. När regnet drar in över Hotan arbetar försäljarna vidare under presenningar och paraplyer. Det är en vardag av arbete, studier, handel, jordbruk, religion, vård och familjeliv.

Reportaget bygger på Nya Dagbladets egna iakttagelser under en begränsad resa som inte gör anspråk på att täcka hela regionen och alla förhållanden som där råder. Inom den ramen undersökte och dokumenterade redaktionen självständigt de miljöer, människor och verksamheter som skildras i artikeln.

En annan bild – inte den enda bilden

Vårt reportage ger en annan bild av uigurerna i Xinjiang än den som oftast dominerar i västerländska rubriker. Här träder minoritetsbefolkningen fram som människor i ett samhälle präglat av levande och livskraftig kultur, modernisering, statliga utvecklingsprogram och stark lokal företagsamhet.

På nattmarknaden i Hotan har regnet börjat avta. Vattnet rinner längs marken mellan stånden. Musiken hörs igen och försäljarna lyfter undan presenningarna. Scenen fångar en sida av Xinjiang som sällan syns i de internationella rubrikerna: människor som fortsätter med sin vardag även när öknen plötsligt fylls av regn.